Religiösa bedragare.
Till varning för qvinnorna beder jag att få framställa en profbit ur det religiösa bedrägeriet. En landtflicka hade fäst sig vid en baptist från annan ort och således för henne till en början alldeles främmande. Hon var 46 år. Han fäste sig vid henne, ty hon saknade ingalunda förmögenhet. Hon hade sitt fäderne- och mödernearf innestående och derpå kunde bon få upplåna penuingar för att sända honom. Han hade rest till England för att utbilda sig i språk. Han, fästmannen, var 80 år, och vi vilja kalla honom Z., Z. kunde han ock kalla sig, Det är så traffande, emedan det är en bokstaf, hos oss tämligen öfverflödig. Från Enagland reqvirerade han gång på gång summa på summa (allt under äktenskapslöfte) och dyra eder om obrottslig trohet. Han fick allt hvad han begärde. Icke ett enda af de många bref, han skref till henne voro frankerade. Hon Jöste tålamodigt dem alla. Jag såg dem med egna ögon på posten, och flere till mig sågo dem, Handstilen och »karlens» karaktär hade stor likhet. Jag frågade henne helt nyligen hura hon kunde lemna honom så mycket penningar. »Han behöfde dem för sin utbildning», fick jag till svar. Heliga enfald !
Slutligen kommer han hit. »Utbildat» sig hade han nog gjort, men i tjufspråket. Hob förebrår honom för något, som folk sagt sins emellan och som kommit till hennes öron omsider. Dertill begär han hennes hos brodren innestående penningar, hennes möbler och sängkläder. Han skaffar betyg med flere underskrifter att han var en hederlig, rättskaffens och ordentlig man och lemnar henne. Men hur det var försvinner papperet ur hennes byrå. Den var icke låst. Hvem hade stulit det? Hvem hade skrifvit det?
Samtidigt får hon veta, att han var »gift» i Stockholm för två år tillbaka. Detvaricke slit. Han hade samtidigt sköflat en annan flicka på Gotland — både på ära och penningar.
Hade hon till en början hänfört äfventyraren? Jag vet icke; men det vet jag att det låg en visa. vacker klang i hennes fylliga röst, när hon läste högt. Hon var icke någon romarinna i hjeltemod, men hon hade en någorlunda vacker romersk näsa. Hur herr Z. såg ut har jag icke efterfrågt, men att han icke var någon helig man, har jag sökt bevisa.
Bettleriet å landsbygden.
I alla tider har tiggeriet varit i sväng. Fattigvårdsförordningen förbjuder slikt oskick, men tillåter att tiggare må sändas till sina rätta hemorter sedan vederbörande fattigvårdsstyrelser blifvit underrättade om sådant hjons vistande och tiggande i en annan kommun, Icke förty tyckes det som om nämda förordning råkat i glömska eller ej var värd att efterlefva. Dagligen komma bettlate, vanligen två och två, ej sällan åtföljda af minderåriga, skolpligtiga barn, »Hvad skall man göra?» Så fråga husbonde och matmor, som kunna ha råd att lemna en allmosa, vare sig i mat, kläder eller tak öfver hufvudet. Det är tungt att vara obarmbertig, men det är lika tungt att lägga hyende under lasten, som ingalunda kastas öfver bord på dylika irrfärder, utan äskas efterhand, isynnerhet för barnen.
Ända från Öland hafva tiggare, raska och arbetsföra qvinnor, sökt sig hit denna höst, bedjande om mat och ull. De uppförde sig ingalunda pockande eller annars oanständigt, omtalade att det var svårt der på »Allvaren», och de kunde ej der få arbete. De sade vidare att om sådant någon dag då och då kunde erhållas på sommaren, så fick mannen trettiotre till ttettiogju öre och qvinnan sjutton till tjugu öre jämte mat, allt för dag räknadt. »Det är ej mycket, men bättre något än intet», sade qvinnorna sammanstämmande,
Under veckans lopp har ett »äkta» par varit synligt, vandrande från by till by för att höra efter mjölkkor för en namnuppgifven landtbrukare. Men det är kändt att mannen, som ej är född här och ej använder sitt rätta namn, vandrar och letver med en annans hustru, ber om logis och mat, får sådant och frågar hvad det kostar. Han får ge såsom han sjelt vill. »Femtio öre?» Värdtfolket är nöjdt dermed; men så har kassan just tagit slut, men det väntas samma dag pengar från landtbrukaren, som lofvat möta honom i en viss gård, och femtio-öringen skall inlemnas der och der, — Öfverallt samma historia på morgonen vid afskedet. Mannen lär vara en f. d. fästningsfånge.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 14 November 1887.
N:r 91.