Den, som gudarne älska, dör ung, säger den gamla grekiska sentensen. Och eburn detta, om man räknar årens tal, icke i vanlig mening är tillämpligt på den man, öfver hvars namn vi idag satt dödstecknet, så var honom dock den lyckan beskärd att ännu vid fylda 70 år i mångt och mycket äga ynglingasinnets hela spänstighet, att, ehuru gammal till åren, ännu till det sista vara ung och frisk och öppen och förboppningsfull till själen och att få skiljas hädan, innan ålderns höst ännu lagt sin frost öfver sinnet och krossat tron på ungdomens ideal.
Dödsfallet kom oväntadt hastigt. Ännu i Februari och början af Mars syntes han kry och rask på sin plats i kammaren. Först i midten af April nedlades han å Sabbatsbergs sjukhus på sitt sista läger. Sjukdomens förlopp växlade dock, och ännu i början af denna månad hade man hopp om vederfående. Detta svek likväl, och den 15 Maj kl. 1/2 1 på f. m. utandades han sin sista suck, omgifven vid sin dödsbädd af två döttrar och en måg. Dödsorsaken visade sig vid liköppning i söndags ha varit kräfta i bukspottkörteln; denna kräfta, som sammanryckt gallgången och hindrat gallans utflöde, hade öfvergått äfven på lefvern.
Anton Julius Lyth var 14:e presten på Gotland af namnet Lyth, för 250 år sedan inkommet med en handlande från Littich. I fyra led uppåt voro hans förfäder kyrkoherdar i gutniska församlingar, han sjelf utgör det femte ledet i kedjan. Jag är, brnkade han skämtsamt säga, endasten sjuttonåring, ty jag har endast kunnat fira 17 födelsedagar. Han föddes nämligen på skottdagen 29 Febr. 1816 i Fole socken.
Föräldrarne voro kyrkoherden i församlingen dr N. P. Lyth och Maria Elisabet Westöö. Efter fullbordade akademiska studier i Upsala promoverades han tillsammans med nuvararande erkebiskopen och biskopen i Karlstad till filosofie doktor år 1842.. Redan året derpå vardt han kollega och två år senare adjunkt vid Visby gymnasium. Men med den växelverkan, som då rådde mellan kyrka och skola, till gagn för dem båda, öfvergick han snart från det pedagogiska till själasörjarens kall. Redan 1850 se vi honom prestvigd och år 1852 utnämd kyrkoherde i Rute och Bunge, der han tillbragte åren 1854 —1858. År 1856 nämdes han till samma befattning i Burs och Ståvga, hvilken plats han tillträdde 1858 och först med sin död lemnade.
Af sin biskops och sin konungs förenade ynnest erhöll han 1866 nordstjerneorden i vedermäle. Flärdlös som han var, satte han måhända derpå mindre värde, än på den kallelse, han 1868 erböll, att vara hedersledamot af finska husbållnings sällskapet, samt på utnämningen till teologie doktor vid 1877 års jubelfest i Upsala.
Kontraktsprost öfver södra tredingen har han varit allt sedan 1864. År 1865 presiderade han vid prestmöteti Visby med en afhandling om »om vår frälsares perkon».
Se der i allra största korthet de yttre dragen af en personlighet, hvars mångsidiga verksamhet och rika begåfning gjorde honom till en bland de mera bemärkte inom kyrkans, riksförsamlingens, kyrkomö:tets, kommunalförvaltningens, landthushållningens och de praktiska näringarnes områden.
Få äro väl de, säger enaf hans många minnestecknare, som i lika hög grad och med samma varma intresse kunnat egna sin verksamhet åt så många olika lifsuppgifter som Lyth. Men också ägde han det vinnande sätt, det älskvärda väsen och den värme för sin sak, hvilka tillvunno honom så mycken sympati, förtroende och understöd. Alltifrån ungdomstiden, då han genom sin friska kämpanatur, sitt glada umgävgessätt och sin vackra sångröst elektriserade sina jämnåriga kamrater, och ända in i ålderdomen vann han allas hjertan genom godmodigheten och flärdlösheten i sitt uppträdande. Inom sin församling, hvilken han skötte som en sannskyldig herde, var han nära nog afgudad.
Icke blott en utmärkt begåfvad predikant, som i hög grad ägde talets gåfva i sin makt, utan äfven en nitisk själasörjare, vårdade han sig som en far om sina för samlingsbors både andliga och verdsliga uppfostran. Folkskolans uppgifter lågo honom varmt om hjertat, och kommunens öfriga angelägenheter buros på hans starka skuldror. Det var dock tydligt, att en så liflig och rastlös ande som Lyths skulle finna verksamheten inom församlingen för liten. Derför egnade han sig åt länets hushållsangelägenheter och kommunikationsförbållanden. Känd är den stora andel han tog i åstadkommandet af den gotlänska jernvägen samt hans verksamhet för lättade sjökommunikationer mellan Gotland och fastlandet. Den vackraste minnesstoden i sina landsmäns bjertan har han likvisst rest åt sig i dearbeten och uppoffringar han gjort för förbättrande af fiskarenas tunga lott och för fiskenäringens utveckling i öfrigt. Hans verksamhet på detta område förtjenar det största erkännande.
I det politiska lifvet gjorde Lyth sitt ipträåde vid tämligen framskriden ålder, då Gotlands södra domsaga 1873 insatte sin 57-årige kontraktsprost i andra kammaren, ett mandat, som sedan vid hvarje valperiods utgång förnyats. Med den mognade mannens hela lifserfareuhet och öfvertygelse kastade han sig genast in i riksdagsarbetet med lif och lust, snart ock med inflytande. Sitt jungfrutal fick han tillfälle att hålla i en fråga, som särskildt intresserade honom, fiskerinäringen, för hvilken han påkallar skydd och un: derstöd. Den vid 1873 års riksdag beslutade norrländska stambanan anser han vara en »gärd af rättvisa och billighet» och innebära den förhoppning att »äfven vi här på Gotland en gång skola komma i åtnjutande af lättade kommunikationers förmåner.» Derför talade han ock varmt för anslaget till Vesterviksbanan såsom i viss mån berörande oss, liksom han ock sedermera under sin fortsatta riksdagsverksamhet oförtrutet och talangfullt arbetade för åtskilliga frågor rörande kommunikationsväsendet och sjöfarten, såsom exempelvis om frihet från fyr- och båkafgift för fartyg, som söka nödhamn, om anslag till mindre båthamnar och fiskelägen, om understöd för en ångbåtsled Vestervik—Libau, om ordnandet af lots- och fyrväsendet, om fyrfartyg på Kopparstenarne, om lättnader i lånevilkoren för enskilda jernvägar m. m.
Gifvetvis drogs under hans riksdagsarbete Lyths intresse med förkärlek till de ämnen, som lågo eller legat hans egentliga verksamhet närmast: kyrkan och skolan. Och han röjde derunder en frisinnad uppfattuing, som åren föga eller intet förmådde rubba. I fråga om lagstiftningen för utträde ur statskyrkan ville han intet tvånrg. »Hvar och en» ansåg ban, »bör så snart han blifvit korfirmerad anses i dessa ämnen så pass myndig, att han i detta hänssende bör få bestämma öfver sig sjelf». Men prestbildningen ville han höja till stärkande af prestens ställning, hvaremot han icke var med om att upphäfva hans sjelfskrifvenhet som skol rådsordförande (ty han bär ansvar) eller att indraga husförhören, som han ansåg såsom »särdeles glada uppbyggelsestunder. » För den nya prestvalsförordningen yttrade han sig, under det han å andra sidan bekämpade den »föråldrade medeltidsinstitution», som kallas indigenatsrätten, då ban icke såg »något skäl hvarför presterskapet i olikhet med alla andra embetsmannaklasser skulle vara inskränkt till ett visst verksamhetsområde».
I edsfrågan omfattade han deras mening, som hålla före, att eden bör ersättas af ett löfte, ty, sade han, »sanningen behöfver icke omgärdas med skyddsmurar, hon skall segra genom sin egen innebo ende kraft och, om så är, är ett löfte inför Gud lika starkt och fast, lika bindande som eden».
I frågor rörande den högre undervisningen stälde sig Lyth afgjordt på framstegsmännens sida. Visserligen medgaf han att vi hade latinstudiet mycket att tacka för, men det omfattade dock »en alltför stor terräng af undervisningen». Derför ifrade han för att den obligatoriska fordran på latin i alla akademiska examina måtte efter hand borttagas. »Skaffen» yttrade han bland annat, »dugliga lärare på reallinien, inskränken latinet i examina, samt minsken antalet af latinskolor till en i hvarje stift>. Och till det mångläseri, som nu florerar, var han en bestämd motståndare. Han påminde dervid om hvad en professor, då L. skulle aflägga kandidatexamen, hade frågat: »Nå, kan herrn ov alla de 14 ämnen, i hvilka examen skall undergås, eller har Ni glömt något?
hvarvid L. invände, att han trodde sig hafva glömt ganska mycket, då professorn tillade: »det gläder mig och jag lyckönskar Eder uppriktigt härtill». Efter L:s mening borde undervisningen förnämligast afse de ämnen, som äro egnade att skärpa tankeförmågan och dit räknade han i främsta rummet främmande språk och matematik.
Hans omvårdnad i skolfrågan sträckte sig icke Blott till det manliga slägtet.
Ofta påträffas i riksdagsprotokollen yttranden, hvari han ifrar för offentliga bildningsanstalter äfven för den qvinliga ungdomen.
Till försvarsfrågan angaf Lyth sin mening, då han yttrade att den »allmänna värnpliktens breda grundval är den enda riktiga och enda tidsesliga, hvarpå vi kunna bygga vårt försvar». Han ogillade hvarje värfnoingssystem, men röstade dock för 1883 års förslag i den riktningen, enär han ansåg det peka mot allm. värn plikt. För grundskatteafskrifningen i fjor lemnade han sin röst, men han betonade att »han icke gjorde det för att derigenor lemna något slags ersättning åt någon för den ökning af värnplikten, som är föreslagen. Jag föraktar all köpslagan, då det gäller fäderneslandets största och vigtigaste angelägenheter».
Den varma fosterlandskänsla, som besjälade Lyth, tog sig för öfrigt ofta uttryck i hans tal. Med djup rörelse uttalade han sin fruktan, att, om Sverige försummade sitt försvar, möjligen till sist.
Gotland för detsamma skulle blifva ett nytt Barthelemy, som man helst ville söka blifva qvitt, och han tillade till sist: »det är ej ett folks fattigdom, ej dess fåtal, ja ej ens fiendens stora makt och härskaror, hvilka mest hota detta folks frihet och sjelfständighet, utan det är dess oenighet, dess liknöjdhet och brist på offervillighet, när det gäller fosterlandets väl och säkerhet, som grundlägga ett folks förderf och undergånvg».
Lyth tillhörde under sin riksedagstid landtmanvapartiet, ehuru några år mindre innerligt. Redan vid sin andra riksdag insattes han som ersättare i lagutskottet och vänskapen befästes genom hans motion om skjutsningsbesvärets aflyftande från jordbruket, en numera genomförd sak. År 1876 ingick han som ordinarie ledamot i lagutskottet, men det kom en fnurra på tråden, då han icke ville gå in på 1878 års landtmannaförslag till törsvarets ordnande, hvarför han vid sist nämda riksdag uteslöts ur nämda utskott. Icke ens hans arbete vid 1879 års riksdag för båtsmanshållets sättande på vakans kunde follt återknyta förtroendet. Sedan har ban endast användts i tillfälliga utskott, tills han i fjor (och i år) invaldes i bevillningsutskottet, emedan han ansågs hylla den meningen, att landtbrukets betryck kan upphjelpas genom ändringar i tulllagstiftningen.
Lyth efterlemnar på vår ort ett tomrum, som icke varder lätt att fylla, särskildt med hänsyn till hans ställning som riksdagsman. Ty det ligger vigt uppå för en liten, aflägset belägen och fåtaligt representerad ort att dess representanter förstå att vinna gehör för sina ord och skänka eftertryck åt sina framställningar. Hvem som än kommer att i södra domsagan upptaga den fallnes mantel, kommer helt säkert saknaden att kännas stor. Ty med vaket intresse visste Lyth att inom riksdagen verka för hvad han för orten ansåg gagneligt, och flerfaldiga gånger lyckades det honom genomföra för densamma gynnsamma beslut.
En annan sida af Lyths offentliga verksamhet, äfven den ådagaläggande hans blick för rådande brister och sinne för reformer, röjes uti hans arbete vid kyrkomötena, hvilka alla hittills hållna (år 1868, 1873, 1878 och 1883) han genom stiftsbröders förtroende var i tillfälle bevista.
Han motionerar der om att uppbörden af presterskapets aflöning må ske i sammanhang med kronouppbörden, han förordar 1873 års dissenterlag, enär härigenom »större lätthet skulle beredas att skilja sig från personer, som de facto sjelfva skilt sig från kyrkan», och han påyrkar en omredigering af dopformuläret, framhållande dels oegentligheten att fråga ett nyfödt barn om det vill blifva döpt, dels att frågan till faddrarne borde försvinna.
Mot det at de presterlige ledamöterna antagna katekesförslaget reserverade han sig. »Det är godt att känna vår tid; vi läras och uppfostras af den; kommer den emot oss öppet och vänligt, så må vi med förtroende möta den; är den åter vår fiende, så måste vi brottas med den som Tor mot jättarne.» Förslaget ansåg han för mycket torrt, skematiskt och lärdt dogmatiserande. Det mekaniska, själsdödande utanläsandet borde inskränkas, och läroboken blifva en andaktsbok med mera must och kraft, mera, så att säga, kött och blod.
Kyrkosången låg honom naturligtvis varmt om hjertat. Han föreslår åläggande för klockare att ötva ungdomen, särdeles nattvardsungdomen, i kyrkosång, framhållande dervid dissenters kyrkosångs lifaktighet, uppbyggelserikedom och styrka.
»Tonkonsten», säger han, »äriegentligaste mening en kristlig konst; hon har stor betydelse för vår luterska kyrka». Och han fick mötet med sig om en skrifvelse i ämnet.
Vid sitt sista kyrkomöte gaf han frågan en större omfattning, då han påfordrade dels en revision af Haffaerska koralboken, dels ett förslag till ordnande af orgelnistoch sånglärarebildningen samt sångundervisningen vid våra skolor. Föröfrigt förordade han en ny kyrkolag, ty »andliga villfarelser böra med andliga vapen bekämpas, och detta är det enda sätt, på hvilket de kunna bemötas och öfvervinnas».
Domkapitlen ansåg han böra omorganiseras, så att två sådana funnos i hvarje stift, ett för prest- och folkskolefrågor och ett för läroverksfrågor.
För musiken hade Lyth en ingalunda vanlig begåfning, och sin varma kärlek till tonernas konst bibehöll han hela sitt lif igenom.
Medan han såsom ung magister tjenstgjorde först vid lärdomsskolan och. sedan vid gymnasiet härstädes, deltog han med lif och lust i musikaliska sällskapets både vokala och instrumentala verksamhet. Hans sångröst var en särdeles stark och klangrik baryton, hans instrument var fiol. Såsom sällskapets ordförande föredrog han på dess högtidsdag 1848 en utförlig skildring af sällskapets stiftelse och utveckling. Denna för det gotländska kulturlifvet i förflutna decennier mycket intressanta historik trycktes året derpå i den af lektor Bergman utgifna »Gotlands läns tidning» och förtjenar i sanning attånyo och särskildt utgifvas. Bland de större musikaliska och lyriskt-dramatiska stycken, som nämda sällskap på och omkring 1840talet utförde, och i hvilka Lyth kraftigt medverkade, må kortligen nämnas: ouvertyrerna till »Oberon», »Friskytten», »Le lac des |fées» (af Auber) och »Elverhöi»(af Kuhlau); oratorierna »Skapelsen» och »Ostermorgen> (af Neukomm); vidare och på scenen: 1:a akten af »Friskytten», operetterna »Två ord», »En egendom till salu», »Gfbben i bergsbygden» och »Må laren och modellerna», i hvilka två sistnämda Lyth hade vigtiga partier. Och vär Viktor Hugo\’s stora dram »Angelo Malepiéri, Paduas tyrann» gafs på eo sällskapsteater härstädes, bade »Magister Lyth» titelrolen, och hans ståtliga figur och hans starka, sonora stämma uppburo på ganska utmärkt sätt det svåra hufvud partiet. Och sedan såsom familjefader gjorde han musiken till en stadig gäst i sitt trefna kyrkoherdehem: hans eget och hans makas musikaliska Jynne hade uppenbarat sig hos trenne af deras döttrar, af hvilka en spelar orgel och piano, en annan fiol och en tredje basfiol, och så blefvo i prestgårdens lilla familjekrets små konserter gifna, dervid dels mindre stycken, dels, och med biträde af en närboende ståndsbroder, qvartett- och symfonimusik gick festligt af stapeln. Så var hans sione öppet för allt godt och skönt. Liksom den store Mårten Luther hyllade han ej blott andlig, utan äfven verldslig musik. I familjelifvet, i den större sällskapskretsen och i tempelsalen ville uan, att tonernas ljufva korst skulle utöfva sin förädlande makt.
Ett gladt, friskt och hurtigt lynne var hos Lyth ett grunddrag. När före 1842 års magisterpromotion i Upsala då varande kandidaten, sedermera professor Karl Säve vid en fest i några verser hade kortligen skildrat de fem gotländingar, som då skulle erhålla lagerkransen och bland hvilka Lyth var en, tecknades Lyth af versernas författare såsom »den gladaste bland de glada». Och det var alltid en frisk, manlig glädje. »Vixit, dum vixit, laetus.»
Ena trofast och varmhjertad man som få lemnar Lyth efter sig en ovanligt stor vänkrets icke blott i hembygden utan äfven i hufvudstaden, der hans sympatiska, tillvinnande personlighet mångenstädes gjorde honom till en gerna sedd och älskad gäst.
Den efterlefvande makan, f. Eneqvist, och fyra döttrar stå derför icke ensamma sörjande vid båren. Deras saknad delas af erkänsamme församlingsbor och talrika vänner, som tillhviska den hädan farne ett tack för god vakt, ett hvile han i frid!
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 18 Maj 1886
N:r 40.