Visby rådhusrätt.
För tvegifte har, såsom förut omnämts, mosaiske trosbekännaren handlanden Hirsch Rosenblatt åtalats at allmänna åklagaren. I detta förut vidlyftigt refererade mål, som väcktes i slutet af år 1881, afkunnades i förgår dom, Rosenblatt förklarades ej kunna fällas till ansvar för tvegifte, men ålades utgifva vittnesersättningar och fick han sjelf vidkännas sina kostnader i målet, enär åklagaren. ej ansågs hafva saknat fog för åtalet.
För att hafva haft gäster inne å utskänkningslokalen under otillåten tid vid två särskilda tillfällen fäldes källarmästare P. Malmqvist att böta tio kronor.
I ersättningsmålet mellan justerare V. Svensson och handlanden Karl Strömbäck, förut omnämdt, afkunnades i förgår dom, hvarigenom svaranden Strömbäck fäldes att till käranden betala 15 kronor 50 öre samt utgifva rättegångskostnader med 75 kronor.
För förargelseväckande uppförande å allmän plats genom att högljudt tala och svära fäldes ynglingen Edvard August Persson till tjuga kronors böter.
För misshandel å målaren August Söderström var arbetaren Hugo Lindbom åtalad. Svaranden erkände, att han tilldelat målsegaren ett slag med handen. Utslag afkunnas annan dag.
För olofligt tillgrepp af ett stycke bly, ett par saxar, en tumstock m. m. var plåtslageriarbetaren Johan Magnus Andersson tilltalad.
Svaranden erkände endast tillgreppet af en del af sakerna, oaktadt afgifna vittnesberättelser talade för att han tillgripit allt det uppgifna.
Utslag afkunnas 12 dennes.
För våld mot plåtslagaren K. O. Annell voro ynglingarne Karl och Gustaf Rörfelt åtalade. Målsegaren berättade, att han blifvit öfverfallen af svarandena, hvarvid Karl Rörfelt med knuten hand tilldelat honom ett par slag i ansigtet; han hade derjämte erhållit några knifhugg i hufvudet, men visste ej hvilken af svarandena som utdelat dessa hugg. Gustaf Rörfelt sade sig vara alldeles oskyldig, hvaremot Karl Rörfelt erkände, att han tilldelat målsegaren ett par slag, emedan denne gifvit hans syster några örfilar, men förnekade på det bestämdaste att hafva begagnat knif. Härtill invände målsegaren, att han ej på minsta sätt förgått sig mot svarandenas syster. Åklagaren begärde uppsköf för bevisnings förebringande: Målet utsattes att förekomma 12 dennes, då svaranden ålades att vid vite af tio kronor för dem hvardera komma tillstädes.
För brott mot seglationsordningen hade allmänna åklagaren på angifvelse af kapten J. P, Bingmark uttagit stämning å kapten R. Pedersen och grosshandlare K. J. Björkander såsom redare för skeppet. »Georg Ludvig».
Angifvaren förmälde, att han 5 sistl. Augusti inmönstrats å härvarande sjömanshus såsom befälhafvare å skeppet »Georg Ludvig» och att Pedersen inmönstrats såsom styrman å& fartyget, hvilka uppgifter styrktes genom intyg från sjömanshusets ombudsman. Då fartyget anlände till Sevilla i Spafiien, hade Pedersen, såsom Bingmark antog, lemnat redaren här i Visby osanna och nedsättande underrättelser om Bingmark, på grund hvaraf undersökning egt rum af svensk-norske konsuln i Sevilla, Protokoll öfver nämde afkonsuln med kaptenerna och 2 man af besättningen företagna förhör innehöll, att hvarken Pedersen eller besättningen kunde lägga Bingmark något till last. Emellertid blef Bingmark af konsuln entledigad från befälhafvarebefattningen å fartyget samt Pederson inmönstrad såsom befälhafvare, ehuru denne, enligt B:s uppgift, ej hade rättighet att föra fartyg i dessa farvatten. Fartyget hade derefter seglat först till Marocko och sedan till England. Bingmark förklarade sig hafva genom detta entledigande, utan att han gjort sig skyldig till någon förseelse, lidit stor orätt. Han yrkade ansvar å Pedersen för att hafva utöfvat befäl å farvatten, å hvilka han ej var berättigåd att vara befälhafvare, samt å redaren, emedan denne rådt och utfärdat fullmakt för Pedersen dertill.
Härå invände redaren, att Pedersen förordnats att handhafva ekonomien ombord och mot taga fraktbetalningarne, emedan Bingmark ej varit tillräckligt känd af redaren. Redaren hade, enär det kommit till hans kännedom, att tvist rådde mellan Bingmark och Pedersen, telegraferat till svensk-norske konsuln i Sevilla och uppdragit åt denne att bilägga tvisten på det för rederiet möjligast bästa sätt. Konsuln hade då entledigat Bingmark, hvartill han tvifvelsutan egträttighet, och i samråd med svensknorske generalkonsuln tillsvidare utnämt Pedersen till befälhafvaren. Redaren uttalade sinförundran öfver att han, oaktadt han flere gånger skriftligen anhållit hos konsuln om vidare meddelande i saken, ej erhållit ett ord till svar, hvaremot Bingmark bekommit undersökningsprotokoll af konsuln. Redaren ansåg sig ej hafva förbrutit sig på något sätt mot Bingmark och anhöll att blifva fri från ansvar.
Pedersens ombud genmälde, att hans hufvudmans förordnande till befälhafvare varit lagligt, enär en föreskrift i sjölagen tillåter »i nödfall» ett dylikt tillvägagående.
Härå invände Bingmark att här ej varit »något nödfall», enär han ingenting förbrutit och således ej borde hafva skiltz från sin befattning.
Såväl åklagaren som parterna öfverlemnade målet, samt yrkade åklagaren ansvar å Pedersen för utöfvande af befälhafvarebefattning, hvartill han enligt svensk sjölag ej varit berättigad, enär oj visats att »något nödfall» egt rum, samt å redaren, emedan denne utverkat sig ett dylikt bemyndigande åt Pedersen.
Utslag i detta mål, som åhördes af flere fartygsbefälhafvare, afkuunas 19 dennes.
I barnuppfostringsbidrag dömdes f. artilleristen, skräddaren K. A. Myhrbeck att utgifva 20 kronor i månaden.
Norra häradsrätten.
Inbrottsstöld. Mead arbetaren Johan Pettersson från Stora Klintegårda i Veskinde hölls i Xx förnyad ransakning å länsfängelset. Han frångick nu sitt trotsiga nekande och erkände, att han medels inbrott tillgripit fläsket; orsaken till att han haft ett skjutgevär med sig vid stöldens föröfvande var ingalunda, att han ämnat skjuta fläskets egare, utan hade han ämnat anställa jagt & fågel (då rättens ordförande erinrade, att det hade sig svårt att jaga en sen vinterqväll, svarade Pettersson, att det varit månsken). Vidare framhöll han upprepade gånger, att hans moder och syster ej varit medvetna om stölden. Dessa två sistnämda för: nekade likaledes, att de haft kunskap om stölden eller fördolt det stulna.
Åklagaren, kronolänsman Håkansson yrkade dessutom ansvar å Pettersson, emedan han 1 Augusti 1881 rånat arbetaren J. Sandelin, boende i Visby. Sandelin berättade, att Pettersson öfvérfallit honom, som varit på besök i Veskinde, samt med våld fråntagit honom omkring 8 kronor ock en guldring, hvarjämte P. 1 Mars 1880 här i Visby rånat honom å 8 kronor 18 öra. Tvänne vittnen hördes angående det förstnämda rånet, hvarvid en del för P. graverande omständigheter kommo i dagen. Den häktade sade sig dock vara alldeles oskyldig till dessa anklagelser.
Efter enskild öfverläggning dömdes Pettersson att för första resan stöld med inbrott undergå straffarbete i tre år och att vara medborgerligt förtroende förlustig fem år utöfver strafftiden, hvaremot han för rånet å Sandelin och våldet mot sin mor blef frikänd. Hans mor och syster kunde mot sitt nekande ej fällas till ansvar.
Vid domens afkunnande utbrusto Pettersson och hans unga syster i tårar, hvaremot modren föreföll kall och känslolös.
För lönläggning af foster häktades härom dagen af kronolänsman Håkansson 23-åriga pigan Anna Lovisa Kellman från Kams i Lummelunda. Den häktade, som är född i Fleringe, erkänner ångerfullt sitt brott.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 Mars 1883
N:r 19