Hvem har icke gladt sig åt anblicken af de vilda dufvornas grarciösa flykt öfver staden på väg till eller från kyrkoruinerna och ringmurens torn, i hvilkas håligheter de af gammalt fått bygga och bo i ostörd ro. Dufvorna bidraga ovedersägigen att skänka uf och behag åt stadsbilden, och utan dem skulle nog särskildt kyrkoruinerna förefalla trögtlöst utdöda och lifiösa. Dufvorna utgöra alltså ett afsevärdt tillskott till stadens trefnad och behag och borde väl då kunna påräkna att — såsom väl mestadels hittills skett — blifva omhuldade eller åtminstone icke direkt misshandlade af stadsbefolkningen. På den sista tiden tyckes det emellertid vara klent stäldt med den saken, ty en del klåfingriga personer, mest småpojkar naturligtvis, ha tagit sig före att medels snaror söka infånga dufvorna, medan de trippa omkring på gatorna, sökande sin föda. Härvid inträffar emellertid rätt ofta, att fåglar som lyckas slita sig lösa få sina fötter alldeles sönderrifna af snarorna, och man har äfven funnit dufvor med benen pä intrasslade i fångsttrådar, att de varit oförmögna att röra sig på marken.
Det är ju uppenbart och grymt djurplågeri detta, och några djurvänner, som fått sin uppmärksam het fäst på förhållandet, ha därför också förklarat sig villiga att utbetala en penningbelöning till hvar och en som, kan få djurplågarna fast. Polisen lämnar anvisning hvart man i så fall har att vända sig.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 26 Juni 1915
N:r 144