På förslag af enskild motionär vid 1884 års riksdag har riksdagen i skrifvelse anhållit, att k. m:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande af planer för eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platser i stad, eller å annan ort, för hvars bebyggande likartade stadganden anses böra tillämpas. Såsom skäl för den begärda nya lagstiftningen har riksdagen anfört, hurusom nu förefintliga svårigheter för kommunerna att genomföra stadsplanerna här rörde hufvudsakligen deraf, att kommunernas äliggande att ställa sig sädana planer till efterrättelse. vore uteslutande grundadt på föreskrifter, dem konungen meddelat i kraft af den honom tillkommande rätt att ensam lagstifta i mål, som röra rikets allmänna hushållning.
Rubbning i detta förhållande borde ej sättas i fråga; men det vore nödvändigt att tillse, att efterlefnaden af de stadganden, som på den ekonomiska lagstiftningens väg utfärdades, ej måtte stöta på oöfvervinnerliga svårigheter till följd deraf, att de i tillämpningen komme i strid med civilrättsliga bestämmelser. En sådan stridighet förefunnes emellertid i betänklig grad mellan bygnadsstadgans förbud mot att vid byggande afvika från stadsplanen och bestämmelser i expropriationsförfattningen. Om ägare till tomt, hvaraf en del vore bestämd att utläggas till gata, begärde att få bebygga denna del, måste kommunen, derest den ville hålla stadsplanen vid makt, expropriera samma del, äfven om ägaren skulle kunna utan olägenhet och skada för sig uppföra den tillämnade bygnaden å annat ställe af tomten i full öfverensstämmelse med stadsplanen. Då förbudet att bygga i strid med sådan plan icke hade civillags natur, vore tomtägare icke ovilkorligen skyldig att följa planen. Kommunen å sin sida kunde ej heller tillförbindas att på tomtägares begäran lösa en till gatumark afsedd tomtdel. Följden af de med hvarandra jämnlöpande lagstiftningarna vore således den, att af konungen ensam utfärdade författningen, bygnadsstadgan, i alla kollisionsfall blefve utan kraft. Detta missförhållande kunde icke undanrödjas på annat sätt än den att det lagstadgande, som innehåller förbud mot att bygga i strid med stadsplan, komme att erhålla civillags natur och att jämväl i sådan lag blefve bestämdt, om och när kommun vore skyldig att förvärfva gatumark, invid hvilken bygnad i enlighet med stadsplanen uppförts. Endast på denna väg ansåge riksdagen nödig säkerhet kunna vinnas derför, att det med stadgandet om stadsplanen afsedda ändamål, sunda och rymliga gator; verkligen komme att uppnås.
I öfverensstämmelse med sålunda af riksdagen angifna hufvudgrunder har af utsedde komiterade i Augusti 1885 afgifvits betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m.m.
Detta förslag, hvaröfver vederbörande blifvit hörde, dervid, hvad särskildt angår Visby, förslaget i hufvudsak blifvit såväl af bygnadsnämden som af länsstyrelsen förordadt, har derefter blifvit af k. m:t till högsta domstolen för granskning öfverlemnadt och torde vid 1887 års riksdag komma till slutligt afgörande. Och det lärer svårligen kunna antagas att icke, förr eller senare, det af riksdagen eftersträfvade målet, efterlefnad af bygnadsstadgans förbud mot att vid byggande afvika från stadsplanen, skall uppnås på det sätt, att förbudet erhåller civillags natur öch göres gällande mot både kommuner och enskilde samt kommer att tillämpas i fråga om blifvande såväl som redan faststälda stadsplaner.
Enligt hvad komiterade i omförmälda betänkande upplyst hafva stadssamhällena i allmänhet ansett nödigt på en gång upprätta så vidt omfattande stadsplaner, att årtionden torde förflyta, innan hvarje plan hinner ens i hufvudsakliga delar genom föras. Detta hade, anmärka komiterade, i de flesta fall varit särdeles välbetänkt. Men detsamma kunde icke obetingadt sägas om sättet, hvarpå dessa planer blifvit upprättade, och de grundsatser, som dervid tillämpats. Så vidt komitén vid granskning af åtskilliga stadsplaner kunnat inhämta, hade man i allmänhet utgått från den uppfattning, att samhällena hafva ovilkorlig beslutanderätt i afseende å tiden för stadsplans genomförande samt att verkställighet af stadfästade planen för reglering inom äldre stadsdelar egentligen icke borde ifrågakomma, med mindre bygnaderna å ett sådant område till större delen afbrinna. Häraf hade ofta blifvit en följd, att plan upprättats, utan att tillräcklig hänsyn tagits till bestående förhållanden, och särskildt att regleringsplaner för äldre stadsdelar måhända gjorts mera genomgripande, än som varit af behofvet oundgängligen påkalladt. Då härtill komme, att de anspråk, som i afseende & tillämpning af bygnadsstadgans föreskrifter och . anvisningar blifvit vid granskning af stadsplanerna framstälda i afsigt att göra dem så ändamålsenliga som möjligt och hvilkas uppfyllande samhällena under antydda förutsättningen ansett sig kunna medgifva, varit om icke öfverdrifna, åtminstone ganska stränga, så hade stadsplanerna särskildt för vissa mindre städer blifvit sådana, att deras ovilkorliga genomförande inom jämförelsevis kort tid otvifvelaktigt skulle i väsentlig mån öfverstiga samhällenas krafter.
Så länge samhällena icke kunnat tvingas att genomföra sina stadsplaner, hade dock faran af det anmärkta förhållandet icke varit så synnerligen stor, men om genom civillag bestämmes, att såväl de enskilde som samhällena skola ställa sig planen till ovilkorlig efterrättelse, komme detta förhållande att framträda i en annan dager. Derför ansåge sig komitén böra uttala den åsigt, att om den föreslagna lagen angående stadsplan och tomtindelning kommer till stånd, det icke bör förmenas samhälle, som det önskar, att göra sådan ändring eller jämkning i sin stadsplan, som kan finnas af omständigheterna påkallad.
En erinran om dessa förhållanden inleder den skrifvelse i detta ämne, som nyligen från k. m:ts befallningshafvandetill stadsfullmäktige aflåtits. Om, säger deri bland annat länsstyrelsen, såsom otvifvelaktigt är komiténs åsigt i sist berörda hänseende får anses giltig i fråga om stadsplaner, som redan vunnit fastställelse, lärer ock samma åsigt äga tilllämpning då, såsom fallet är i Visby, en ännu icke faststäld regleringsplan, hvilken stadsfullmäktige antagit under uttreykligt förklarande, attstaden ingalunda nu och för den närmaste framtiden mäktade bära de utgifter, som ovilkorligen måste blifva en följd af ett successivt genomförande af samma plan, blifvit genom remiss af k. öfverintentsembetet gjord till föremål för stadsfullmäktiges ytterligare öfvervägande.
Gotlands Allehanda
Måndagen 6 December 1886
N:r 98.