Åverkan af skog. Mot garfvaren Lars Adolf Hård i Linde hade kronolänsman J. Smedberg uttagit stämning, dertör att Hård från ett ar honom arrenderadt annexhemman fört omkring 50 stycken träd till sin egen gård. H. erkände, att han användt 2 kastar ved. Åklagarens begäran om uppskof för att styrka sin talan bifölls och ålades Härd vid vite af 15 kronor att vara till städes vid målets nästkowmande behandling.
Svår misshandel. Ynglingen Jakob Olof Reiuhold Jakobson i Väte hade instämt husbondesönerna Jakob och Vilhelm Johanson, hvilka 14 gistl. December vid Väte skolhus ötvertallit och svårt misshandlat honom. Han berättade, att Vilhelm J. tre gånger ikullslagit honom och gitvit honom 8 »snytingar», samt att Jakob J., som hatt en sten i handen, slagit henom för munnen, så att fyra framtänder blitvit invikna och en tand helt och hållet genomträngt läppen, hvilket äfven Jakobsons vanstälda ansigve intygade. Jakobson hade på intet sätt törfördelat dem. Vilbelm J. erkände sin förseelse; Jakob J, kunde ej förneka misshandeln, men påstod sig ej hafva haft någon sten i handen, då han utdelade slaget. Vittnen, som sevt tilldragelsen, kunde ej bestämdt säga, om Jakob J. haft något tillhygge i handeu. Rättens ordförande faste Jakob J:s uppmärksamhet på det otroliga i att med blotta handen kunna gifva ett så kraftigt verkande slag, men denne vidhöll ändock sin uppgift. Foretedt läkarebe tyg intygade, att 1yra af tänderna böjts tillbaka at ett slag och att en tand genomskurit läppen. För att af läkare få intyg, om ett slag med blotta handen kunnat verka så kraftigt, uppsköts målet till ett följande sammanträde, då Jakob J. vid 25 kronors vite ålades att komma till städes.
Ärekränkning. Arbetskarlen Nils Nilsson, Bnutarfve i Lye, yrkade ansvar å hemmansegaren Lars Larsson i Lye, derför att denne skulle hafva beskylt N. för stöld af en spetsplogsstomme. Tvänne vittnen hade endast hört Larsson säga, att spetsplogsstommen, som stod på Nilssons gård, tillhörde en annan person. Svaranden sade sig ej hafva beskylt N. för stöld. Käranden begärde uppskof för nya vittnens inkallande, hvilket af rätten beviljades.
— Hemmansegaren Petter Klint i Stånga ville hafva hustrun Katarina Jakobsdotter (gift med Nils Jakobson) ådömd straff, emedan hon sagt, att hans hustru olofligen klipt J. tillhöriga får. Vittnen, som hört de båda hustrurna samtala om fårklippningen, sade sig hafva hört Katarina J. yttra till Klints hustru: »Förgyll er inte, ty det är sanning», »Lammet är klipt, men jag kan ej bevisa.
Du kan ej frikänva dig m. m. Till ett vittne hade Katarina J. sagt: »Jag misstänker, att lammet blifvit klipt af den andra mora; men kommer di igen med ullen, så ska vi ingenting säga». Katarina J. utförde sin talan med en ymnigt flödande vältalighet. Emellertid hann saken ej utredas vid detta sammanträde.
För olaga bränvinsförsäljning hade allmänna åklagaren efter angifvelse af trädgårdsmästaren Johan Hofström instämdt hemmansegaren Viktor Petterson, Visum i Väte. Detta mål har flere gånger förevarit ; det väcktes redan i April måuad 1878. Ett vittne berättade nn, att två personer 1878 på vintern inkommit en qväll till vittnet och att den ena af dessa sagt, att han flere gånger köpt bränvin af Petterson och en gång af P. fått bränvin i utbyte mot en stege samt att han kunde göra P. olycklig. Ett annat vittne sade sig hafva för 4 år sedan sett P. sälja bränvin.
Åklagaren nedlade för sin del talan mot Petterson. — Utslag afkunnas vid tredje sammanträdet,
För olaga utskänkning af vin och maltdrycker var köpmannen Olof Petterson i Hejde af af kronolänsman J. Smedberg instämd. För bevisnings erhållande uppsköts målet.
Misshandel. Sjömannen August Niklas Gutafson från Burs yrkade ansvar å snickaren Oskar Björkman från Garda för svår misshandel. Björkman, som uppförde sig opassande inför domstolen, fick af rättens ordförando skarp tillrättavisning. B. nekade helt och hållet samt påstop, att han i stället blifvit slagen af Gustafson. De båda parternas berättelser om tilldragelsen voro ingalunda till fördel för Björkman, hvars egen berättelse föreföll högst osannolik, Käranden begärde pch erhöll uppskof för vittnens inkallande.
— I det från förra sammanträdet uppskjutna målet mellan kronolänsmannen J. Smedberg och arbetaren Ferdinand Larsson i Sanda, hvilken anklagats för att hafva svårt slagit enkan Sofia Alberg, Runne i Sanda, fortsattes nu ransakningen. Ett vittne berättade, att enkan Alberg i vittnets närvaro förebrått Larsson, att han misshandlat henne, hvartill Larsson då nekade. Vittnet såg, att enkan A. var blodig, men kunde ej bestämdt intyga, att Larsson slagit henne. Ett annat vittnesmål vid förra sammanträdet var, som bekant, af för Larsson mer graverande art. Svarande ville emellertid ingenting erkänna utan nekade til! allt. Åklagaren yrkade, att Larsson skulle åläggas edgång samt ådömas att före edens afläggande undervisas hos sin själasörjare om edens vigt och betydelse.
Innehållande af arf. Hemmansegaren Niklas Justinus Petterson i Linde, som ej velat åt sin broder Olof Gotthard utbetala hans föräldraarf, var härför af brodern instägid att stånda ansvar. Af en af föräldrarne uppsatt handling upplystes, att dessa redan under sin lifstid afstått all fast och lös egendom åt sonen Niklas Justinus med undantag af 1,500 kronor åt en dotter och 1,300 kronor åt sonen Oskar Edvard, hvilka båda sistnämda äfven skulle erhålla åtskilligt annat enligt eu uppsatt godslista. Sonen Olof Gotthard, kärande i detta mål, skulle enligt föräldrarnes föreskrifter endast hafva sin anständiga bergning på hemmanet; men om hemmanet kommer i andra händer, såsom nu skett, skulle Olof Gotthard hafva lika med hvad Oskar Edvard fått, nämligen . 1,300 kronor och åtskilligt gods.
Detta vägrade nu brodern Niklas Justinns att utlemna och påstod, att han ej bade någon godslista. När svaranden tredskades i fråga om godslistan och då det var omöjligt att utan lång tidsutdrägt utreda hvad listan innehållit, begärde käranden att för närvarande få nedlägga sin talan angående godslistan med öppen rätt att derom sedan få angöra samt anhöll om utslag rörande penningefordran. Svaranden ville deremot, med god beräkning, att båda sakerna skulle i sammanhang behandlas. Domstolen biföll kärandens yrkande och afkunnar dvm på tredje sammanträdet.
Ersättningsmål. Hemmansegarne Gabriel Johansson, Broa i Halla, och Lars Norrby, Norrgårda, yrkade ersättning af f. nämdeman Lars Fredrik Nilsson, Riqvide, för 3 bortkomna får, som varit på bete å Närsholmar, enär N. af sina medintressenter i det bolag, som arrenderar holmarne, skulle hafva uppbnorit 22 kronor för att betala de bortkomna fåren, Nilsson svarade, att fåren ej mottagits med ansvarsskyldighet samt yrkade ansvar å kärandena för rättegångsmissbrok, men medgal tillika, att han i ett bref erkändt sig hafva mottagit 16 kronor af sina bolagsmän för att betala Johanssons får. Tre vittnen berättade, att Nilsson sagt till dem, att han mottagit 16 kronor för att betala Johansson, hvilken han ville gitva penningarne, om denne sjelf afhämtade dem och ej vidare hade lamm på holmarne. Till vittnena hade emellertid några bolagsmän sagt, att 22 kronor sammanskjutits i och för sagda ändamål. En vid tinget närvarande bolagsman upplyste, att Nilsson uppmanat bolagsmännen att sammanskjuta 22 kronor i och för ändamålet, hvilket också blifvit gjordt; äfven N. hade efter sin andel i bolaget tillskjutit penningar; hela summan öfverlemnades till N.
Hvad återigen Norrbys får beträffade, påstod N., att han härför ej mottagit några penningar. Samma vittnen intygade dock, att några bolagsmän sagt, att. de 22 kronorna voro hoplagda både för Johanssons och Norrbys \’räkuing. Slutligen upplyste Nilsson, att fåren, enligt hvad han hört, blifvit fanna och slagtade. Dom faller på tredje sammanträdet.
— Byggmästaren K. P. Lindström i Alfva fordrade 275 kronor af Lars Hansson i Othes, för hvars räkning L. ombedts att uppbygga ett brygghus, hvilket arbete L. dock ej fått fullborda. Hansson ansåg, att Lindström slarfvat i arbetet, hvarför han låtit en annan person färdigbygga brygghuset. Kärandens we vittnen ansågo, att L:s arbete på brygghuset var i alimänhet godt och att den del at bygnaden, som sedan bygts, var sämre.
Svarandens två vittnen ansågo deremot, att hvad L. bygt af huset var skeft och dåligt, hvarjämte de påstodo, att L. mot H:s tillsägelse bygt huset för lågt. 1 afseende på detta sistmämda påstående yttrade kärandens vittnen, atww H. tvärtom sagt, att huset blir för högt. Intet skriftligt aftal fans mellan parterna. Utslag på tredje sammanträdet.
— Handlanden August Nyberg i Klintehamn hade instämt hemmansegaren Oskar Hägg m. fl. från Fröjel socken med yrkande af ersättning för en i prestgården uppförd kakelugn, för hvars uppsättande äfven ombudfrån Fröjel röstat i bygnadskomiten. Af tre inkallade vittnen, hvilken alla voro bygnadskomiterade, sade två, att intet dylikt beslut fattats, hvaremot det ke vittnet påstod, att komitén beslutit, att kakelugnen skulle uppsättas, i hvilket beslut äfven Fröjelkomiterade formligen deltagit. Käranden företedde derjämte ett skriftligt vittnesmål från kapten Hauffman, hvilket i allo öfverensstämde med det sistnämda vittnet. Svaranden bestred Nybergs befogenhet att uppträda i målet. Uppskof begärdes af käranden för kapten Hauffmans inkallande, hvilket af domstolen beviljades.
— Af byggmästaren P. Nyborg, Klinte, m. fl. yrkade herr Anker Luad betalning för levereradt timmer. Svaranden erkände, att han mottagit och användt virket samt medgaf betalningen.
— Slutligen förekom ett inkrångladt, förut behandladt mål om ingenting mer eller mindre än — en jernstång, den så kallade Larsarfvestången. Egaren af denna jernstång, Jakob Jakobsson, Larsafve i Alskog, hade uttagit stämning å stenhuggaren Kristian Tarsson Svärd, för att denne skulle hafva förstört stången, som J. 1868 hade mottagit af en köpman i Ljugarn antingen såsom lån eller för att köpa den för 15 kronor, såsom J. yttrade. Svärd svarade härå, att han egde en jernstång, som han inlemnat hos en smed, från hvilken Jakobson helt enkelt tagit stången. Jakobson påstod att just denna stång var hans Larsarfvestång och att han derför återtagit den.
Käranlen inlemnade en diger skrift, hvari »qvickheter», mot Svärd sådana som att »stenhuggaren huggit i sten», och latinska fraser »Qvod erat demonstrandum», »Lex in casw» förekommo. Äfven Svärd hade haft en skrifvare, som yrkade ansvar å Jakobson derför att denne, genom att hos smeden tillegna sig stången, som inlemnats af annan person, gripit offentlig myndighet i embetet, samt grundade detta yrkande på 29 kapitlet i strafflagen, som annars endast innehåller 25 kapitel. En mängd vittnen åhördes men hade nu, liksom förra gången, föga i sak att upplysa, hvarför målet ännu torde komma satt utdragas, så nog blir den jernstången dyr för någon af parterna.
Baptistmål. Sistlidne Maj månad inkom till domkapitlet en anmälan från komminister Kahlström i Löjsta, då v. pastor i När, att bondeenkan Elisabet Danielsdotter vid Bönda i Lan (stamhållet för baptisterna i pastoratet) låtit i samråd med bonden Lars Petterson begrafva Pettersons fader utan att härför anlita någon luthersk prest. Märkas bör, att gubben tillhörde den lutherska kyrkan och före sin död uttalat önskan att blifva jordad af luthersk prest. Domkapitlet remitterade pastorns anmälan om förhållandet till k. m:ts befallningshafvande, som förordnade vederbörande allmänna åklagare att väcka åtal mot Elisabet Danielsdotter och Lars Pettersson. Målet förekom nu vid södra häradsrätten till behandling, då emellertid svarandena ej voro näryvarande. Rättens ordförande nämde, att i ett dylikt mål svarandena frikänts hos k. m:t. Såsom referenten uppfattade, uppsköts emeltid målet.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 Januari 1880
N:r 9