för bolagsstämman med Gotlands jernväg hade till stadsfullmäktige öfverlemnat en skrifvelse, hvari dsls meddelades en tablå öfver bolagetslverksamhet under de gångna åren, dels på grund af de ogynsamma ekonomiska förhållanden, under hvilka jernvägen arbetade, framstäldes, huruvida ej skulle vara skäl att hos staten anhålla om ett uppskof på 5 år med erläggandet af annniteten å statslånet.
Efter denna skri\’velses föredragande bsgärdes ordet af
hr Ihre, som sade sig vara tacksam för den nyss upplästa tablån. Siffrorna talade tydligt nog, och här vore ingen tid att förlora, Iugenting annat fans att göra än att hemställa, det delegerade ville för blifvande bolagsstämma framlägga förslag i ofvan antydt syfte.
Hr Waldenström sade sig fråu tullt kompetent håll fått det meddelande, att i tall sådana som detta det ginge väl för sig att till statskontoret inbetala, om man kunde, något, annars intet. Genom en tyst öfverenskommelse mellan riksgäldsfollmäktige och statsrevisorer finge det gå så tills vidare. Flere enskilda jernvägsbolag hade begagnat denna utväg. Talaren ansåg att äfven Gotlands jernvägsaktiebolag borde göra på detta sätt, d. v. s. ej begära något uppskof, hvilket antagligen ej kuude beviljas, utan endast till statskontoret inbetala så mycket man kunde.
Hr Hellgren ansåg den gifna upplysningen mycket intressant, men den hade på talaren gjort det intrycket, att jernvägen och statskontoret ej ha alldeles samma intresse, Oaktadt talaren ej ville göra något yrkande, vore han dock för ett fortsat: lojalt beteende samt påpekade att jernvägen ej vore hjelpt med ett års uppskof, utan behöfde längre tid för att samla krafter.
Hr Waldenström: Såsom jag nämt kan det (å fortgå ei blott ett, utan flere år.
Hr Bokström ansåg det nog vara möjligt att det till en tid kuude gå som hr Waldenström föreslagit, men om styrelsen skall kunna alit framgent bestrida utgifterna för jernvägen, komma nog tillfälliga lån att behöfvas. Om jernvägen då har förfallen skuld, får styrelsen som varit med om densammas å:amkande binda dem vid sitt ben. Det vore godt att veta, hvar man hade fullmäktige, om de vilja våga gå vidare, eller om de hellre öfverlemna åt styrelsen allt obehag och all risk.
Hr Ihre tilltalades, nu som alltid, mera af ett uppriktigt tillvägagående. Man borde rent ut säg ifrån hur det stod till.
Hr Kolmodin hade ej vid uppläsandet af skrifvelsen funnit det sorgliga slutet öfverraskande. Från början hade han insett att jernvägen ej kunde ekonomiskt bestå, Han trodde ej mycket på ett uppskof på 5 år. Detta vore dessutom ett allvarsamt prejudikat.
Vidare tviflade han på resultatet af ett sådant moratorium: vid slutet af femårsperioden skulle det säkert via sig, att jernvägen ej utvecklat sig så, att ställningen blifvit solidare.
Men då detta lixväl synes vara den enda utvägen, vore tal. böjd att ansluta sig till densamma, så mycket mer som jernvägsstyrelsens ordf. velat veta, hvar man hade fullmäktige. Staden bade redan för jernvägen gått, förnuftigt sedt, öfver sina tillgångar. Derför ville talaren ej, om någon kalamitet inträffade, med ett enda öre mera betuoga staden.
Hr Waldenström trodde aldrig att det kunde bli fråga om att styrelsemedlemmarne skulle ikläda sig någon lånerisk. Detta vore i så fall bolagets sak. Föröfrigt hade ju hittills de inflytande trafikmedlen räckt af dröjsmål på 5 år trodde talaren ej skola beviljas.
Hr Kolmodin påpekade att utgifterna torde så småningom blifva större då väl både bana och rullande materiel snart behöfde repareras för säkert ganska stora belopp. Kunde ej SÅ erhållas, fick det väl reda sig ändå.
r Hellgren ansåg det ingalunda orimligt att styrelsemedlemmarne med egna namn kunde tå skaffa medel till trafikens uppehållande, exempelvis till kolinköp. Det föreföll obegripligt, att det skulle för staten vara fördelaktigare att taga en liten eller ingen del af annuiteten än att bevilja uppskof. Under moratoriet lades ju ränta på ränta, och så vida ej säkerheten blef sämre — hvilket tal. ej ville förmoda — vore väl detta förenadt med mera fördel.
Hrr Waldenström och Hellgren replikerade hvarandra.
Hr Bergman instämde med hr Ihre och ville för sin del att fullmäktige skulle åt delegerade lemna i uppdrag att hos stämman yrka på anhållan om ett uppskof på 5 år. Detta vore rent spel. Det af hr Waldenström anförda sättet kunde ej bära sig i längden och talaren förstod ej hura höga vederbörande kunde fördraga detta.
Hr Ihre ville att fullmäktige skulle bestämdt uttala, att staden aldrig mera ikläder sig ett öre för jernvägen.
Sedan diskussionen afslutats, förklarade fullmäktige efter votering med 12 röster mot 6 (de tre delegerade röstade ej) att de ej hade något att erinra emot att delegrade sökte utverka ett uppskof med annuitetens erläggande under 5 år, derest ej annat lämpligare förslag framlades. De som röstade för detta förslag voro hrr Bargman, Kolmodin, Ihre, Palm, Åckander, Lindell, Pettersson, Varfvinge, Hallenterg, Sandström, May och Romdahl. Minoriteten, som röstade för åsigten att intet beslut bör af bolagsstämman fattas, utgjordes af hrr Valdenström, Fagerholm, Carlstedt, Jacobson, Kahl och Cedergren.
Gotlands Allehanda
Fredagen 14 Juni 1889
N:r 67