Som man är klädd, så blir man hädd.
Vid denna trupp saknar manskapet uniform och vapenöfvas i den drägt, det sjelft finner för godt att använda. Den exercerande beväringstruppen är en brokig skara, till hvilken intet land eger ett motstycke.
Uniformen, säger man med rätta, är det yttre uttrycket för soldatens verksamhet, hvarförutan han ej kan känna sig vara soldat och med lif och lust hängifva sig åt sitt ansvarsfulla kall. Den manar honom att mera gifva akt på sig sjelf, underlättar disciplinen och alstrar i väsentlig mån den sammanhållning och kamratanda, som inom krigaryrket mera än ananstädes är ovärderlig och vigtig.
Om ock vid ifrågavarande trupp, i anseende till dess många egendomligheter i öfrigt, uniformen väl ej kunde få sin fullständigaste betydelse, innebär likväl dess frånvaro en så betänklig brist, att man med fog må göra sig frågan, huru ett slikt förhållande kunnat ända in till närvarande stund få ega rum.
Den tid är länge sedan försvunnen, då man för att möta landets fiender gick »man ur huse», då uniformen kunde vara en skinnpels och vapnet en lie eller en yxa. Tiderna hafva förändrats, krigen likaså, krigföringen har bundits vid vilkor, och folkrätt och krigsbruk utstaka gränser, hvilka ej saklöst kunna öfverträdas. Den anfallande erkänner enligt dessa ej andra fiender än uniformerade medlemmar af den fiendtliga hären.
För Gotlands nationalbeväring vore det sålunda en mer än sorglig stund, om hon i sitt närvarande skick skulle träda en fiende till mötes.
En civilkläd skara allmoge, hvaraf nämda beväring till största delen består, skulle vid ett sådant tillfälle lätt kunna tagas för en friskara och såsom sådan behandlas.
Och skulle mot förmodan Gotlands nationalbeväring, som vid ett inträffande krig kanske först skall komma att anfallas, röna nåden att af sin fiende tillerkännas rangen af lagenulig här. åtminstone kunde denne fiende icke hysa någon hög tanke om vår svenska armé, lika litet som bans aktning kunde blifva stor för ett land, som så under fredens dagar följt med sin tid och gjort sig redo.
Alldeles icke må det förundra, om i främsta rummet de, hvilka såsom dess befäl eller ledare få träda i den närmaste beröring med ifrågavarande trupp, icke kunna bysa det intresse, som annars borde åligga dem, och hvarförutan ingen gagnande verksamhet kan vara möjlig.
Att man vid organisationen af Gotlands nationalbeväring gått brådstörtadt och planlöst till väga, synes vara tydligt nog, och kan till någon del förklaras af den villervalla och det uppskrämda tillstånd, \’som efter senaste krigshändelser å ön naturligen der måst inträda; men att man vid denna organisation kunnat uteglömma en så vigtig faktor som att förse trupperne med uniform, vittnar om allt för liten omtanka af de män, som vid denna tid haft sig anförtrodt vårt försvarsväsendes ordnande.
Allramest synes likväl det förhållande egnadt att öfverraska, att en tidrymd af närmare sjuttio år kunnat gå till ända, utan aty något blifvit gjordt för afhjelpandet af denna brist med hänsyn till truppens beklädnad och för undanrödjandet af ett sådant oskick, som denna brist ej kunnat undgå att framkalla.
Väl kan det ifrågasättas, huruvida ett sådant försvar som Gotlands nationalbeväring, äfven med förutsättning af tidsenlig beklädnad m. m., skall kunna uppfylla det med det samma afsedda ändamål, att skydda ön mot fiendtligt anfall; men nog borde man få vänta, att dermed åtminstone något kunde uträttas. Det är till och med icke otroligt, med hänseende till gotländska befolkningens egenskaper, hennes villighet och hennes i allmänhet mer än vanliga förmåga att hastigt göra sig meddelade lärdomar till godo, att, om denna försvarsinrättning äfven i några andra afseenden mera lämpades efter tidens kraf, hon ej skulle i duglighet blifva vår armé i sin helhet så synnerligt underlägsen cch sålunda kunna göra den om än obetydliga omkostnad berättigad, som nu från statens sida utan allt ändamål på henne varder nedlagd.
Vi vilja doek ej alldeles uppgifva hoppet om en förändring till det bättre med hänsyn till den sak, som utgjort föremålet för våra betraktelser, nämligen beväringens beklädnad; och att det är denna sak, som för gotlandsbeväringen till att börja med måste vara mera än någon annan betydelsefull och vigtig, torde ej behöfva ytterligare framhållas. Men att härvidlag alls intet kan åstadkommas, såvida vederbörande eller de, från hvilka initiativet i detta fall naturligen borde utgå, fortfarande såsom hittills iakttaga den fullkomligaste tystnad, lärer knappast vara nödigt att påpeka.
Frågan — som alldeles icke behöfver ställas tillhopa med frågan rörande omorganisationen af vårt försvarsväsen i sin helhet, enär hon i och för sig är tillräckligt vigtig — borde sålunda ju förr dess hellre göras till föremål för riksdagens pröfning och afgörande.
Svårligen knnna vi tänka oss, att, derest hon en gång varder framstäld, omständigheter skola finnas, som hindra hennes genomförande, och minst af allt kunna vi förutsätta, att det anslag i penningar, som härvid blifver nödigt, skall befinnas större, än att det utan någon den ringaste olägenhet-kan möjliggöras. Icke heller kunna vi förstå, att den s. k. gotländska konventionen af år 1811, som en och annan velat anse lägga ett hämmande band på det gotländska försvarsväsendets utveckling, skall blifva något hinder för målets uppnående; och skulle så mot förmodan varda händelsen, skall man lätt ånyo på öfverenskommelsens väg kunna bringa den ifrågasatta ändringen till utförande. Att ingen kan vara villigare än den hederlige gotlänningen sjelf att lemna sitt bifall till åstadkommande af det, som redan länge utgjort målet för hans längtan, kunna vi med stöd af långvarig erfarenhet försäkra.
Antalet af nationalbeväringens exercerande manskap — och det är naturligtvis detta, som i första hand bör förses med uniform uppgår till omkring 4,500 man (30 kompanier med hvartdera i medeltal 150 man). Antages 20 kronor såsom priset för enkel, modellenlig soldatmundering ( 1 hufvudbonad, 1 vapenrock och 1 par klädesbyxor), blefve kostnaden för uniformers anskaffande åt ifrågavarande manskap 90,000 kronor.
Riksdageen har ofta visat sig frikostig, då hon anslagit medel till fastlandets beväring, och torde icke heller — så vilja vi hoppas glömma sin plikt, då ö-beväringens behof komma till hans ompröfning. Såsom bevis på denna frikostighet vilja vi ur handlingarna vid 1880 ås revision af statsverket anföra följande: Vid 1871 års riksdag beviljades till anskaffande af utredningspersedlar för beväringsmanskapet ett belopp af 805,320 riksdaler, hvaraf för år 1872 anvisades en samma af 400,000 rdr; och blef återstoden 405,320 rdr af följande riksmöte anvisad att utgå under år 1873. Af detta anslag återstodo ännu vid 1878 års slut oanvända 228,022 kr.
11 öre, hvilka utförts som reservation till följande år; och då dessa medel fortfarande innestå hos arméförvaltningen, hafva revisorerne härå velat fästa riksdagens uppmärksamhet. Att således den lilla summa, vi ofvan anfört såsom till en början tillräcklig för nationalbeväringens ifrågavarande behof kunde blifva allt för tryckande, torde man, med stöd af det anförda, icke behöfva frukta.
Skulle vi emellertid hafva misstagit oss, och riksdagen finna svårighet att genom ökadt anslag lemna medel till saken i fråga, skulle vi vilja förorda inställandet af så många års gotländska beväringsmöten, som kunua erfordras för att med häraf uppkomna tillgångar betäcka kostnaden för uniformspersedlarnes anskaffande.
Vi afsluta härmed vår uppsats, öfverlemnande åt dem, som det vederbör, frågans vidare utvekling, men vilja ej underlåta att framdeles lemna bidrag till belysuing af några andra missförhållanden vid den allt för litet beaktade institution, som kallas Gotlands nationalbeväring.
(Ur krigsvetensk.-akadem. tidskr.) Bg.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 8 Januari 1881
N:r 2