En upprörande historia.

Nu, då julen tillstandar och; man \’sträfvar efter att icke endast bereda sig sjelf, utan också sina medmenniskor pågon glädje, flyger tanker oftare än eljes hän till,dessa olyckliga varelser, hvilka lifvet skänkt endast sparsamt af sitt solljus. En af dessa olyckliga finnes, bland kanske många, på vår ö, men säkert mera beklagansvärd än de fleste, enär han i all sin olycka också saknar lifvets högsta gåfva, förståndets ljus.
Den vi nu syfta på är en gammal man, ja nästan en gubbe, ty han blir snart 60 år. Hans namn är Lars Thomasson och han lefver sitt dystra lif på Hägvalls gård i Linde socken, — I minst 25 år har denne stackars dåre nu hållits iospärrad ensam i ett uselt kyffe. Se här några drag ur hans lefnadssaga.
Thomasson hade en broder som dog år 1884. Enkan i huset, svägerska till dåren, utsågs till hans förmyndare och fick af häradsrätten förordnande dertill den 16 Mars 1885. Den sinnessjuke mandlingen äger numera inga tillgångar, men han skall enligt skriftlig förbindelse åtnjuta från hemmanet föda och omvårdnad till sin död. För detta godtgöres enkan årligen från sterbhuset med 150 kronor, som afdragas af arrendesumman för gården. Men denna vård består nu liksom under föregående förmyndares tid deri att han ständigt hålles instängd i en i en flygelbygnad befintlig mörk skrubb, hvari dagsljuset inkommer endast genom en liten, omkring 1 qvadratfot stor, öppen glugg åt öster, belägen så, att knapt en solstråle någon tid på året kan tränga dit in. Gluggen har aldrig varit försedd med någon lucka, utan ständigt hållits öppen, äfven om vintern i den strängaste köld. När ostlig storm och snöyra under skarp köld uppstår, torde den arma dåren allt känna af det i sin bädd, som är belägen något på sidan strax invid gluggen. Ingen eldstad finnes, icke en grads värme, icke en skymt af upplysning har kommit honom till del under de många och långa Vintrarne. Den sinnessjuke har stått och står ännu i blotta skjortan, utan strumpor och kalsonger. Luften inne i skrubben är understundom så vedervärdigt stinkande att man känner det långt utanför densamma, detta tillföljd af att ingen beqvämlig hetsinrättning finnes. Sällan eller aldrig får dåren komma ut. På de senaste 13 åren har han varit ute endast 5 gånger, några timmar hvarje gång. För renligheten sörjer han sjelf, när man sträcker godheten så långt att man ger honom en qvast. Maten införes genom gluggen och huru den skall bli beskaffad under vintern i den skarpa kölden, såvida den sjuke icke genast förmår stiga upp från bädden och ställa sig i draget, kan man lätt nog tänka sig. Nästan alltid ser man honom emellertid stå vid gluggen darrande och skälfvande, med tänderna hackande af köld. Någon sysselsättning har aldrig lemnats honom, oaktadt han under sina ljusare mellantider ofta begärt det. Menskligt att se, tyckes han nu till följd af denne långvariga missvård ej hafva synnerligen långt qvar att lefva.
På senaste tider hafva medlidsamma personer flera gånger sökt förmå enkan att behandla honom bättre; men man har endast kommit derhän, att ett gallerfönster nyligen satts för gluggen. Kommunalnämden har förständigat enkan att dåren ibland skulle gifvas litet fribet under bevakniog samt att kakelugn skulle uppföras i skrubben, såvida hon ej föredroge att sända sin myndling till ett hospital, men två gåvger har den utsatta tiden gått till ända utan att någon förändring skett. Till lika litet resultat ledde det, när en person åtog sig att betala uppsättandet af en kakelugn, blott enkan lagade att den blef uppförd, och när samme personer anskaffat en karl som skulle vakta dåren när han släptes ut, fick sagde karl helt enkelt ej tillstånd dertill, utan fortfara ännu dessa eorgliga förhållanden.
Ofvanstående grundar sig på uppgifter, bestyrkta af trovärdige män, deribland flere bland socknens kommunalnämd, och under form af anmälan om det sorgliga förhållandet lemnade af gode mannen för tillsyn öfver förmyndarskapan inom socknen, i syfte att få förmyndareskapet häfdt och att lämpligare person än den nuvararande måtte utses dertill.

Gotlands Allehanda
Fredagen 23 December 1887
N:r 102

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *