Grof vandalism.

Undertecknad, som för närvarande i egenskap af vitterhets- hist.- och antiqv.-akademiens stipendiat är sysselsatt med arkeorlogiska undersökningar på- det bekanta graffältet & Vallstenaram, och således varit och är i tillfälle att taga noggrann kännedom om de derstädes sedan flere år helt öppet och oförsynt bedrifna grafplundringarna, kan icke underlåta att, till hvad gagn det hafva kan, bringa detta skandalösa ofog under offentlighetenss ljus.
Graffältet, eller rättare sagdt graffälten, å Vallstenarum, bland de rikaste, största och intressantaste på Gotland, är, tack vare de nämda plundringarne, ganska rikhaltigt representeradt i statens historiska museum. Man känner det sålunda något redan förut — det har visat sig tillhöra den äldre jernåldern och dess vigt och betydelse ökas derigenom, att det varit begagnadt under flere hvarandra följande ärhundraden af denna tidsålder, så att man genom systematiska gräfningar troligtvis skulle i dessa grafvar kunnat följa utvecklingen af den gotländska odlingen under flere sekler från början af vår tideräkning. Men detta är nu omöjligt. Af de tusentals grafvar som ha funnits, äro högst få orörda. En stor del äro med verkligt raseri uppbrutna, i de flesta ser man ett hål upptaget i midten — ja, den kringliggande jorden har blifvit på otaliga ställen upprafsad kring små stenar och annat som lockat det blinda skattgräfvareraseriet. Vid åsynen af allt detta fattas fornvännen eller för öfrigt hvem helst som har någon känsla för anständighet af sorg och bedröfvelse. Men dessa känslor öfvergå snart till vrede och harm, då man får se den del af fältet, som ligger helt nära landsvägen och uppåt Vallstena kyrka kring en backetugusittare Nygrens stuga. Här är bokstafligen icke sten lemnad på sten; det vilda vinstbegäret har här åstadkommit riktiga jätteverk: öfverallt äro buskar, jord och grus uppkastade, stora massor af kullersten undanvräkta, väldiga kalkhällar upplyftade, oerhörda granitbleck kringgräfda eller flyttade och vidt omkring ligga ännu förfädrens vanhelgade ben och hvitna i solskenet, stumma och dock vältaliga vittnen till sina sena efterkommandes råa vandalism. Sexton århundraden skilja dessa Vallstenabebyggare åt, de plundrade och plundrarne, och dock kan man tveka om hvilka som stå främst i odling — i ganning ett ståtligt resultat af den menskliga utvecklingen under halftannat årtusende! — På ett annat ställe har en grafhög helt nyligen (lördagen 19 Juli) blifvit ödelagd. Vanligtvis bedrifva skattsökare sitt vackra handtverk nattetid eller försöka på allt sätt dölja sitt förehafvande, framför allt genom att omsorgsfullt åter nedlägga upptagna stenar och grus och återställa grafvens förra utseende. Här ser det dock annorlunda ut; stora träd hafva blifvit fälda, sten och jord vidt kringkastade, väldiga kalkstenshällar aflyftade och undanvräkta med tillhjelp af häfstänger af ansenliga dimensioner, som man icke ens ansett nödigt att borttaga, tydligen i akt och mening att vid tillfälle fortsätta det lönande arbetet. Ty arbetet har verkligen här tyvärr varit lönande; högen innehöll en vacker och omsorgsfullt bygd stenkista, inemot 10 fot i längd, hvari funnits ett menniskoskelett och dervid liggande en präktig glasbägare (romerskt arbete), ett litet träspann med bronsbeslag, tvänne präktiga fibulor, en benkam m. m. Men i hvilket tillstånd detta präktiga fynd, som efter all sannolikhet tillhör slutet af andra eller början af tredje århundradet e. Kr., nu befinner sig, derom kan man göra sig en föreställning, då man erfar, att vid grafvens öppnande tillgått så, att takhällen aflyfts från kistans ena ända, hvarifrån sedan skelett och fornsaker blifvit framskrapade med en ugnsraka (!). Alla de iakttagelser man kunnat göra angående fornsakernas läge vid skelettet o. s. v. äro för alltid förlorade, och af de mindre massiva föremålen, såsom det ganska märkliga träspannet återstå endast ruiner. Ett fynd af stort intresse, kanske det enda i sitt slag på hela tältet, som under den omsorgsfulle forskarens hand kunnat gifva flere upplysningar af vigt, är nu för alltid och ohjelpligen förloradt för vetenskapen, endast derför att det fallit en fräck och okunnig grafplundrare in att här gräfva skatt. Men, frågar man, hvar är då lagens hämnande arm, hvar håller rättvisan hus Nog måtte hon åtminstone haft sin famösa bindel för ögonen, när, eller om, hon någon gång besökt dessa trakter.
Bland grafplundrare ex professo här ute på rummet nämnes den ofvannämde Nygren, en arbetskarl Pettersson m. fl. Den förstnämde, en otillräknelig person, af hvilken det är omöjligt att erhålla några tillförlitliga upplysningar om de af honom gjorda fynden, har fått i sitt hufvud att han har något slags privilegium på sin industri och uppger än att han har tillstånd af sockenboarne, än att han har >fat lug af landsicketeren> eller landshöfdingen (!). För öfrigt hafva flere andra personer — jag vore frestad att säga de fleste — i Vallstena socken tidvis idkat samma ädla handtering och det icke blott på Vallstenarum, utan djupt inne i skogarna, långt från gårdarna träffar man på uppbrutna grafhögar. Här, om någonstädes, vore det af nöden att k. m:ts förordning af d. 29 Nov. 1867 om fornminnenas fredande ofta från predikstolen upplästes.
Men inga förordningar, intet lagbud hjelper, der god vilja saknas; också är det endast till en ökad upplysning och verklig bildning hos vår allmoge som man får sätta sitt hopp om bättre dagari detta, liksom. många andra afseenden. Måtte den tid snart komma, då det ligger i hvarje god bondes intresse att väl vårda de på gårdens område belägna minnesmärkena, och då hvarje kommun sjelf öfvervakar att intet våld begås mot socknens gamla historiska minnen. »Det folk, som icke aktar sin forntid, har icke heller någon framtid.»
Vallstena 27 Juli 1879.
G. A. Gn.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 1 Augusti 1879
N:r 62

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *