och Ung-Hanses dotter.
Af Oktavia Carlén.
(Ur Gamle Svenske Medb.)
Visby hade varit hansestädernas gemensamma nederlagsplats, och som dessa genom danskarnes sköfling derstädes förlorat ansenligt, togo de med lifligaste intresse del i Visby olycksöde. Föga tillfredsstälde med Magni privilegier, yrkade de derför af honom och konung Håkan samt de svenska rådsherrar, som varit dem till Pommern följaktige, att Sverige skulle med kraft deltaga i det krig, som de beslutat börja mot Danmark. Ett förband om detta krig blef ock ingånget, i hvilket grefve Henrik af Holstein och hertig Henrik af Meeklenburg deltogo. Grefve Henrik var den gemensamme härföraren SN med honom förenade sig borgmästar Wittenberg från Lübeck. Detta tilldrog sig innan Magnus blifvit tillfångatagen i Kalmar, medan han och hans son, konung Håkan, ännu voro i Pommern. Magnus sökte dölja sitt eget tvetydiga handlingssätt i Valdemars gotländska plundring, och begärde af de förenade städerna ett penningelån för att deltaga i kriget emot Danmark. För detta lån pantsattes Varberg, Bohus, Öland och Borgholm, och äro pantförsäkringarna, som biföllos af svenska rådet, daterade Micheelsmesseaftonen 1362, då Magnus ännu var qvar i Pommern. Vid sin återkomst blef han, som nämdt är, tills vidare insatt som fånge på Kalmar slott.
Nu började kriget med Danmark på fullt alvar. Köbenhavn intogs och sköflades, Helsingborg belägrades, men under belägringen ankom konnng Valdemar sjelf med sin flotta och tog sex af den förenade härens förnämsta fartyg, samt uppbrände några, hvarigenom belägringen upphäfdes. Borgmästare Wittenberg, som varit en af hufvudanförarne vid detta fälttåg, blef vid sin återkomst till Libeck för den upphäfda belägringen dömd till döden och halshuggeu af den stränga hansestaden. Kriget förtsattes sedan inpå följande sommar, utan Sveriges märkliga biträde och till ringa gagn för hanseatiska hären. 1363 vid Mäårtensmessa blef ändtligen ett års stillestånd afslutadt i Libeck.
Att koung Valdemar — som var hausestäderna för slug — icke mycket fruktat sina fiender under detta krig, synes deraf att han, då städerna sände honom deras undsiägelsebref, skref tillbaka med samma bud:
Söven uud Söventich Hänse
Hebben Söven und Söventicht Gänse.
Vo mich de Gänse nichten bitten
Nade hänse frage ich nicht en schitten.*)
Under tiden hade gotlänningarne (som redan är nämdt, afskuddat sig dauska ötverväldet, och eget är att Danmark då ej visade ringaste lust att återtaga sitt välde på Gotland.
Men Gotland var numera icke hvad det fordom varit; dess rätta lyckas dagar voro förbi, följderna af Valdemars plundring och olycksåret 1361 genomdallrade dess krossade storhets bålverk med ett skärande ljud ännu efter sekler. Hittills sjelfständigt och styrdt af egna lagar, efter att frivilligt hafva förenat sig med Sverige, förbyttes nu regéringssättet der, så att det blef som ett annat svenskt län, hvilket mottog befallningshafvande af högsta öfverheten. Visby, den stolta Hansans mäktigaste öfverhufvud, fick af året 1361 ett objelpligt sår, så att derifrån kan dateras den första stöt som Visby erhöll i sitt förbund med hansestäderna. De derpå följande hvälfningarne upplöste småningom helt och hållet Visby förening med de öfriga hansestäderna. Den gamla staden, med sin forna makt, stod som ett ihåligt spöke på sin egen storhets graf, vanmäktigt åseende huru tidsförhållandena bit för bit söndersleto dess praktfulla storhetsmantel och i stället belade det med en främmande, brokig klädedrägt, så tryckande, så ovan för dess sjelfständiga, fosterländska skuldror. Den tid skulle dock komma, då det, åter befriadt från främmande välde, under helt andra förhållanden, som en älskad dotter med förtroende och lycka skulle slutas till moderlandet Sverige. Fjerran var dock denna epok ifrån Valdemarska fejden och Magnus Eriksons regemente, till hvars närmaste följder vi återvända.
Gotlands makt krossades icke alldeles i ett enda väl måttadt dödshugg; det kämpade länge emot, som af det efterföljande skall synas.
Magnus Smek befriades snart ur sin fångenskap i Kalmar. Hans första regeringsåtgärd blef då att hämnas på svenska rådet, som låtit fängsla honom. Tjugufyra af de förnämsta blefvo landsförvista, och deribland: Biskop Nils af Linköping, Nils Thureson Bjelke, Bo Jonson Grip (sedermera riksdrots), Karl af Tofta, Karl af Ulfåsa, Erik Carlson och Bengt Filipson:- Magnus Store, farfarfar till erkebiskop Johannes Magnus och Olaus Magnus, var ätven en af de biltoges Missnöjet med konung Magnas var allmänt i Sverige och började nu äfven blifvastort med hans son, konung Håkan i Norge, emedan denne bröt sin ingångna trolofning med grefve Henriks af Holstein syster och gifte sig med danske konungen Valdemar Atterdags dotter Margareta, (stiftarinnan af Kalmar union), som du var blott 12 år. De af Magnus landsförviste herrarne och flera af de med Håkan missnöjde begåfvo sig först till Gotland, som var i ett slags upplösniugstillstånd efter Valdemars plundring och för tillfället ej tillhörande någon stat. Uuder vintern uppehöll sig denna skara i Visby, såsom en ännu befästad ort. Om våren 1363 begåfvo sig allesammans till Wismar, till hertig Albrecht den äldre af Mecklenburg, som var gift med Magnus Smeks syster, den sköna Eufemia. Denne hertig af Mecklenburg hada tre söner, af hvilka de tillbjödo den mellersta, hertig Albrecht den yngre, svenska kronan. Det säges att då de svenske herrarne uppvaktade Mecklenburgs hertig, hade de utanpå sina lysande drägter tagit rep om halsen, såsom underdånighetsbevis, eller en antydan om deras förtryck i fäderneslandet.
Hertigen af Mecklenburg understödde mycket sin sons val till Sveriges konung och utrustade en stor flotta, med hvilken den unge hertigen afseglade mot norden. Han landsteg först på Gotland och der hyllades han allraförst af borgare och bönder till Sveriges konung. Häraf synes att Gotland då åter erkände svenskt öfvervälde. Den 30 növember samma år, blef hertig Albrecht af Mecklenburg af ständerna i Stockholm utkorad till Sveriges konung.
Ännu några ord om Ung-Hanses dotter:
För sin allt annat beherrskande kärlek till konung Valdemar, glömde den unga höfåingadottern från Unghanse sin plikt till anförvandter och fosterland. Som nämdt är, kom Valdemar förklädd som köpman till Gotland, för att utspionera dess förhållanden. Förmodligen hade han till sin älskarinna (hos hvars fader i Unghanses gård han bodde) förtrott sitt stånd och sina afsigter med Visby, efter hon så kunnat bispringa honom. Hon hjelpte honom att få reda på allt hvad han ville veta angående Visby befästningsverk m. m. Men han lönade illa hennes uppoftrande, hängifna trohet; ty när han genom hennes bistånd blifvit segerherre i Visby och sedan seglade derifrån, så lemnade han höfdingadottern qvar, tvärt emot gifna löften. Snart började hennes landsmän misstänka det de bland sig måtte haft någon förrädare, som yppat deras vigtigaste hemligheter, ty det visade sig att fienden känt till deras befästningar och förvaringsrum för skatterna. En undersökning anstäldes och snart fick man veta att under hela ofridstiden en hvit duk fladdrat på porten till Unghanses gård, som derigenom, enligt öfverenskommelse med Valdemas, skonades från all hemsökelse. Den unga höfdingadottern ångrade snart sitt förräderi mot fosterbygden, när hon såg dess fasansfalla följder. Under samvetsqvalen häröfver och i sin förtviflans sorg att se sig öfvergifven af Valdemar, för hvilken hon gjort allt detta, bekände hon sjelf sitt brott och blef fängslad förd till Visby! Här undergick hon förhör och dom, hvilken sednare lydde att hon skulle lefvande inmuras, och i ett af tornen på vestra stadsmuren blef hon sålunda lefvande inmurad. Detta torn kallas ännu i dag till minne af denna händelse för Jungfrutornet.
Denne konung Valdemar var en fager herre, som hade en mängd kärleksäfventyr för sig, och ännu nämner traditionen flera tärnor, som blifvit bedårade af honom.
Hans gemål, drottning Helvig, led afhans otrohet, men visste ock att på ett grymt sätt bämnas. Så förmäler folksagan att »Tova lill» — en af drottningens tärnor — älskades af Valdemar. Vredgad sporde henne drottningen om hennes förhållande till konungen.
Drottningens vrede och hämnd tolkas i nedanstående:
Hör du Tova lilla, en jungfru så vän,
Hvad var det du snacka med min herre i lön.
Ty Valdemar älskar dem båda.
Drottning Helvig lät elda en badstuga het,
Jungfru Tova lilla skulle först träda dit.
Ty Valdemar älskar dem båda.
Jungfru Tova lilla bad de skulle dörren uppslå,
Drottning bad att de skulle elda på — —
Ty Valdemar älskar dem båda.
Konungen kom ifrån ledingen hem,
Borta var Tova lil” den jungfru så vän.
Ty Valdemar älskar dem båda.
Då fick drottning Helvig för Tova lill var död,
Aldrig bar hon mer guldkronan så röd.
Ty Valdemar älskar dem båda:
Ja konungen tog i sin tur en grym hämd på drottningen, för hennes grymhet att ibadkaret låta döda Tova lill. En af drottningens riddare, Folke Lavmanson, anklagade han som sin rival hos drottningen, fast Folke var alldeles oskyldig och blott trifdes väl i drottningens sällskap. Valdemar lät dock Folke nndergå en ryslig död i spiktunna. Derpå slog han sin drottning i bojor och insatte henne i Sjöborgs torn, der hor dog.
Innan Valdemar plundrat Visby, sjöngo de högmodiga gotlänningarne flera smädevisor om honom, och under jul- och fastlagslekarne var han ständigt ett föremål för deras hån.
Bland annat brukade de en slags danslek, som tillgick sålunda, att alla togo i ring och stälde sig tätt tillsammans, så att den som stod utanför och förestälde Valdemar (en blef alltid dömd dertill) under dansen ieke skulle kunna smyga sigsin i ringen. Den iringen, genom hvars släpphändhet Valdemar kom in, skulle gifva pant. Om Valdemar lyckades inkomma i ringen, skulle man med lika ifver söka hålla honom der fången.
*) Sju och sjuttio Hans\’ar
Och dertill sju och sjuttio gäss,
Om gässen icke bita mig,
Så gör jag en konst uti Hans\’arne.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 31 Oktober 1879
N:r 88