Ett blad ur Gotlands häfder på 1400-talet
af Alf Snöbohm.
Intet århundrade har för Gotland medfört så många omstörtningar, så många politiska tilldragelser som det 15:de. Vid århundradets början stod landet under preussiske Korsherrarnes välde. Denna orden hade 1398 tagit ön i besittviog, sedan den derifrån fördrifvit de fräcke fribytare, Vetaliebröderna, som året förut tagit sitt hufvodqvarter på ön, der orden återstält ordning och laglydnad, så att gutarne voro väl belåtne med sina nya herrar; men dessa fingo ej länge sitta i orubbad besittning af ön, ty 1403 d. 12 Nov. landsteg en svensk-dansk krigshär under befäl af drottning Margretas gunstling, riddaren Abraham Brodersson, för att med vapen: makt intaga den. Landet togs i besittning och Visby belägrades, men försvarades tappert af den lilla preussiska garnissonen, 85 väpnare, samt borgerskapet. På nyåret 1404 kommo, gång efter annan, talrika förstärkningar från Preussen, så att preussiske härsmakten slutligen uppgick till 15,000 man. Den svensk-danska hären blef. slagen, förlorade läger hästar och »skytte» samt måste öfvergifva Gotland.
Genom romerske (tyske) kejsarens bemedling förmåddes slutligen Orden att, mot en lösen af 9,000 engelska Nobel, afträda Gotland, Mikaelitiden år 1408, till drottning Margretas medregent, Erik 13 af Pommern, hvilken sedan ansåg ön såsom sitt land ej hörande hvarken under Sverige eller Danmark. Han lät Ön styras af en ståthållare, riddaren Truid Hase* och anlade slottet Visborg invid Visby. Dess upp: förande börjades 1411. När herr Truid dog 1437 utnämde Erik ingen py ståthällare utan tog sjelf detta embete och begaf sig till Gotland samma år** och tycktes, med korta mellantider, under de första åren, qvarstannat der ända till 1449, begagnande sig af öns för sjöröfveri gynnsamma läge att drifva kaperi på köpmansfartyg, isynnerhet svenska, emedan han var särdeles förbittrad på Sverige. Så länge hans systerson, Kristoffer af Bäjern, var Unionskonung fick detta passera; men 1448 dog Kristoffer och nya konungar valdes, Karl Knutsson Bonde i Sverige, Kristian 1 af Oldenburg i Danmark, der Hans ätt ännu regerar. Båda konungarne friade till Norges krona, Kristian äfven till Sveriges, naturligtvis voro rivalerna hvarandras fiender. Redan samma &r Karl steg på tronen utrustades midsommarstiden en svensk flotta och här att gå till Gotland för att hämpvas Sveriges kränkta ära. Den 27 Juli 1448 landstego i Vestergarn 2,000 svenske krigare. Förnämste anförarne voro konungens svåger Magnus Gren och riddaren Birger Trolle. Erik och hans knektar försökte hindra landstigningen, men blefvo tillbakadrifne och drogo sig till Visby, utanför hvilken stad de andra gången blefvo slagne, hvarpå Visby belägrades ända till början af December, hvarunder ofta gjordes utfall. Sankt Barbara natt (mellan 3 och 4 December) stormade svenskarne Visby, bestego stadsmurarne och intogo staden »och bekom en blodig Seyervinding» säger Strelov, som tillägger, att, om de icke Iåtit bedraga sig af konung Eriks falska dagtingan, kunde de snart fått slottet med, ty det var icke bespiset eller bemannet. Den dagtingan, som afslöts mellan Erik och de svenske befälhafvarne, innehöll, att han, i stället för Gotlaud och Visborg, skulle få Öland och Borgholm, men Visborg skulle uppgifvas först 8 dagar efter påsk. Erik, som nu fått vapenstilestånd, kom i tillfälle ej blott att sätta slottet i försvarsstånd, men ock att sända hemligt bud till Kristian med erbjudande att, om bistånd erhölles från Danmark, lemna Visborg och Gotland till detta rike emot Nykjöbing på Falster och Aleholm på Lålland. Kristian ingick villigt härph.
I början af nyåret byllade Gotland Sveriges konung och erkänna i byllningsbrefvet,*** att Gotland »fordumdags Sveriges Crone med rätta till haver hört, äpter thy som voer Cronica opperbarligen beviser oc betyger. »Erik, som fått goda löften från Danmark, visade snart huru pålitlig den dagtingan var, som han lyckats lura de svenske herrarne att ingå.
Strelov berättar derom sålunda:
»Der nu de Svenske meente alting at väre klart, med Konning Erick oc Viss.
borg, droge de udi Landet, foregaff, at Slottet, Landet oc Visby hörde nu Konning Carl oc Sveriges Chrone til. Konning Erick forsömmede sig intet imidlertid at bespise oc bemande, oc bleff gestböden i Staden, paa Nyt Aars Aften aff de Svenske Öfverster, Men der hand sadae sig at väre vel forvaret, lod hand Nyt Aars Morgen i Dagningen, 3 store styc: ker (kanoner) affgaa, Danmarckis Lössen, gifvendis der Landit, Vissbye oc de Svenske att forstaae, Vissborg Slott hörde under Danmarckis Crone och Konge, hvilcket endnu til en evig Ihnkommelse skeer alle Nyt Aars Dag, icke alleniste paa Vissborg Slott, men i alle Borgere, saa vel som Bönders Huse,t at lade höre deris Löss oc Kjendetegen emod deris Herre oc Danmarckis Konning oc Chrone. 0Oec si den skjöd oc sloe veldelig ind paa de Svenske, skermysserede hver dag saa, at der falt mange paa begge sider, skjöd ITId i Staden, opbrende alle Huse omkring Slottet, med 8. Mickels Kircke oc Prästegaarden, som siden er aldrig opbygt.»
*) Han lär äfven föse Korsherrarnes besittningstagande af Gotland varit ståthållare öfver en del af ön, som var på drottning Margretas sida, under det den andra var på Albrekts och tyskarnes. Strelov anför : »Saa det bleff verre end tillforn, den ene Landsmand var imod den anden. Herr Thruid Hase var stad holder paa Dronning Margretis side». Hase tyckes mycket älskat ön. Hans valspråk, som finnes på en ännu förvara silfversked, har varit: »Mitt hopp till hafvet och Gotland». Fransiskaner- (Miaoriter) munkarne i Visby hafva i sitt diarium antecknat följande: »1487 dog den ädle mannen herr Thruid Hase, Riddare och Befallningshafvande öfver hela Gotland, hvilken låtit uppbygga största delen af Visborg. Han har testamenterat åt klostret en häst tillika med hela sin vapenrustning och gitvit klostret 100 mark silfver för sin själ samt alla sina förfäders och vänners själar. Äfven under sin lefnad har han bevisat klostret mycken välvilja, hvarför den allsmäktige Gudens förbarmande och nåd vare med hans själ.»
**) Uti Strelovs arbete, »Den Guthilandiske Chronica», meddelas här några utdrag, enär denne författare tyckes haft tämlig reda på de gotländska förhållandena noder 1400-talet.
Sidorna 205 och 206 anför han följande: »Aar 1437, paa Foraarit (våren) seiled Kong Erick ad Guthiland, under det skin, at dagtinge med de Svenske. — — — Hand tog med sig Rigens Clenodier, Dresel (skatter), Brefve, oc hvad hans Formänd hafde samlit, derforuden tog hand hans Boelskab (älskarinna) Cecille, som i fordum hafde värit Dronning Philippi (Philippe) Pige. Det var den som Oluff Axelssön oc hans Svenne, en gang mötte ridendis vid Bolle Led, da skal Herr Oluff Axelssön taget Hatten aff for hende, som hun kom agendis udi en grön Karm, oc hans Svenne begynte at lee af haunem, oc hand hörde hvo hun var, bad hand dem at hente (hemte) hinde (henne) op igier, lod siden hendis Vogen (vagn) omkaste oc gaff hendi tre smeck paa Rumpen, befoel hende at sige hendis Herre — — — — (anständigheten förbjuder utsätta den helsning, som den stolte riddaren sände till kungen).
***) Det är dateradt 4 Jaunari 1449 och utgifvet af landet rare domare och allmogens menighet». De svenske herrar, som, å konungens vägnar mottogo hyllningen, uppräknas i dokumentet. De äro 5 »Herrar», d. v.s.riddare: Magnus Green, Birger Trulla, Erik Axelsson (Tott), Laghe Posa (Posse) och Juan Carlsson samt en »knape» (adelsman, som ej ägde riddarevärdighet) Jusse Oloffsson. Dessutom talas der om »flerom Riddarom och Svenom, the ther närvarandes voro.»
+) Att lossa skott nyårsafton för att helsa gamla årets bortgång, »skjuta gamle året bort», eller på nyårsmorgonen för att helsa det nya året, är ett gammalt bruk på Gotland, som icke ännu är alldeles aälagdt. Om detta bruk har ett sådant urspruug, som Strelov berättar, är ovisst, åtminstore har det ej nu en sådan betydelse.
Gotlands Allehanda
Fredagen 10 December 1886
N:r 99.