Om »Petrus de Dacia», den i Visby födde dominikaner (svartbrödra-) munken, torde allmänheten på Gotland icke hafya sig mera bekant än de små notiser, som finnas i Bergmans »Gotlands Geografi och Historia» och Säves, »Gotländska minnen», i hvilket förstnämda arbete det under rubriken »Namnkunnige män födde på Gotland» heter:
»Petrus de Dacia, född i Visby på 1200-talet, Svartbrödramunk; för sin lärdom i astronomi och andra ämnen ryktbar äfven utom Sverige ; rektor vid högskolan i Paris.»
I ett nyligen utkommet häfte af den franska tidskriften »Revue des deux mondes» hafva vi funnit en utförlig uppsats af den snillrike forskaren Ernest Renan med titel: »Une idylle monacale au XIII:e sigcele» (en idyll ur munklifvet på 1200talet), der författaren om den lärde och vidtbereste gotländingen meddelat, efter äldre och nyare källskrifter, många märkliga upplysningar. Artikelns hufvudsak är att skildra det helt och hållet andliga och fullkomligt rena kärleksförhållandet mellan den gotländske munken och enytterligt hänryckt och gudligt svärmisk, exstatisk och hysteriskt \’sjuklig tysk juugfru vid namn Kristina, född 1242 i byn Stumbelen nära Köln, och i medeltidens teologiska skrifter vidtbekant under namnet Kristina af Stumbelen (på franska Christine de Stommelen). Renan berättar omständligt om Petri bekantskap med den underbara flickan, om hans resor till Köln och Stommelen, om hans brefvexling med henne från Skenninge och Visby, i hvilken sistnämda stad han vid slutet af år 1283 blifvit prior vid dominikanerklostret derstädes och dit han inbjöd »sin själs brud» — samt vidare om hennes innerliga hängifvenhet och kärlek till honom, om deras samtal och teologiska undersökningar, om hennes syner, uppenbarelser, sjelfspäkning »stigmatisering» (af henne sjelf tillfogade sår till erinran om Frälsarens fem sår), samt om hennes anfäktelser af onda andar, hvilka hon segerrikt motstod. Kristina följde icke uppmaningen att resa till Visby och dog i fattigdom 1312. Hon blef först jordad i kyrkogården i hennes fäderneby; sedan ryktet om hennes helighet och om de underverk, som skedde på hennes graf, spridt sig vida omkring, blef liket inflyttadt i sockenkyrkan, men slutligen åter upptaget och högtidligt begrafvet i koret af staden Jilich\’s (»Juliers») kyrka. — Om Petri död finnes här ingen uppgift: men det nämnes, att han lefde år 1287 och då såsom ombud från sitt kloster deltog i dominikaner-ordens generalkapitel i Bordeaux, och under resan besökte Kristina i Stommelen, samt sedan återvände till Visby.
Renan yttrar i slutet af sin uppsats bland annat några ord, som vi här fritt återgifva:
Man har räknat den heliga Kristina bland exstatiska och stigmatiserade qvinnor, märkliga för fysiologien. Det är också sannolikt såsom sjukling, som framtiden skall studera den stackars qvinnan. För att emellertid vara rättvis, bör man icke glömma hennes kärleksroman. Menniskohjertat igenkänner öfver allt sina lagar, det triumferar öfver den mest kalla och positiva materialism, det triumferar öfver den af verkligheten fullkomligt glömska mysticismen. Mellan läkarne, som skola sätta henne på sin undersöknings-stol och de fromt troende, som hafva satt henne på ett altare, skall Kristina af Stumbelen, tack vare gotländingen Petrus de Dacia, förblifva ett intressant föremål för reflektion af dem, hvilka älska att söka en liten blomma i Nordens halft frusna mark, en stråle af solen i polartrakterna, ett själens leende i de mest dystra tidehvarf, en känslornas sanning midt ibland de mest vidunderliga illusioner.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 20 Augusti 1880
N:r 67