i Sanda i söndags var icke så talrikt besökt, som man haft anledning antaga. Anledningen dertill får väl sökas uti dels bristande politisk lifaktighet, dels lustfärden till grannsocknen Klinte, dels ett större missionsmöte i Etelhem. Mötet, till hvilket något öfver 40 personer infunnit sig från Sanda, Klinte, Fröjel, Hogrän, Mästerby, Hejde, Väte, Eskelhem, Fardhem, Atlingbo och Linde, öppnades af en bland inbjudarne, fanjunkare Karlström, med beklagande af den oförlåtliga likgiltighet, som ådagalades för dylika möten, och detta ehuru den största makten att utse den lagstiftande församlingens ena kammare låge hos allmogen.
Var emellertid mötet endast obetydligt talrikare besökt än Burgemötet, så var å andra sidan öfverläggningen vida lifligare och sakrikare. Under ledning af hr Karlström fortgick denna under närmare tre timmar öfver de fem öfverläggningsämnen, som af inbjudarne uppstälts.
Första frågan: Anser mötet nytt för landet att fbe åsättes spanmål och ladugårdsprodukter?
Hemmansäg. Eklund, Stenhuse i Sanda, ansåg det vara nogsamt kändt, att MERA knapt till något pris kunde säljas, hvadan det vore önskligt om en lämplig tull bestämdes, men icke ensamt på jordbrukets alster, ty sådant hade icke utsigt till framgång, utan i förbindelse med industritullar.
Kommissarien Dahlbäck, Med sådana spanmålspris som nu gälde, exempelvis 7 till 8 kronor tunnan för rågen, kunde jordbruksarbetet icke löna sig, isynnerhet icke med de pris, som de nuvarande innehafvarne betalt för sina hemman, icke blott för dem som sålts genom köp, utan äfven för dem som gått i art med hög utlösen till medarfvingar; Om nu dessa höga jordpris vore till olycka för jordägarne, så vore de det äfven för andra samhällsklasser, ty jordbruket vore den förnämsta näringen i landet, och om en näring lider, så lida alla de andra, detta ju mera, ju vigtigare den näring är som lider. Derför vore det en olycka att spanmålsprisen sjunkit så lågt. Om nu denna näring skulle bestå, så funnes ingen annan utväg dertill, än tullar, Att de gjorts behöfliga berodde på nyare tiders hastiga utveckling afsamfärdsmedlen, hvilka möjliggjorde sändandet af till dömes en tunna hvete från Amerika till Stockholm för samma frakt, som betingas från Visby till Stockholm. En annan faktor vore den stora utvandringen: nya verldar hade uppstått och inkastade sina produkter i marknaden. Våra skatt- och hypoteksskyldige jordbrukare, som betalt höga egendomspris, kunna icke konkurrera med dem, som ha jorden för intet och inga skatter. Men vore det då rättvist att producenterna lade denna tullskatt på konsumenterna (som kanske vore flertalet)? Frågan besvarades dermed, att vårt lands alla klasser ha intresse af hvarandra; i den mån jordbrukaren står sig bra, stå sig de andra klasserna bättre, De som lefde bland folket såge att arbetaren mår bättre, då bonden får betaldt för sin säd och har råd att betala honom för sitt arbete; när säden stode högt i pris, rådde ingen nöd, arbetaren hade då arbete och komme i tillfälle köpa. Städernas invånare hade naturligtvis fördel af att köpa så billigt som möjligt, men det ömsesidiga beroendet samhäll-klasserna emellan verkade en utjämning, köpmannen finge sälja sina varor och handtverkaren finge arbetsförtjenst. — De allra flesta af våra ekonomiska förhållanden hade gestaltat sig med hänsyn till jorden, dess värde vore en regulator, kapitalisterna hade der insatt sina penningar och om ett betydligare prisfall skulle inträffa, så uppkomme en finanskris, hvars make vi näppeligen upplefvat. Derför borde jorden behållas vid ett normalt värde. 1 princip vore frihandeln nog riktig, men man måste taga hänsyn till förhållandena. Den republikanska statsformen vore nog i princip den riktiga, men icke funnes många som derför ville införa den? Ty principer läte icke under alla förhållanden tillämpa sig.
Brännmästare Axén vore af en alldeles motsatt åsigt, ty spanmålstullar gagnade oss så litet, enär det vore så få som finge nytta af dem. För det första fioge saten deraf en inkomst, som icke är för staten behöflig; vidare komme icke tullen att höja p- med tullens belopp och för det tredje kunde frågas: när spanmålen nu icke kan säljas, skulle det bli lättare att sälja den, om den blir dyrare? Gagnet blefve intet för den mindre jordbrukaren; han måste på hösten sälja sin säd för att sedan på våren köpa. Det vore att störta honom, om han då skulle behöfva betala högt pris. Äunu farligare vore att, om vi få spanmålstull, så komma alla andra näringar med samma kraf, och då finge bonden se, att om han finge 100 kr. mera för sin säd, så finge han i stället betala 100 kr. mera för andra saker. Skulle jordbruket hjelpas bör det ske på andra vägar: genom skattelindringar och räntenedsättningar. Den arbetande klassen klagar redan nu, huru mycket mera om den till andra skatter finge äfven brödskatt. Af jordbrukare funnes 62,000 med areal under 4 tunnland; dessa fingo ingen nytta af tullar. Det funnes vidare 171,000 med areal intill 40 tunnland, som måste köpa vissa slag af spanmål, Men så funnes det 27,000 personer som äga öfver 200 tunnland; det vore dessa, som skördade vinsten, det vore till dessa man ville att svenska folket skall skatta. Skulle någon ny skatt påläggas, så må det ske direkt. — Tjenstemännen fingo under dyra år dyrtidstillägg; det vore nu tid att istället införa billighetsafdrag. Ingen borde ha större lön än för det arbete han gör. Det borde vara ett mål för ett riksdagsombuds uppmärksamhet att sänka lönerna.
Hemmansäg. Pettersson, Odvalls i Linde, trodde, att spanmålstullar skulle komma alla till del. De vore ej att anse som skatt. Finge den större jordbrukaren ökad inkomst, så komme han i tillfälle att lemna mera arbetsförtjenst. Förordade tull på spanmål och äfven öfriga näringar.
Kyrkoherden Uddin. Det vore nog bäst om frihandel rådde i hela verlden. Men förhållanden gåfves, då man måste bryta mot en princip. Så här, då grannländerna kringgärda sig med skyddstullsmurar. Det vore då orätt att öppna våra portar. \’ Äfven vårt land borde omgärda sig. När de ta bort sina murar, så ta vi bort våra. Gagnet låge deruti, att prisen blefve jämnare och mera stående än nu. Bismarck vore tvifvelsutan en stor fosterlandsvän, som såg hvad hans land kräfde. Då han införde tullar, så skyndade andra land att följa hans exempel. Under den tid vi hade spanmålstullar mådde vårt land bäst. Sedan hade det gått tillbaka.
Brännmästare Axén. Tyskland låge under ett jernok, hvarifrån vi må be Gud bevara oss. Der vore tullarne en finansfråga; staten behöfde pengar och derför tillgrep Bismarck tullarne; förhållandena der kunde inte jämföras med våra. Vi kunde inte konkurrera med Amerika: ja hvarför? Jo, Amerika har ingen kapitalslukande armé; tag bort dessa 30 millioner, som krigsmakten årligen kostar svenska folket, och bättring skall inträda äfven för jordbrukaren. Att spanmålen nu stode lågt, vore en tillfällighet. Den hade stått lågt äfven förr, men sedan åter höjt sig.
Kommissarisn Dahlbäck bestred, att endast stora jordbrukare skulle få nytta af tullen; hvar enda bonde hade alltid något att kr — Tullarne skulle komma att befria bonden från nödvändigheten att sälja É hösten; finge han då blott någorlunda betaldt, kunde han spara något till våren. — Visst hade i Tyskland saken delvis varit en skattefråga, men fioge man tro Bismarck, hade nog skyddet också varit med. Tyska riksdagen hade också gått in med begäran att få tullen ökad. Då alla våra grannfolk, utom Danmark, skaffat sig tullar, borde väl icke vi stå ensamma, så mycket mer sam man äfven i Eogland börjat tänka på samma sak.
Kyrkoh. Uddin. Om Bismarcks motiv vore svårt att döma. Skattesynpunkten vore nog icke den enda, utan jämväl fosterlandskärleken, ett försök att bättra landets ställning.
När bonden mådde bra, så mådde alla bra, vore ett sant ordspråk.
Härmed var öfverläggningen slut. Vid framstäld proposition på frågan hördes enstaka jarop. Flertalet undvek såväl nu som vid följande frågor att bestämdt yttra sig.
Andra frågan: huru bör penningväsendet ordnas inom vårt land för att lätta den skuldsatta jordbrukarens bekymmer?
ansågs vara af för invecklad natur för att kunna från mötets sida framkalla något bestämdt uttalande.
Ordföranden framhöll önskvärdheten af att jordbrukslån måtte utlemnas mot lägre ränta än nu. Bevillvingsstadgan antager jordkapitalets atkastning vara tre procent. Det vore då för mycket att betala sex.
Komm. Dahlbäck erinrade att räntan växlar och att vi ha ondt om kapital, så att räntan här vore högre än i rikare land. Bäst ordnade saken sig sjelf, om nödvändigheten af sparsamhet blefve mera lefvande. Hypoteksbanken hade tagit sina lån under tider med hög ränta, Hopp funnes om lånens konvertering och deryvid möjlighet afräntenedsättning.
Ordföranden: De nuvarande hypotekslånen borde man kunna få inbetala i deras helhet och nya i stället erhållas mot lägre ränta.
Hr Axén: Då nu allt fallit i pris, borde äfven kapitalet ge vika genom att lägre räntefot allmänt blefve rådande.
Kyrkoherden Uddin bemötte ett hr Axéns yttrande om att hvar oci en skall ha betaldt efter sitt arbete, med en erinran om vissa socialisters fordringar att t. ex. en sjuklig husbondes drängar, som sköta hans jordbruk, skola ha mesta delen af afkastningen, eller att murarne, som uppfört ett hus, skola anses som deras ägare o. s. v.
Hr Axén: invände häremot, att han endast afsett indragning af en mängd sinekurer bland ämbetena och ett rättvisare tillgodoseende at de yngre tjenstemännens kraf på ersättning, då de många år lönlöst få göra tjenst för de äldre, som endast qvittera sina qvartal.
Tredje frågan: Anser mötet den föreslagna vägunderhållslagen nyttig för vårt län?
inleddes af ordföranden med en längre redogörelse för lagens innehåll, hvilken vi här kunna förbigå, då Gotl. Allehanda nyligen utförligt berört detta ämne.
Ordföranden trodde emellertid, att det för Gotland icke vore önskvärdt, att denna s. k. lättnad komme till stånd, ty vi hade här så litet af andra skatteföremål än jorden, som skulle till vägunderhållet bidraga, (genom den 8. k. vägkassan), med anledning hvarat hr Dahlbäck erinrade, att, äfven om den nya lagen för Gotland hade ringa betydelse, någon lindring skulle den nog medföra genom att industriella näringar såsom kalkugnar, brännerier m, m. komme att bidraga till vägunderhållet.
Fjerde frågan: Anser mötet, attdet frikyrkliga partiet bör understödjas inom riksdagen?
Kommiss. Dahlbäck avsåg frågan såsom något för vidlyftig böra begränsas. Hvilket parti som helst bör inom riksdagen ha tillbörligt skydd. Menuades åter med frågan att det frireligiösa partiet skulle vara dominerande? Eller att statskyrkan skulle slopas? Eller hvad menades?
Skollärare Nyström, Mästerby. Vid riksdagen gjorde sig som bekant ett frikyrkligt parti gällande, hvilket ifrågasatt kyrkans skiljande från staten. Krafter som arbeta derpå funnes inom riksdagen. Tiden vore dock bland vårt folk icke ännu inne att skilja kyrka och stat. Att slita ett sådant tusenårigt band skulle medföra följder vida mera genowgripaade än de anade, som nu yrkade derpå. Det ropades på frihet, men många, som derpå ropade, förstode icke hvad frihet vore. Staten och kyrkan hade ju så mycket gemensamt, de vore båda anordningar af Gud, de hade samma mål : menniskans daning och utbildning, den ena för det verldsliga, den andra för det andliga. Många andra skäl funnes ock hvarför denna förening fortfarande borde bestå.
Komiss, Dahlbäck. Liksom hittills borde hvarje sekt ha full frihet för sin religion.
Intet åtskiljande af stat och kyrka borde komma ifråga, I de kyrkliga som i de verldsliga förhållandena borde råda skick och ordning. Trodde icke att svenska folket vore med om upplösningen, för hvilken en del af dessa frireligiöse verkade med ett revolutionärt och häftigt sinnelag, vida skildt från ett förnuftigt och klokt framåtskridande.
Kyrkoherden Uddin. Tiden vore visst icke ännu inne. Skotland och många andra land hade sin frikyrka, men olika med vår, der de frikyrklige vore sönderbrutna i en mängd sekter, som åto upp hvarandra. I Skotland åter stodo de frikyrkliga som en man. Derför bildades ock der ett organiseradt samfund med lag och ordning, Om i vårt land staten skulle skiljas från kyrkan, skulle deraf uppstå ett förfärligt oväsen. Rent af en olycka för svenska folket, Liksom enighet här saknades, så saknades ock ledare på de många orter, der de frireligiösa sekterna äro spridda, Vidare behöfdes mera offervillighet än nu. Sålänge denna icke vore större, skulle frikyrkan snart gå sönder och vi återkastas till en tid, då vi ingen kyrka alls hade, till hedendomen. Vi skola ha bort alltihop och kristendomen med, tänka nog många. Derför vore af vigt att man icke valde ombud med frikyrklig tendens, hvilka vid riksdagen stundom uppträdt på ett sätt, som gifvit en talare anledning yttra, att skulle frikyrkan bli så bullersam och orolig, så må vi be Gud bevara oss för en sådan kyrka.
Skoll. Nyström. – Det hade visat sig att frikyrkan i Schweiz gått sönder. De gamla äro nu der de segrande.
Kyrkoh. Uddin: rätt vore icke att i alla möjliga fall a sig mot de frikyrkliges önskningar. Dessa vore ibland gauska berättigade. Statskyrkans eget väl fordrar, att reformer ske; det vore orätt och oklokt att hålla igen mot berättigade kraf. — Skulle de frikyrklige fritagas från afgift till kyrkan, så skulle de äfven slippa sådan till skolan, och då ginge det sönder på alla områden.
Mötet lät den förda öfverläggningen utgöra svar på frågan.
Femte frågan: hvem eller hvilka vill mötet uppställa som kandidater till nu stundande riksdagsmannaval?
Kommiss. Dahlbäck. Blott en kandidat borde komma i fråga, då blott en skall väljas.
Förordade den af Burgemötet uppstälda kandidaten hemmansägaren L. Norrby i Fardhem, som hade icke blott de allmänna egenskaperna:
en hederlig och fast karaktär och ett ppt förstånd, utan äfven erfarenhet vid riksdagsgöromål, Den andre ifrågasatte kandidaten vore för talaren och för de allra fleste valmän alldeles obekant. Man kände ej hans årigter. Han tillhörde ock en fraktion inom det kyrkliga, som icke borde få bli dominerande vid riksdagen. Norrby åter representerade det mera lugna och sansade iramåtskridandet och hölle på statskyrkan.
Kyrkoh. Uddin anhöll att, oberoende af specialfrågor, få uppställa vissa stora grundtordringar på ett riksdagsombud. Han borde vara 1:0 en äkta fosterlandsvän, som hade hela landets väl i syfte och vidsträckta vyer, som icke stannade vid landskapsgränsen; 2:o en sj Ifständig man med en karaktär, stark nog att motstå slitningen af de många partier, som finnas, för eå vidt han är visst öfvertygad att hans åsigt är den rätta; 3:0 en rättsinnig och rättskaffens mar, fom icke i alla frågor eller vid alla tillfällen hör vare sig till högern eller venstern, utan för hvarje fall sluter sig till det parti, som strider för sanviogen, äfven om denna ligger på en annan sida, än den han vanligen tillhör; han bör vidare 4:0 äga insigter och förmåga att yttra sig samt 5:o0 vara en kristen, som icke blott för sin tid utan för efterkommande toge vara på det dyrbara arf vi fått från våra fäder.
På framstäld proposition föklarade sig derefter mötet som sin kandidat vilja uppställa hemmansäg. Ludv. Norrby i Fardhem, hvilken vid sammanträdet var närvarande, men icke yttrade sig uuder debatten.
Den andre kandidaten Kristoffer Johansson, Hogrän, var icke tillstädes. Han bevistade missionsmötet i Etelhem.
Mötesdeltagarne aftackades derpå af ordföranden, med framhållande att det alltid för honom vore ett nöje att sammankomma för att tala om medborgerliga saker. Ehuru han väntat ett talrikare deltagande i detta möte, vore den diskussion, som på sansadt sätt förts, och de upplysningar, som lemnats, för såväl honom som öfrige inbjudare en sann tillfredsställelse.
Gotlands Allehanda
Tisdagen 27 Juli 1886
N:r 60.