hade i går afton ett par tinmars sammanträde. Tack vare frikostiga gåfvor och intendenten Säves aldrig tröttnande nit har föreningen haft den glädjen att se sin ”Fornsal”, som förra året öppnades, på den korta tid som sedan dess förflutit, fylld från golf till tak i ordets egentligaste bemärkelse. Manad af detta deltagande från allmänhetens sida och lifligt önskande att medan tid är söka värja sig från den obehagliga ställningen, att på grund af bristande utrymme för förvarandet nödgas tillbakavisa gåfvor till eller depositioner hos ”Gotlands Fornvänner” afföremålutmärkande för vårt folks forntid eller belysande dess odlingssaga, hade styrelsen till föreniugen hemställt om vidtagande af åtgärder för åstadkommande af bidrag till anskaffande af ökadt utrymme för föreningens samlingar. Föreningen beslöt att genom sin styrelse utfärda ett upprop till teckning af dylika bidrag och lemnade dessutom styrelsen öppet att i öfrigt vidtaga de mått och steg hon för ändamålet kunde pröfva lämpliga.
Borgmästaren Matthiesen öfverlemnade i egenskap af utredningsman i afl. löjtnant Tiljanders dödsbo bestyrkt afskrift af det testamentariska förordnande, hvarigenom den aflidne till Gotlands Fornvänner skänkt 6,000 kronor på det vilkor, att tvänne af gifvarens slägtingar uppbära lifstidsränta å kapitalet, som efter deras död oafkortadt tilf iller föreningen.
De praktfulla stenar, i både konstnärligt och kulturhistoriskt hänseende märkliga, hvilka betäcka främre delen af golfvet i domkyrkans kor, kommo vid sammankomsten något på tal. Det förhåller sig med den saken så, att en kyrkostämma på framställning af 1875 års revisorer har beslutat, att dessa stenar skola på lämpligt sätt räddas undan. en för tidig förgängelse samt lemnat åt domkyrkorådet att gå i författning härom. Domkyrkorådet, illa kändt för sölaktighet med verkställandet af fattade beslut, tog sig emellertid en funderare på saken och kom till det resultat, att stenarne utan tvifvel allra Bäst bevarades, om de ombonades med” bräder så väl, att ingen kristen själ kunde se ett hörn af dem, än mindre någon komma åt dem med sulor eller skoklackar vare sig med eller utan jern. Efter den kraftansträngningen slumrade rådet in, och frågan befinner sig på samma ståndpunkt som för ett år sedan. Föreningen Gotlands Fornvänner, som är vän till åtskilligt gammalt, tyckte förmodligen att det der kyrkostämmobeslutet började bli gammalt nog för att äfven ur antiqvarisk synpunkt kunna behandlas och beslöt, antagligen emedan numera inga ordinarie kyrkstötar finnas att tillgå, att för tillfället uppträda såsom sådan och sända domkyrkorådet en den allra vördsammaste skrifvelse till uppfriskande af dess minne.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 23 Juni 1877
N:r 50