hit under pingsthelgen skildras i Norrköpings Tidningar på närmare tre spalter. Skildringen inledes med följande ord:
»I betraktande deraf att de menskliga förhoppningarna så ofta slå fel, att sådant kan anses tillhöra alldagligheterna i lifvet, har man skäl att skatta sig lycklig, då de någon gåpg icke blott förverkligas utan äfven vida öfverträffas af verkligheten. Detta senare var fallet vid den Iustresa, som ångaren Göta Pingstaftonen företog härifrån till Visby och i hvilken omkring 70 personer deltogo. Mycket nöje hade man väntat sig, men om förhoppningarna härom skulle realiseras, berodde på flere omständigheter. Att lustfärden emellertid så långt ifrån blef »en felslagen förhoppning», att alla passagerare tvärtom enstämmigt. förklarade den hafva utgjort den mest angenäma de företagit och flere emfatiskt tilllade att »de aldrig haft så roligt», derför hade man att tacka det vackra vädret, kaptenens å Göta vänlighet och arrangemanger samt last not least — Visbybornas älskvärdhet och tillmötesgående mot de nyfikna och mången gång säkerligen rätt besvärligt frågvisa främlingarna.»
Sedan derpå färden öfver hafvet och ankomsten hit till Vieby, hvars anblick gjorde ett lifligt intryck på resenärerna, beskrifvits, omnämnes vidlyftigt deras besök i ruinerna, Gotlands fornsal och vid korsbetningen samt deras åskådande af bollklubbens öfningar å skolbetningen och utflykterna ut åt landsbygden m. m.
Slutorden i skildringen lyda sålunda:
»Det rådde bland de lustfärdande blott en mening, att Visbyborna visat sig särdeles gästvänliga och förekommande; och de försäkringar, som i afskedets stund vid hamnkajen, der en väldig menniskomassa församlat sig, gåfvos härom, voro utan tvifvel lika uppriktiga som väl förtjenta. Flere gånger höjde äfven de bortfarande trefaldiga hurrarop för Visby, och sedan detta skett sista gången, gaf »Götas» kapten Visby den sista afskedshelsningen i tvänne dundrande kanonskott, då ångaren gled ut förbi vågbrytaren. Snart låg Visby bakom de lustfärdande. Men så länge man ännu kunde se dess sköna ruiner, sände de resande staden beundrande blickar, i hvilka nu äfven blandade sig en känsla afpåsamma gång saknad af och tacksamhet för de högst angenäma, tyvärr alltför snart förflutna timmar, man der fått tillbringa. Visby försvann så småningom i ett blånande fjerran; men ångarens passagerare började då i qvällsskymningen ordna och sinsemellan samtala om de minnen, de medförde från denna ovanligt njutningsrika lustfärd.»
Gotlands Allehanda
Fredagen den 2 Juni 1882
N:r 44