har i dag ägt rum vid högre allmänna läroverket härstädes i närvaro af de förut omnämda examensvittnena samt en stor mängd åhörare.
Sjelfva afslutningen försiggick kl. 1 på middagen å högtidssalen. Sedan lärjungarne intagit sina platser och salen fylts af åhörarne; inträdde eforus biskop von Schéele, examensvittnena och lärarekåren under tonerna af ett andante ur Symfoni af Haydn, utförd på piano och stråkinstrument ifrån ett intill salen gränsande rum.
Rektor Jacobsson lemnade först en redogörelse för det gångna läsåret, som fortgått under lagstadgade 36 veckor. Helsotillståndet hade i Ilmänhet varit godt. Endast två lärjungar hade på grund af sjukdom varit frånvarande hela vårterminen, en halfva.
Lärjungeantalet var vid dato 170, sedan 3 lärjungar under terminen afgått. Af dessa erhöllo 160 afgångsbetyg, hvilka naturligtvis ej utdelades åt de 7 abiturienterne, ej heller åt de ofvannämda 3 frånvarande.
I fråga om punktlighet och påpasslighet hade en förbättring i förhållandena inträdt, ehuru mycket ännu återstod att önska. Tjugusex lärjungar hade gjort sig skyldiga till bönförsummelse 1 gång, fyra 2 gånger och tre 3 gånger.
Af de 160 lärjungar, som erhöllo terminsbetyg, fingo i flit 2 a, 55 ab, 96 b och 7 c samt i uppförande 77 a, 78 b (deraf 2 med tvekan) samt 5 c.
Uppflyttade till högre klasser blefvo följande 82 lärjungar:
Från klass 1 till 2: Hilmer Bergström, Artur von Corswant, Henrik Dahlbäck, Erik Edman, Ragnar Ekstedt, Konrad Eagtelt, Vilhelm Grönstrand, Karl Holmqvist, Axel Johansson, Emrik Kalström, Karl Klint, Erik Lindal, John Lundin, Sigurd Melin, Gustaf Nyström, Artur Närström, Elias Romdahl, Gustaf Stenström, Karl Stålhandske, Allan Viman, Trygve Ytterberg och Axel Österling.
Från klass 2 till 3: Henrik Engqvist, Charles Herlitz, Henrik Ihre, Karl Jönsson, Ivar Lyberg, Hjalmar Lyth, August Pettersson, Henrik Pettersson, Albert Sandström, Anders Sandström, Henrik Österberg och Tyko Vestergren.
Från klass 3 till 4: August Bachér, Oskar Björkander, Axel Cedergren, Bengt Claudelin, Axel Goldensohn, Gustaf Grönstrand, Klas Hansén, Hugo Johansson, Fredrik Lindqvister, Gösta Lokrantz, Karl Melin, Gustaf Myrsten, Arvid Olofsson och Ivar Schyl.
Från klass 4 r. till 5 r.: Johan Berglund, William Kolmodin, Joset Larsson, Robert Möllerström och Fredrik Vallin.
Från klass 4 l. till 31.: Magnus Arweson Alexander Ehrenström, Hjalmar Eneman, Albert Gardell, Reinhold Jakobsson, Sigfrid Karlsson, Gustaf Kolmodin, Harald Lanrin, Karl Ljungholm, Johan Löthberg och Axel Poignant.
Från klass 5 r. till 6 r.: Adolf Bachér, Olof Bolin, Josef Holmqvist och Gunnar Ytterberg.
Från klass 5 I. till 6 l.: Henrik Rubarth och Josef Söderström.
Från klass 6:1 r. till 6:2 r.; Karl Ahlqvist och Olof Andersson.
Från klass 6:1 l. till 6:2 l.: Filemon Budin, Ernst Lyberg, Gustaf Nordahl, Gottfrid FSOERREE: Simon Zacharias och Frans Öfvererg.
Från klass 6:2 I. till 7:1 l.: Hjalmar Johansson och Gustaf Melin.
Från klass 7:11. till 7:2 l.: Hjalmar Johansson och Henry Nordström.
Hertig Oskar Karl Angusts stipendium för år 1888 tilldelades studenten Fredrik Nilsson, Sundbergska stipendiet å 50 kronor erhöll Viktor Facht (7:2 1.), Läroverksföreningens å 50 kronor Hjalmar Johansson (6:2 1.) samt biskop Anjous å 50 kronor Olof Andersson (6:1 r.) Understöd tilldelades: Gotfrid Söderberg (6:11.) 10 kronor, Simon Zacharias (6:1 1.) 5. kr., Magnus Arveson (4 1) 5 kr., Albert Gardell (4 1.) 10 kr,, Sigfrid Karlson (4 1.) 10 kr, Robert Möllerström (4 r.) 10 kr., Albert Sandström (kl. 2) 5 kr., Anders Sandström (kl. 2) 10 kr. och Axel Johansson (kl. 1) 5 kronor.
För flit och framteg i studier erhöllo följande lärjungar belöningar:
I klass 7:1 1.: Hjalmar Johansson (Homeri Odyssé och Rundgrens (Minnen från lärosalen); i klass 6:2 1.: Gustaf Melia (Geste: Ordklyfverier och Minnen från lärosalen); i klass 6:1 1.: Ernst Lyberg (Virgilii Eneid och Minnen från lärosalen); i klass 6:1 r.: Karl Ahlqvist (Almén, Läsebok i Vetenskapliga ämnen och Minnen från lärosalen); i klass & 1.: Henrik Rubarth (Linder, Regler och råd vid svenska språkets behandling) och Josef Söderström (Geijers skaldestycken samt Minnen från lärosalen); i klass 5 r.: Adolf Bachér (Almén, Läsebok i Vetenskapliga ämnen) och Gunnar Ytterberg NT Regler och råd vid sv. språkets behandl.); i klass 4 1.: Magnus Arweson (Tom Browns skollif), Alexander Ehrenström (Sjögren, Läsebok i nyare tidens historia), Albert Gardell (Cornelius Nepos), Reinhold Jakobsson, (Rydberg, Fädernas gudasaga), Sigfrid Karlsson (Cornelius Nepos), Harald Laurin (Oldes franska språklära) Karl Ljungholm (Svederus, Geografisk läsning) och Johan Löthberg (samma bok); i klass 4 r.: Robert Möllerström (Oldes franska språklära); i klass 3: Gösta Lokrantz (Schneiders Typenatlas); Karl Melin (Stridsberg, Grekiska tornsagor) och Ivar Schyl (Bergman, Skildringar och Minnen); i klass 2: Ivar Lyberg (Beckmans Geografiska Bilder I) och Tyko Vestergren (Krook å Almqvists Flora och Lindmans geometri); i klass 1: Emrik Kalström (Beckmans Geografiska bilder I) och Sigurd Melin (samma bok).
För flit och framsteg i välskrifning tilldelades:
Josef Söderström (5 1.), Adolf Bachér (5 r.), Sigfrid Karlsson (4 1.), Charles Herlitz, Karl Jönsson och Tyko Vestergren (kl 2) hvar och en en knif.
För flit och framsteg i teckning erhöllo:
Erik Åkerhielm (6:2 1.) och Karl Ahlqvist (6:1 1.) hvardera en skissbok.
Belöningar i sång tillföllo:
Viktor Johansson (Übungen der Violoncellschule), Johannes Norrby (Hedenblads Studentsången, del. 2), Hjalmar Johansson (7:1 1.) Mozarts, Sonater för fiol och piano), Frans Lindqvister (Lieder ohne Worte) och Hjalmar Johansson (6:2 1.) (Gotlandspolskor af Bagge).
Premier i gymnastik tillföllo:
Simon Zacharias, Josef Söderström och Nils Kruuse (en florett), Aron Bolling (Balck, Bollspel) sant Robert Möllerström (Törngren, Fria lekar).
Efter belöningarnas utdelande, som verkstäldes af biskopen, yttrade denne några ord till premietagarne, hvarpå, sedan lärjungarna sjungit »Hell dig du höga nord», eforus höll sjelfva afslutningstalet, hvilket tiden tillåter oss att endast antydningsvis återgifva:
Ofta hade det för talaren — sade han vid tillfällen sådana som detta varit brydsamt nog att välja ett ämne. Denna dag hade det åter varit ovanligt lätt. Ty i år firades den franska revolutionens hundraårsfest, och den tidrymd som efter revolutionen förflutit borde kunna anses nog lång att man kunde döma och hämta lärdomar af den verldshistoriska tilldragelsen. På denna grund ville talaren till ämne i dag taga: Hvad hafva vi att hämta för lärdomar af franska revolutionen med hänsyn till ungdomens uppfostran ?
Talaren skildrade härefter på ett slående sätt i korta drag tillståndet i Europa och särskildt Frankrike under tiden före revolutionen, påvisade det andliga och sociala förtryck som gjorde sig gällande, och kom till den slutsatsen, att revolutionen på grund af omständigheterna kom med tvingande naturnödvändighet.
Revolutionen ropade på frihet, jämlikhet och broderskap. Men, när den kom, hur blef i ejelfva verket denna frihet? Den blef tvång. Jämlikbeten? En envåldsherskare förtryckte snart hela sin samtids menniskor snart sagdt. Och broderskapet? En strid på lif och död, der hvar och en gjorde sitt bästa för att förtrycka den andre.
Hvad kunna vi nu lära af revolutionen med hänsyn till ungdomecs uppfostran ?
Orätt har man, om man tror att lärdomarne kunna dragas direkt ur densamma. Talaren hade ej kunnat fatta, hvarför man i år firat franska revolutionen. Den direkta nyttan af densamma vore underordnad, men den indirekta oöfverskådlig. Ty 100 års bittra erfarenheter torde väl ha åstadkommit något.
Och hvad ha vi då att hämta af denna tåresäd? Närmast det, att personredvetandet, en gång väckt, aldrig kan utplånas, nedtystas. En annan lärdom vore anspråket på frihet. Men oetta bshof af frihet kan ej tillfredsställas med yttre medel utan blott med inre, ej genom klok politik eller bajonetter utan genom att vi lära oss känna sanning och rätt. Endast på denna grundval kommer man till frihet.
Ändtligen kunde vi af revolutionen draga denna, den största, lärdomen att förlossning från mensklighetens onda vinnes ej på utvecklingens, utan på försoningens grund.
Menniskan är af naturen ond. Ingen förlossning ges, om ej anden brytes och mottager försoningens ord.
Skall jag gå närmare in på lifvet? Jag vågar.
Huru skall då uppfostran vid ett läroverk ordnas för att göra sig till godo revolutionens lärdomar ?
Svaret blir: lär de unga försoningens hemlighet, Detta bör vara utgångspunkten, grunden, annars faller huset. Ej genom dogmer och pietiem, men i anda och sanning, genom personligt umgänge, och i sådant fall skola vi se att de unga ha sinne derför.
Man kan visserligen i detta hänseende göra för mycket, Det duger ej, allraminst med den unge, att direkt syfta derpå, nej, indirekt måste det gå genom själs- och kroppsanlagens utveckling, så att den unge blir en sund menniska. Vidare gäller det att ge insigter, som hänga samman, som bilda system, som dels lära ungdomen känna verldens allmänna drag, men också och framför allt sådana som öfva dem att se sanning, sammanhang, ledning i allt, med andra ord: utveckla karaktären.
Härefter vände sig biskopen med en aktningefull och uppriktig tacksägelse till examensvittnena samt lärarne och sist till lärjungarne, Gotlands res publica literaria, tillönskande dem en fridfull och helgobringande sommar.
Till slut sjöngs af de församlade psalmversen Herre signe du och råde.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 5 Juni 1889
N:r 64