Södra Gotland, 10 Nov.
Att vidskepelse ännu herskar mångenstädes på landsbygden i ganska stor skala, torde af följande bäst bevisas. Ett förmöget bondfolk lät för kort tid sedan uppföra ett nytt boningshus af sten. En qväll i skymningen, gedan arbetarrie afslutat sitt dagsarbete, blef en person ofrivilligt vittne till hurusom bonden och hans kära hälft [i allsköäs tysthet förstås] kommo smygande och i den halffärdiga murens alla fyra hörn, inunder stenarne, nedlade en 50-öring, uader uttalande af några fraser, hvilka min sagesman ej kunde urskilja.
Efter väl förrättadt värf, återvände de, lika obemärkt (som de trodde) som de kommit.
Att här förelåg någon beräkning i ekonomisk väg, kan man taga för gifvet.
— På ett ställe inkom den som skrifver dessa rader en dag i ett ärende. På stugans golf stod en vagga, i hvilken ett litet barn slumrade, Modren till barnet, en qvinna på 25 år, satt vid bordet och sydde. Vid mitt inträde reste hon sig hastigt, fattade en på bordet liggande knif och uader hvarjehanda åtbörder och besvärjelser nalkades hon vaggan och utförde öfver barnet ett slags korstecken (om man kan kalla det så) med knifven, hvarefter hon åter gick till sitt arbete, Sedan jag väl hämtat mig från min bestörtning, framförde jag mitt ärende, och aflägsnade mig, i mitt sinne undrande öfver att sådant kan tima år 1838 efter Kristi födelse i ett kristet land.
En »Jösse», ifrigt förföljd af en hund, fann häromdagen för godt att taga sin tillflykt in i en källare under ett boningshus, hvarest en glugg stod öppen. Husets qvinspersonal, som åsåg tilldragelsen, skyndade sig att tillstoppa gluggen med åtskilliga klädesplagg, för att såmedels stänga haren, tills far sjelf kom hem från skogen, då de ej sjelfva tordes bära hand på fången. Men de stackars qvinfolken hade >uppgjort räkningen utan värden> som det heter, ty hunden som genom sitt väderkorn visste hvad han bade sin hare, krafsade ur klädesplaggen och knep sitt offer, med hvilket han genast aflägsnade sig, till stor harm och förtret för fruntimren, som i andanom redan rönte en försmak af de ljufva ångorna från den feta harsteken, På tal om harar kan nämnas, att en landtman i trakten gedan flere år tillbaka ägt en katt, som fångat flere exemplar af detta villebråd, och sedan hufvudet af offret förstörts på stället, har det öfriga af haren släpats hem, der på detta vis mången rar stek erhållits. Att kattor ofta lura sig på rapphöns och döda dessa, hör ej till ovanligheten.
Gotlands Allehanda
Måndagen 12 November 1888
N:r 91