Visby rådhusrätt.
Utslag afkunnades i dag i det förut omnämda målet mellan Bryggeribolaget och Augusta Magnusson angående bristande redovisning. Som bolaget mot svarandens bestridande ej styrkf att hon till försäljning mottagit andra varor än dem, för hvilka hon ostridigt lemnat redovisning, så ogillades käromålet.
Södra häradsrätten.
En sorglig lefnad. Ransakning hölls i dag kl. 11 med för fjerde resau stöld straffade Johan Petter Gardell från Näs. Om sina lefnadsomständigheter afgaf Gardell följande sorgliga berättelse:
Han är född 4 Aug. 1839 vid Gardese i Ganthem. Modren dog då han var på sjunde året och då kom han ut i verlden. År 1854 konfirmerades han i Dalhem, der han sedan åtskilliga år tjenade. Derpå gaf han sig in till artilleriet der han tjenade i 9 år. Under tiden gifte han sig på Näs. Den 28 Öktober 1862 dömdes Gardell, som under tiden tagit konstapelsexamen, af krigsrätt för rymning och förskingring af kronans persedlar till 6 månaders fängelse härstädes, Efter frigifvandet begaf han sig till hustrun på Näs och bodde der en tid, tills han 1 Oktober 1864 häktades och dömdes till 16 månader af rådhusrätten i Visby, Ånyo kom han efter aftjenande af straffet till Näs och var nu fri. År 1867 7 Maj äömdes Gardell ånyo, nu af södra häradsratten till.2-1/2 års Långholmen. Äuno en gång stal han, nu några sängkläder i Ganthem, och dömdes af södra häradsrätten till 4 års Långholmen och 5 års förlust af medborgerligt förtroende. Detta var 14 Mars 1878. Under alla sina olika straffperioder kom honom ingen förseelse till last annat än att hån en gång smusslade in snus i strumpan till sina kamrater. Sista gången han var på Långholmen uppförde han sig så väl, att han vid ett konuvgens besök derstädes af direktören blef föreslagen till benådande och strafftiden afkortades med 8 månader. Utom för dessa 4 resor stöld har Gardell också undergått 8 månaders enkelt fängelsestraff för hemfridsbrott.
Etter sista straffets slut 1 början på 80-talet reste Gardell till Näs, der han haft tjenst, på ett ställe i 2 1/2 år, samt sedan arbetat borta om somrarne och varit hemma om vintern. Hans hustru. 5 barn och svärmor ha i 10 års tid bott i fattigstugan.
I Juni månad förra sommaren reste han till Amerika, der han har 2 gifta döttrar i Brooklyn. Han arbetade der en tid, men tålde ej vid klimatet, blef sjuk, låg på hospital och fick slutligen hjelp till hemresan.
Lördagen 26 Nov. ankom han till Näs och måndagen 28 häktades han af länsman Lindström såsom försvarslös och vådlig för allmänna säkerheten samt dessutom anklagad för femte te resan stöld af ett par gamla gångjern, som fdllit af en uppbränd dörr, en hammare samt några vedträn. Angifvelsen innehöll, att Gardell samma afton han bemkom skulle ha upp: fört sig så vildsint i fattigstugan att fattigvårdsstyrelsen måst tillkallas och förbjuda honom att uppehålla sig der. Han skulle också ha yttrat vilda hotelser. Länsman Lindström tycktes emellertid ej ha riktigt reda på hvarför han egentligen häktat Gardell, Polisrapport öfver förhör med honom fans i egentlig mening icke och åklagaren visste ej mera än han hört andra säga. På grund härat blef också ransakningen mycket trafelig och ledde egentligen ej till något resultat. Den berättelse Gardell sjelt afgaf om hvad som timat sedan han kom tillbaka från Amerika lyder sålunda:
På qvällen 26 Nov. ankom han i skymningen till Näs och gick direkt till fattigstugan för att helsa på de sina. Dörren var öppen och eld. brann i spisen. Hustrun låg med minsta barnet, en 5-års flicka, bredvid sig. Då han kom fram, ryckte hustrun undan barnet, utropande : »Låt bli flickan, det är mitt barn !» samt besvarade icke hans helsning. Gardell gick då fram till en 15-årig dotter Ella, »döpttill baptist», hvilken satt och stickade; han ville var också helsa på henne, men ej heller hon nu vidare vävlig, icke heller svärmodren, som alltid »skällt på honom värre än en bandhund». Under tiden steg hustrun upp och gick ut. Gardell satte sig att prata med den lilla flickan, hvarpå han bad att få litet kaffe att värma sig med, och då ingen brydde sig om det, lagade han sjelf till det. Nu kom en dräng från Gans in och det blef språka af. Gardells 17-årige son kom oakså, men han sade sig ej känna igen fadren. Alla tre gingo sedan till en bondgård, der de åto qväll. Då Gardell återkom hem, hade hustrun ej hemkommit än och Gardell började nu tala om att de sålt ett par sängar, hvilket han ej tyckte om. Han bad också att få se på en yxa, som han haft, innan han for bort, och då Ella oaktadt tre tillsägelser ej lydde honom, tog han henne litet iarmen. Nu trodde de att han skulle hugga sönder sängen som fans inne och det var ej underligt de voro rädda, ty döttrarne i Amerika hade skrifvit hem, att han köpt två revolvrar och skulle skjuta hustru och barn när han kom åter till Sverige. Han medgaf att han varit supig i Amerika.
Vidare framkom under förhöret, att han vägrat fattigvårdsstyrelsen att gå sin väg, hvarför vakt stälts för att hindra honom begå något brott. Hvad stölderna beträffade, hvilza skulle skett före hans bortresa, nekade han för dem. Gångjernen hade han och bondesonen Olof Jönsson bittat, då de körda bort en sop hög från Georg Jönsson på Gans. De hade suttit på en gammal dörr som bränts upp och voro ej värda någonting. På Gardells fråga, om han finge taga dem, hade Olof Jönsson svarat att det kunde han gerna göra, för de hade så godt om sådant der gammalt skräp.
Såsom vittne hördes först fjerdingsmannen O. Lingvall. Denne hade hört att Gardell på beskyllningar af hustru obh svärmor att hafva tagit gångjernen, svarat: »nå, nå, om jag gjrot det är det så litet att det är förlåtligt.» I fattigstugan hade Gardell slängt omkring sig med en bopfäld fickknif som var
med en rem fastlindad om handen. Detta skulle, jämte några ilskna yttranden bevisa, att han uppfört sig oregerligt. Om vedträna hade han sagt, att hade han tagit dem, kunde han väl gräfva för dem en dag. Gardell, som sade sig iblend vara virrig i hufvndet, kunde ej minnas om han sagt detta, men förnekade det icke. Stölderna kändes han dock fortfarande icke vid.
Två andra vittnen, hemmansägarne Tomas Tomasson och Jakob Botelsson, hade ej något annat än ungefär detta att berätta.
För vidare bevisnings förebringande och för att Gardell möjligen skulle tunna skaffa bevis för sin oskuld uppsköts målet.
— De vilja ha mig på lifstids fästning, det alltsammans, sade Gardell när han fördes bort.
Den anklagade var en, som det tycktes, mycket beklagansvärd företeelse. Mager och blek var han, hade värk i benen och var sjuk, så att hen under en del af förhöret tilläts sitta. Ibland grät han högljudt och tycktes vara alldeles virrig. Det tyckes som om han skulle blifvit sådan genom hård bebandling af sina närmaste. Han sade också, att de alltid varit elaka mot honom, han hade klent hufvud, blef då häftig och våldsam, »tog så till supen» och då var det alldeles slut med förståndet.
Man kunde stundvis ej annat än känna deltagande för den stackars fången.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 December 1887.
N:r 99.