Af
Karl Johan Bergman.
(Ur Skildringar ur Svenska folklifvet af Herm. Hofberg.)
(Slut fr. föreg. nr.)
För nära hundrafemtio år sedan enligt hvad kyrkoherden i Hejde, magister Joh. Canutius på 1730-talet för den flitige fornforskaren, superintendenten Jöran Wallin berättade om bröllopssederna i »Storsudret» (sydligaste socknarna) var det sed, att ungmor strax efter bröllopet förärade prestfar två stora kakor, hvarpå lågo . två par svarta ullstrumpor och lika många par ullvantar af samma färg, allt öfvertäckt med en duk. Till prestmor gaf hon likaledes två stora kakor, hvarpå lågo två par hvita strumpor och vantar, öfvertäckta med »slessing» till 6 — 9 alnar, och vid kakorna lades 2, 3 eller 4 Karoliner (silverspecie-riksdalrar), allt efter som bondfolket var rikt eller hedersamt. Prestbarnen fingo hvardera en kaka och ett par strumpor eller en liten duk af »skir eller silke» med tofsar i hörnen. Att bröllopssederna varit och äro i flere afseenden ganska olika i olika delar af ön, må uttryckligen nämnas.
Ofvan är redan sagdt, att en stor del af här skildrade plägseder redan upphört; men gamla personer lefva ännu, som varit med om många af dem. Så har ock mycket annat, som hos allmogen var fornåldrigt, egendomligt och märkligt blifvit af en nyare tids mäktiga inflytelser mer och mindre utplånadt. Stadsseder hafva utträngt odalmannasederna. Det odrägliga) dragspelet har på landsbygden börjat uttränga fiolen, och konstlade samqväm de herrliga folklekarna. Flerestädes hafva, på de sednare årtionden, de andliga rörelserna bannlyst icke blott det vid gästabud och bröllop ofta förekommande och tadelvärda missbruket, utan ock allt bruk af spritdrycker, och i deras ställe har man infört dåliga, ganska sprithaltiga så kallade viner. Icke der ett verkligt, religiöst lif blifvit väckt, utan der en missförstådd gudaktighet uppträdt dystert, surmulet och ofördragsamt, har den bidragit till att från bröllopen bannlysa den gammaldags landtliga storståten, de dramatiska »upptågen>, den lekfulla, glädjebringande musiken, den muntra dansen: och raska rörligheten i öfrigt, det lefnadsfriska sällskapslifvet, den okonstlade, öppenhjertiga gästfriheten, kortligen: hurtigheten och fröjden, hvilka dock, när skick och måtta äro med i laget, ingalunda misspryda nordiska mäns och qvinnors festliga samqväm.
(9.)
Att på Gotland, både i staden och på landet, äfven i forna tider fallenhet för öfverflöd vid bröllop och andra högtider varit öfvermåttan stor, synes af de stränga stadganden, som i Visby Stadslag och i Gotlandslagen i detta hänseende finnas intagna. Och sedan blefvo af generalkapitlet i Visby år 1554 nya stadgar utfärdade samt af danska länshöfdingarna Kristofer Walkendorff (1571—76) och Emmerik Kaas (1576—91) faststälda och & nyo påbjudna. Ur dessa stadgar må några drag meddelas: »Till förekommande af bruklig oskicklig och öfverflödig bespisning vid bröllop och andra tillfällen påbjudes, att endast ett skinkfat får finnas på hvarje bord; ingen måltid får räcka längre än tre timmar;ingen bonde eller prest får hälla bröllopskalas längre än tre dagar, allt vid bestämda böter; ingen prest får dessutom åtaga sig att i främmande socknar vara bruttebonde; brudfolket får icke första bröllopsdagen »gå till sakramentet»; enär det den dagen gifves mycken orsak till dryckjom och annan öfverflödighet; sedvänjan att bruden andra bröllopsdagen, åtföljd af bröllopsgästerna, besöker Guds hus och stannar utanför kyrkdörren tills presten öfver. henne, liksom öfver en barnsängsqvinna, läst en bön, tagit henne i hand och inledt henne i kyrkan, skall förbjudas; men önskar brudfolket att andra dagen gå i kyrkan, skall dervid intet annat ske än vanlig gudstjenst med sång och predikan ; dock om någon vill offra, är det tillåtet; ingen skall få komma med öl eller annan dryck till kyrkan»; med flere dylika påbud.
År 1604 stadfäste konung Kristian den 4:de länshöfdingen Herman Juel\’s (1595—1607) nya förordning om bröllopsfirandet på ön. Deri var, bland annat, stadgadt:
»En ärlig borgare i Visby får icke bjuda fler än tolf par folk, och bröllopet, som icke får hållas på söcknedag, skall ej räcka längre än söndag och måndag, och på tisdagen skall allt vara slut. Högst åtta rätter få inbäras; samma skick skall gälla på landet för prest och domare, men för bönder och gemene man är stadgadt, att högst tio par folk få bjudas, endast sex rätter inbäras och festen räcka endast söndag och måndag. Att rida magefärd, såsom brukligt varit, skall ej mer tillstädjas, och bröllopet får icke fortsättas på annat ställe. Stadsbo, prest och domare, som häremot bryter, skall böta femtio daler till de fattige i Visby hospital och dessutom straffas efter lag; men bonde skall: böta ett par goda oxar till kunglig majestät och dessutom en god tunna lamkött och en tunna oxkött till nämda fattige. — År 1606 blef denna förordning af konungen till yttermera visso förnyad. — Detta särskildt om Gotland, der äfven i senare tid välmenande landshöfdingar utgifvit förordningar mot gästabnds-öfverflöd och lekstugor. — Att det såväl genom 1686 års kyrkolag, som i följande tid genom kungliga förordningar för. hela. riket stadgades, hur bröllop skulle firas, till förekommande af öfverflöd och yppighet i mat och dryck, är allmänt bekant.
Att på Gotland, liksom i andra landskap, bruden i förra tider brukat bära krona af metall och brudbälte, anser Jöran Wallin icke otroligt, såsom en anteckning i hans handskrifna samlingar (III. 159) utvisar, och han åberopar såsom stöd för denna åsigt en grafsten från år 1326 i Dalhems kyrka, å hvilken en qvinna med en stor, fastlandets metallbrudkronor liknande krona på hufvudet är afbildad bredvid en man med hängmössa; men inskriften upplyser, att de inristade bilderna föreställa en fader med sin dotter och den antyder intet brudligt. Och hvad brudbälte angår, omtalar samma lärde fornforskare, att han sett ett sådant i Källunge prestgård, och att han sjelf egde ett dylikt, förfärdigadt af rödt sammet med förgylda silfyerrosor och infattade stenar.
Härom har författaren af dessa rader sig intet vidare bekant.
På Gotland har en enkel krans och krona af myrten länge varit samt är ännu öfverallt — och i dubbel mening — den högsta, den yppersta delen af kyska brudars högtidsskrud.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 8 Februari 1879
N:r 12