Ett blad ur Gotlands häfder på 1400-talet af Alf Snöbohm.
Forts. fr. nr 99.
Den 25 Januari 1449 afgick från Köbenhavn till Gotland en eskader, under befäl af Folmer Mårtensson och Jörgen Laurentsson, för att inkasta förstärkning på Visborg. Den ankom framför Visby, men kunde ej inkomma i hamnen, som var försänkt, och återvände till Danmark ; Erik lär dock lyckats smyga sig ombord och har då lyckats träffat aftal med befälhafvarne. I April, strax efter påsk, ankom en by dansk flotta under amiralen Olof Axelsson Tott. Strelov berättar om denua expedition om dess resultat följande: »Strax om Foraarit 1449, gjordes udi Dannemarck en skibsflaade ferdig, Herr Oluff Axelssön var Admiral fore, hvilken löb ad GathiJand, sette i Land under Lands chrone (Klintehamn), som vi nu kalde Chronevold. It andet antal Folck sette an i Vestergarn, hvor dog skeede it stort Mandfald, bleff straxt gjort Fordrag, at det skulde staa i.Dage (vara vapenstilleståud) till s. Hans Dag (Midsommar), saa skulde skickes Dommere till, som om Gathiland dömme, hvilken Rige (det) tillhörde. Derfore skuld de Danske hafve slottet fritt inde, oc de Svenske Landit oc staden. Darmed foer da Herr Oluff Axelssön frit ind paa Slottet, med alt sit Folck, oc förde aff Skibene, ald den deel som hand behöfvede paa Slottet, udtog Kong Erik, der aff med ald hans Gosads, bemandede slottet Vissborg och sejlede saa tillbago igien. Der de kom till Borringholm (Bornholm),er kong Erick sejlet fra dem till Riwol udi Pommern, hvor hand endda lefvede udi mange Aar, oc döde Aar 1459».
Så skildes kung Erik från Gotland.
Från sina 3 riken var han skild redan 10 år förat. Strelovs uppgift att Olof Axelsson sjelf seglade från Gotland är dock oriktig. Han stannade qvar som slottsherre på Visborg, hvilket embete han innehade till sin död, 1464., Mellan honom och Gren uppstod nu ett vänskapligt för hållande, som hade fill följd att den senare blef förrädare mot sitt land och sin kunglige svåger samt öfvergick i bemlighet till dennes fiender. Unionspartiet, de svenske adelsmän, som påyrkade att Kalmarunioa skulle hafva bestånd och Sverige ej hafva egen konung, hvarför de slöto sig i tysthet till danskarne och arbetade på att få bort Karl Knutsson, som ock med tiden lyckades.
Konung Kristian tillskraf konung Karl att denne borde hemkalla sitt folk från Gotland, som var ett danskt land; men Sveriges konung förklarade, liksom gotländingarne gjort i deras hyllningsbref, att Gotland hörde med rätta Sveriges rike till, och nu beslöt Kristian att med vapenmakt taga ön i besittning samt ejorde för detta ändamål betydliga rustningar. I Juli månad 1449 kom han sjelf till Gotland med en stor makt. Flottan, anförd af Junker Gerhard (förmodligen kungens broder, Grefve Gerhard af Oldenburg och Delmenhorst) bsstod af 150 fartyg, amå och stora. Den lade till i Vestergarns hamn och medförde en landthär af 6,000 man.
Magnus Gren och Olof Axelsson Tott begålvo sig båda till Vestergarn för att få veta om” konungen ville hafva krig eller fred och här afslöts 14 Juli af desse herrar, hvarå sinkonungs vägnar, en ny s. k. dagtingan eller vapenstillestånd, enligt bvilkon Visborg skulle förblifva i danskarnes händer, staden och landet i svenskarnes, samt frågan om” hvilketdera riket Gotland borde tillhöra afgöras före midsommarstid följande året af 12 svenska och 12 danska riksråd och skulle ingendera parten ofreda eller skada den andra på något sätt. Nio daoske riddare och adelsmäm bevittna riktigheten åf den ingångna föreningen. Om det -ej varit för att inhämta danske ko nungens vilja och beslut kan man ej förstå hvarför. afbandlingen skulle uppgöras i Vestergarn och ej lika gerna i Visby. De båda herrarne Gren och Tott återvände till staden och slottet. Svenskarnes för Visby uppkastade förskansningar blefvo ou eller hade förut blifvit raserale, emedan de förklarades nu mera obehöfliga, och när svenske krigarne knotade häröfver sade Gren, att den, som satte sig deremot, vore förrädare.
Snart spordes dock från Vestergarn, att konungen landsitte sin krigsmakt.
Gren började nu ana oråd, eller låtsade Åtminstone så, och tillsporde Tvutt om konungen ej ärnade hålla den ingångna föreningev. Oiof Axelsson försäkrade honom att Kristian skulle håtla den: eller ock ville han, Tott, ligga död för kungens fötter. Dankonuvgen ryckte emellertid åt Visby med sin här och stod framför staden 28 Juli. Han lät utkalla stadens borgmästare och rådsherrar samt begärde af dem, att staden skulle bylla honom som konung. Rådet bad ödmjukt konungen hafva fördrag dermed och ej begära sådant, alldenstund de hyllat svenske” konungen, och frågan om hvilket rike Gotland skulle tillhöra borde, enligt ingången dagtingan, inom viss tid först afgöras. Nu blef Kristian vred, hotade dem med att om de ej ville, så skulle de, »hvad. som blifvit dem lofvadt brydde han sig ej om».
Rådet bad nu om tillstånd att få begifva sig in i staden för att inhämta menighetens beslut. De fingo aflägsna sig för detta ändamål; men medan rådet samman: kallade stadsborna, stormade danskarne staden, hvarjämte besättviogen på Visborg sköt eld på staden. Svenske krigarne, så oförväntadt anfallne, måste till en början fly in på de fastaste husen i staden och derifrån försvara sig; stadsborna flydde in i templen för att anropa Gud och helgonen om hjelp, mord och brand rasade på gatorna och i husen. Detta lömska öfverfallande afsåg att med ett slag göra slut på svenska hären och intaga Visby genom öfverraskniog ; men utgången blef ej sådan som Dankungen beräk at. Svenska mannamodet förnekade sig icke. De svenske krigarne hämtade sig snart från öfver raskovingen, upptogo tappert striden samt lyckades köra ut danskarne ur Visby och släcka elden. Fyrahundrade svenske kri gare och 300 stadsbor blefvo offer för detta nedriga beteende. Länge derefter voro svensk tapperhet och dansk trolöshet väl bekanta på Gotland och besjungna i det gamla qvädet, som kallas »gotlandsvisan», hvaruti förekommer följande:
»Visby var belagdt
med Sveriges makt
för stadens port.
Deras värjor vuro harde,
de manneligt sig varde,
deras hjerta var stort.
Svenske män!
I minnens väl än,
hvad falskhet Däner gjort.»
Man har ingen underrättelse om huruvida svenska härea, som ursprungligen varit 2,000. man, fått några förstärkningar från Sverige. Många af dess krigar hafva säkerligen stupat i striderna vid Vestergarn och framför Visby, vid stadens stormande natten mellan 3 och 4 Decem ber 1448 samt vid bardaleken 28 Juli 1449. Den wåste alltså varit betydligt underlägsen danska hären til antal, ty denna var, utom en stark garnison i Visborg och en talrik flotta, 6,000 man landttrupper, af hvilka dock ett eller annat hundratal säkerligen stupat i denna bardalek. — Det var således omöjligt att mot en mångdubbelt starkare fiende kunna erötra Visborg och försvara Visby, följaktligen tjenade det till iogen nytta att längre hålla svenska trupperna qvar på Gotland och danskarne, som fått erfara, att deras fiender ingalunda fälde modet, fast de hade öfvermakten mot sig, voro tvifvelsutan glade att bli af med dem. Den 31 Juli, 3:dje dagen. efter striden, afslöts en ny dagtingan mellen de svenske och danske höfvitsmäonen, 10 på hvardera sidan*) om att svenska. krigsmakten skulle lemna Gotland. Denna öfverenskommelse ratificerades af konung Kristian följande dagen 1 Augusti, och Hf konung Karl Knutsson 24 Aug., hvarefter svenska krigsmakten drog hem. På sådan sätt kom Gotland genom våld; list och färräderi Under Danmark och förblef under detta rike i nära 200 års tid; men vedergällningens tid kom 1645, då Danmark måste böja sig för segerhjelten Lennart. Torstenssons svärd och återlemna Götland till dess gamla och rätta moderland.
Vi komma nu till de bålde Axelssönerne.
*) Erik Axelsson Tott och Birger Trolle äro ej bland de svenske, som blott hade 8 riddare och deremot 2 väpnare, då danskarne hade 9 riddare och en väpnare — Etik Tott och Birger Trolle hafva alltså ej varit qvar vid svenska hären den tiden, Tott, som var född i Danmark, har väl 6 velat föra vapen mot sitt fädernesland.
Gotlands Allehanda
Måndagen 13 December 1886
N:r 100.