anteckningar af Alf.
Sjonhems-stenarne.
De nu omtalade minnesstenarne från forntiden, alla funna i södra tredingen, likna hvarandra deruti, att de hatva både runinskrift och bilder, hvilka ej antyda kristendom, men väl tyckas hänvisa på myter från Asaläran och på vikingatärder. Gotland har ännu att framvisa ett annat minnesmärke från en tid, som tyckes varit ej långt yngre än vikingatiden, ja, då vikingafärderna ännu ej alldeles måtte upphört i Norden, men kristendomen redan vunnit öfverhanden derstädes, ehuru den icke ännu lyckats alldeles utrota de bruk och tänkesätt, som varit rådande under hednaåldern, utan åtskilligt deraf ännu suttit qvar i folklynnet. Det minnesmärke vi häntyda på, är så till vida olikt dem vi förut beskritvit, att det ej har bildliga framstiällningar utan endast runinskrift och denna tydligen hänvisande på kristendom, men på en kristendom, som ej trängt till hbjertat och lärt sina bekännmare att forlåta, ty den ropar om hämd. Det finnes (eller har funnits, ty möjligen är detta, liksom så många andra, förstördt) uti en annan af landets tordna hutvuddelar: Medeltredingen.
Genom denna huftvuddel stäcker sig inordost och sydvest, tvärt öfver Gotland, från Slite till Klinte, en mer än milsbred dal, som har på sidorna om sig tvänne högland: det sydöstra och nordvestra. I denna dal ligga landets bördigaste och bäst odlade trakter. I en aflägsen forntid har en segelled, åtminstone för mindre farkoster, gått igenom dalen, tvärt öfver landet, ifrån Gothem-stranden på östra sidan till Sanda eller Vestergarns-stranden på den vestra. Fjälemyr, Roma eller Högbromyr, Källunge- och Hörsne- eller Linamyrarne — en gäng insjöar, samt de åar, hvilka sammanbinda dem med hvarandra och med hafvet och som fordom varit långt betydligare än pu, äro lemningar af denna forna farled, förmedels hvilken trakter, som nu ligga längt från hafvet midt upp i landet, då hafva haft gemenskap med hatvet. Romamyr utgjorde då ett medeltredingens medelhaf, liksom Mästermyr var södra tredingens. Härvid denna insjö (Romamyr) hölls hela landets storting Gutn-al-Tinget i Roma. Mäktiga ätter hatva bosatt sig kring detta lilla medelhaf, hvarom namnen Atlingabo och Bardlingabo vittna och en forntida tempelhall torde kanske här en gång funnits; ty sockenhamnet Halla (i katolska registret Halluhallen, salen) gifver anledning förmoda sådant. Skulle en tempelhall verkligen hafva funnits här, så har dock bygden, hvaruti den legat, icke då hetat Halla eller Hallu, hvilket namn säkerligen blott betecknat sjelfva helgedomen, utan bygdelaget har hetat Sjo- eller Sjon-hajm (af Sjo, sjö) d.
v. s. hemmet vid sjön, ett namn, som häntyder på att Roma myr varit en forntida insjö. Att man från den samma haft segelled ut till hafvet kan man af runskriftens innehåll å minnesmärket sluta, ty i det gamla Sjonhem är det som detsamma finnes eller funnits.
Uti Liljegrens Runurkunder och Säves Gutniska Urkunderantöras Runstoder på Sjonhems kyrkogård. Liljegren har funnit 3:ne, tydligen hörande tillsammans; Säve har blott äterfunnit 2:ne. De äro af föräldrar, systrar och farbröder resta öfver 3:ne bröder, som aflidit, en å sjöresa, säkerligen å köp- eller vikingafärd, åtminstone tyckes han blifvit slagen af vikingar, den andre har dött utrikes, den tredje hemma, efterlemnde en dotter. Det är en hel gutnisk ätt med mycket fornåldriga namn, som träder oss till mötes i den gamla minnesskriften, som nog torde härröra från 12:te århundradet och kanske från början af detsamma.
Inskrifterna äro följande :
Å den första (efter Säve): Ropwisl: auk: Ro-
palf: pau: litu: raisa: staina eftir:sii….
Pria: Pina: eftir: Ropfos: han: siku: bla-
kumen: i utfaru
på 2:ne rader, tvärt öfver stenen, står: kup:
haelbin: . . .. .: sial: roPfoar: kuP: swi-
ki: Pa: ar: han: swin
Öfversättn. RoPwisl och RoPalf (det sednare
qvinnanamn) de läto resa stenar efter sö-
(ner deras) trenne. Denna efter Ropfos.
Honom sveko blakemän (blekingsboar?
blå män?) i utfarten (utresan)
Gud hjelpe…. Ropfos själ!
Gud svike dem som honom sveko!
Å den andra (efter Säve): pina: after: a .
……. tapr: a: Witau: systrir:
— r: brupr: pria: ropanpr: auk:
ro pkutr ropar: auk: porstain
på en rad, tvärt öfver stenen: pir: iru: fadur:
brüpr
öfversättn. Denna (sten) efter . . . . (airikr?
han va)rd döder i Witau (Windau?) sy-
strar . . . ——— efte)r bröder trenne
Ropanfr och Roppgulr: Ropar och Thorsten
de äro fader bröder (de aflidnas näml.)
4 den tredje (eft r Liljegren): pina: efter:
Hairfos: han: to: haima: auk: ati: totur:
aina: han: haiter: haili: utr: waltika:
gerpi: staina: auk: walkustar: ma . . . .
Öfversättning. Denna efter Hairfos. Han
dog hemma och egde en dotter. Hon he-
ter Haili. Utr (Uddr?) Valtika (troligt-
vis ett gårdsnamn) gjorde stenarna (högg
dem iordning) och walkustar (runraderna?)
på en rad, tvärt öfver stenen: Tan: auk: Bot-
bjarn: raistu.
Dan och Botbjörn reste (stenarne).
Att denna minnesvård varit ansedd för storartad och dyrbar synes af den noggrannhet, hvarmed runristaren uppgifvit ej blott öfver hvem stenarna blifvit uppsatta och bvem som bekostat dem, utan ock hvem, som utfört arbetet, både huggning, ristning och uppresandet. Många forntida namn möta oss här, så uråldriga, så fornnordiska att de väl förtjena uppmärksammas och antyda en tid som ligger mycket långt tillbaka. Stamordet Rod eller Rot, som förekommer i 6 af namnen, kan möjligen vara förkortning af mansnamnet Frode eller ock vara samma stamord, som finnes i Rota (namnet på en Valkyria). Mansnamnet Raud kan ock vara beslägtadt dermed. Gårdsnamnen Rodarfve eller Raudere (Fardhem), Roter (Hejnum) och Rotarfve (Lye) hafva troligtvis uppkommit af något bland dessa namn.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 8 Januari 1881
N:r 2