öppnades i måndags med en extemporerad predikan i Jakobs kyrka af biskop v. Schéele.
Till ingångsspråk för sin predikan lade biskopen Es. 83:9: »Landet står jämmerliga och ömkeliga; Libanon står skamliga förhuggen» etc. Profeten hade här en bildsyftning på Sions dotter, Israel. Men vi torde få vidga vår blick och låta sinnebilden tyda på förhållanden i nya testamentet och då isynnerhet på vår fosterländska kyrka.
Den egentliga texten för predikan var hämtad ur Hoseas 14: 2—10.
Man talar i våra dagar om våra sköna skogars sköfling utan återplantering. Vi minnas alla från vår barndom en skön skog, i hvars skugga vi dvaldes och uppfostrades, vår svenska kyrka, om hvilken det väl nu gäller, sedan vi mera allvarligt lärt oss skärskåda henne, att hon lik Libanon står skam röd. Väl må vi derför fråga, hvad hafva vi att göra för att befordra återväxt och återblomstring i vår förvissnade kyrka?
Ämne: Vårt förhuggna Libanons återväxt och återblomstring.
(1.)
Återväxten.
Hvarigenom skall den ske? Vår text säger det: »Omvänd dig till Herren din Gud !» Det behöfves en förbättrad folkande, men en sådan vinnes blott genom den enskilda menniskans omvändelse till Herren Gud. Detta sker ej genom bildning och civilisation, utan derigenom att hvar och en enskild får en annan hjerteåtrå.
Det måste blifva en menniskans bekännelse at sitt fall. »Du är fallen för din missgernings skull.» Men det måste också blifva ett erkännande af den förpliktelse, vi menniskor hafva till Gud, näml, att åt honom offra våra »läppars oxar» Men du måste derjämte lära dig att sätta all lit till Herren, uppgifvande all förtröstan på dig sjelf och andra. »Då vill Herren vända sin vrede från eder».
Detta om återväxten, som sker genom den enskildes omvändelse.
(2.)
Återblomstringen.
Skall vårt svenska folk och vår svenska kyrka aldrig komma till högre blomstring än den närvarande? Våra hjertan hviska ett hoppfollt jo, Herren skall blifva oss »såsom en dagg, att hon skall blomstras såsom en ros etc.»
Här talas om det helas återuppblomstring. Ja Herren vill komma till sin kyrka såsom en dagg, så att hon skall blomstra som en ros, uppåt och fördjupa sig inåt, nedåt såsom Libanons rötter, så att hon kommer att stå stark som Libanons 100-åriga cedrar. Hon skall då inverka på det politiska lifvet och isynnerhet omgestal:a den sociala samlefuaden. Vilkoret härför är (v. 9) att vi offra alla afgudar. Det är blott en väg, på hvilken hon kan komma dit. Den väg som Jesus gått. Det är blott en väg till lifvet, nämligen dödens väg, bortdöendet fråu sig sjelf och verlden.
Utvecklingen är allaredan pågående. Beviset härför är, att kyrkan är en ecclesia pressa.
Vetande detta, låtom oss under detta mötes kommande öfverläggningar vara visa och kloka (v. 10) beaktande tidens tecken, utan att uppoffra hvad som kan konserverag, men ej sluta ögonen för det nya och beaktansvärda i tidens kraf.
Kyrkan var fyld af åhörare, hvilka med spänd uppmärksamhet afhörde denna ovanligt intresseväckande, högstämda och texttrogna predikan.
Sedan biskop v. Schéele valts till ordförande, öppnades förhandlingarne med ett hälsningstal af biskopen, som betonade, att detta möte ingalunda ville bidraga till något slags kyrklig söndring utan tvärtom arbeta för enheten iaom vår kyrka och vårt folk, »som vill vara -ett evangelisktlutherskt folk».
Öfver diskussionsämnet »Har med afseende å uppfattningen af nådemedlen något inflytande af reformert eller katoliserande art gjert sig gällande inom vår svenska kyrka?» yttrade biskop v. Schéele, att han ingalunda ville förkasta den fria bönen men framhöll vid sidan härom vigten af den formulerade. Vidare betonade talaren vigten af att upprätthålla den evangeliska friheten, -folkkyrkans frihet gent emot katoliserande och sekter.
Utom biskopen deltogo sju prester från Visby stift i mötet.
Den första diskussionsfrågan i förgår »Om husförhörens betydelse och anordning» inleddes af kyrkoherden E. Holmberg.
Husförhören varo grundade i skriften och hade här införts på Karl 11:s tid. De beredde presten tillfälle att lära känna sin församling. De borde ej utsträckas iför många timmar, hållas i rymliga lokaler såsom skolhus, finge ej urarta till katekesförhör, och anmälningar må vid dem mottagas för mantalsskrifoingen, hvarigenom många förtroliga\’ samtal kunna uppkomma.
Domprosten Charleville var öfvertygad, att bland allmogen fans en förkrossande majoritet för husförhörens bibehållande.
Denna majoritet finge ej bortskämmas med ett »hagel af katekesfrågor». Husförhören borda dock alltid hållas i hemmen, ej räcka öfver två timmar och anordnas till verkliga »folkfester».
Kyrkoherdarne Björck och Hagberg ansågo deremot katekesen oumbärlig vid husförhören.
Vice pastor Lagerman fordrade att kalasen skulle aflägsnas från husförhören.
På många ställen åt och drack man längre tid, än man läste.
Kyrkoherden Schwartz vitsordade, att husförhörskalasen redan hölle på attsjelfdö. Trodde det ej vara möjligt attistäderna återupplifva husförhören.
Detta trodde deremot biskop von Schéele, hvarjämte professor Rudin ansåg, att hos menigheten både i stad och på landet stort behof af kristlig undervisning fans. Presten finge dock ej uppträda som någon förhörsfiskal.
Sedan flere talare uttalat den åsigten, att alla mantalsskrifoingaförberedelser borde skiljas från husförhören, förklarades diskussionen utgöra svar på frågan.
Andra diskussionsämnet:
»Om betydelsen af yttre lockelsemedel vid verksamheten för Guds rike» inleddes af kontraktprosten R. Kihlberg.
De hufvudsakliga lockelsemedlen äro nådemedlen, alla andra medel komma först i andra rummet. De få ej vara, efter verldens smak, köttsliga, utan skola motsvara verksamhetens syfte, Guds rikes kraft skall uppenbara sig i ett kärleksfullt, helgadt lif hos presterna: detta är bästa lockelsenv. Dernäst skall gudstjensten anordnas så, att den motsvarar namnet »den sköna». Det moderna amerikanska »knuff- och puffningssystemet» för att föra själar in i Guds rike bör deremot undvikas.
Professor Rudin ville, att i stället för de amerikanska lockelsemedlen skulle följande tre återupptagas från den gamla katolska kyrkan: bättre utförd kyrkosång, morgon- och aftonklämtning samt framför allt kyrkornas öppnande äfven om hvardagarne. Ville församlingarna ej bekosta de nödiga medlen för kyrkornas öppnande några timmar hvarje dag, borde presterna sjelfva göra det. Allmänheten skulle blifva tacksam.
Efter två timmars middagsrast samlades mötesdeltagarne kl, 5 e.m. till sammanträde å börssalen. Detta sammanträde öppnades af v. ordföranden lektor Ullman med tillkänn2gifvande att endast konferepsmedlemmar finge deri deltaga, och att dessa ej ägde att derom göra något meddelande till pressen. De ämnen, som enligt programmet skulle vid detta enskilda sammanträde förekomma, voro ett föredrag och en diskussionsfråga. Föredraget skulle afhandla »Svenska kyrkans missionsarbete bland sulukaffrerna» och hållas af docenten H. Tottie. Ämnet, som skulle diskuteras, var nödvändigheten af ny lag angående förbrytelse af prest och laga domstol i sådana mål. Frågan härom, hvilken som bekant fallit i riksdagen, skulle inledas af professor Norrby.
De enskilda öfverläggningarna slutade kl. 1/28, hvarefter bön hölls i Jakobs kyrka af kyrkoherden Neander.
Gotlands Allehanda.
Fredagen 2 September 1887.
N:r 70.