Vi sände vårt visitkort med anhållan om tillåtelse att få se »Sans-Peur». Eu slup afhämtade oss och vi stodo ombord på den stolta ångjaktea, som låg innanför vågbrytaren, då den mäter 16 fot och derför ej kunde komma in i Visby hamn. Vid fallrepstrappan emottogos vi af en äldre herre, som på sin ståtliga, höga gestalt kunde antagas vara ägaren af båten, hertigen af Sutherland. Så var det också. Vi stego in i en präktig ljus saloog af mahogny ofvan däck, ett parlour-room inredt med all komfort: möblerna yppiga, soffor och hvilstolar, bord med tidningar och böcker, i taket en kolossal bronslampa. Efter en liten stund inträdde en äldre undersätsig man, en tydlig höglandstyp. Han var »the dukes» intime vän, som tjenat vid något af de högskottska rege mentena och var ea angenäm, torrolig och musikalisk gammal gentleman. Vi satte oss ned och samspråkade om det dagen förut timade skeppsbrottet nära Visby hamn. In trädde då tvänne damer af en viss ålder jämte en uog liten vacker 10 årig miss. Vi introducerades till dom på sätt som det i allmänhet sker i Brittanien, då namnen på personerna ej nämnas. Det får man gissa sig till eller sedan höra sig för. Den äldre af damerna var författarinna. I sin annotationsbok antecknade bon flitigt. Den yogre damen med dotter tycktes vara en anförvandt till hertigen. Denne förde 038 nu uader däck till en rymlig salong, inredd med den komfortabla lyx, som endast engel: män eller skottar med förmögenhetsvilkor kunna åstadkomma. Väggarne af mahogoy voro klädda med sidendamast. Tallrikar af dyrbar Sévre-porslin med fina målningar hängde på väggen, väggskåpens dörrar pryddes med fina porträttmålningar i mosaik, beqväma soffor, divaner, ett rikhaltigt bibliotek, ett orgelpianino. När fonddörrarne skötos åt sidan, syntes ett penteri, der stewarden med stab sysslade — med ett ord prakt och komfort.
Man kunde tro sig vara i ett af hertigens höglands-slott och ej ombord på en ångare. Sedan besågo vi hytterna som alla vore bolstrade med sidendamast. Ägarens rum var det största. På väggarna hängde dyrbara taflor af den skottska målaren ZLaudseer. Hertigens egea bild i mycket stort format, iklädd den vackra cian-schefs drägten var impornerande. Den bredvid liggande sängkammaren var rymlig och i stil med det öfriga. Hytter för inviterade slägtingar eller vänner voro något mindre, bad- och tvättrum saknades ej. Vi återvände till salongen: hertigen vecklade ut en verldskarta af stort format, som kunde rullas upp och ned. »Här är den väg jag gjorde med »Sans-Peur» förra vintern till Kuba och Jamaika. Och denna väg, nämligen till Medelhafvet och sedan genom Suez-kanalen till: Indien blir väl resan denna vinter efter jagttidens slut». Efter samtalets slut företogs en tur genom Visby ruiner. Hertigen med de båda damerna, kläd åa till fotvandring, begåfvo sig i båt iland och efter 3 timmars promenad i Visby fornminnen, fornsalen, Bollingska huset, dervid jämväl tullförvaltare Lyths utmärkta samling af gotländska och andra snäckor togs i betraktelse, återvände de ombord.
Klockan 3/48 e.m. afhämtades vi från kajen med en slup med tre roddare ombord till »Saos-Peur» till middag. Vid inträdet i salongsn trädde hertigen sjelf fram och med ett hjertligt »wellcome» fick man sitta ner. Nu inträdde der gamle gentlemannen och de båda damerna, de senare i smakfulla och dyrbara toaletter. Den yngre damens brillantsmycken på fingrar, barm och hals voro bländande, representerande en liten nätt förmögenhet. KI. 8 e.m. på tecken af värden satte man sig ned till det rikt dukade bordet. Hertigen intog högsätet med de båda damerna till höger och venster. En liten skrifven matsedel var placerad på ett miniatyrstaffli framför den yogre damen. Hertigen serverade och skar till rätterna, som ljudlöst kringburos af en med två galoner på ärmen i marinuniform klädd steward. — Stämningen vid bordet var genast från början den mest hjertliga och angenäma — ty konversationen var omväxlande — och de fiat bildade damerna blixtrade ej allenast med sina smyckens utan äfven med qvickhetens briljanter. De olika entréerna voro 8 och fuktades med utsökta viner. Istället för öl serverades ett slags sorbet af schampanj och citron. Det svenska ordet» skål» nämdes mången gång. När steken inbars, föll samtalet som af en händelse på det Skottska höglandet. Ljuden från en »bogpipe», ett i höglandet välkändt instrument (säck-pipa), hvars ljud besjäla de stolta skottarne både till dans och strid, komma från ett sidorum: först tämligen forte, men småningom pianissimo och bidraga att göra illusionen fnllständig: man var på fest hos the duke of Sutherland på ett af hans slott i Skottland. Tonerna dogo bort, en stunds tystnad, en toast for »the Highland» och samtalet var åter i gång. Sista entrén före kaffet var ost med cakes och anjovis. Mockakaffe följde derpå med åtföljande »avec» af åtskilliga slag.
Den gamle gentlemannen blinkade och pekade på en whiskyflaska (very old indeed) från de hertigliga godsen. Hertigen bjöd på en fin cigarrett, som endast fick rökas balf och kastas på en sitfvertallrik, ty middagen var slut och man steg upp från bordet. Den yngre damen satte sig till pianot och redan på det första anslaget hördes att hon var en:pianist med stor talang. Aftonen förflöt uador musik och sång: Skottska ballader, svenska och franska sånger under angenäm omväxling, tills salongsuret slog 1/2 12 midnatt och mavade till uppbrott. — En liten kall whiskygrogg och en fin havanna bjuder värden före afskedet.
Båten med de raske roddarne stöter från »Sans peur» ett: »au revoir» från dess herré, uttaladt med vänlig stämma, förklingar i natten och den så angenämt tillbragta dagen på Skottlands rikaste magnats sjöslott är tt minne blott.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 15 Augusti 1887.
N:r 65.