af Gotlands återförening med Sverige efter den treåriga danska eröfringen (1676—79) kunna vi i dag i minnet fira. Det var nämligen genom freden i Lund 26 September 1679, Sverige på ett ärorikt sätt tillkämpad af dess unge, till lifvets allvar med ens uppväckte konung, den elfte Karl, som vår ö räddades och återgafs åt moderlandet för att sedan med undantag afnågra få och dystra veckor på våren 1808, då en främmande om ock mild spira herskade, i tvänne århundranden utgöra en «märklig ledamot af det svenska riket». Det var strax före afslutandet af denna fred som danskarne sprängde Visborgs fasta torn och murar i luften, hvarmed ett af den gamla hansestadens stoltaste minnen grusades. Först 1689, då Gotland upphörde att vara en förläning åt enskild person (drottning Kristina), som på 15 år bortarrenderade ön till en handelsman i Stockholm för 20,000 specie riksdaler, började ett närmare föreningsband att knytas med moderlandet, som sedan dess i mångt och mycket visat omvårdnad om detta sitt icke minst vigtiga län.
De ord, som konung Oskar I 1854 yttrade till Gotlands nationalbeväring, må framhållas såsom ett sant uttryck af de känslors styrka, som förena Gotland med Sverige. De lydde: »Om krigets åskdigra moln sammandraga sig öfver Norden, så skola såväl fastlandets som Gotlands folk känna sina svenska hjertan klappa varmare och deras händer skola sträckas till trofast handslag; Gotlands män skola då kring sina fanor församla sig, ifall en fiende vill ur moderlandets famn rycka »den härliga ön, den dyrbara perlan i Sveriges krona».
Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 September 1879
N:r 78