Ingeniör Liander har i A. B. fått plats för följande uppsats:
Ehuru den i eder ärade tidning intagna, från brefskrifvaren i Visby ytterligare insända uppsatsen angående det så mycket omordade hamnområdet vid Visby borde af mig, såsom alldeles oskyldigt i saken inblandad, lemnas utan vidare afseende, anser jag mig likväl icke böra underlåta att besvara densamma.
Den af brefskrifvareå nu åberopade och till någon del refererada skrifvelsen från mig till hrr stadsfullmäktige i Visby afläts icke i ändamål att för min egen del »ställa saken tillrätta», såsom brefskrifvaren af missförstånd synes antyda, utan skedde detta dels för att söka klargöra, att någon synnerlig skada icke bör kunna förorsakas Visby stad, genom att lagfart å det omskrifna området blifvit för jernvägen meddelad, och dels för att meddela några upplysningar och råd, huru staden och jernvägsstyrelsen borde enligt mitt förmenande gå tillväga för att på lämpligaste sätt bilägga den uppkomna tvisten. Och borde således berörda skrifvelse, afgifven i de vänligaste afsigter, åtminstone icke hafva föranledt att i denna fråga ställa mig inför allmänheten i fortfarande tvetydig dager.
Nu endast några ord, som visa orimligheten af att jag blitvit i denna tvist inblandad:
Hvar och en, som haft med jernvägsangelägenheter att sköta, har sig ock nogsamt bekant, att rättigheten att bestämma de områden, com skola till jernvägen intagas, tillkommer alls icke expropriationslandtmätaren, utan högre och högsta myndighet, samt att han endast har att verkställa hvad dessa myndigheter i sådant fall föreskrifva. Så har ock förhållandet varit vid Gotlands jernväg, derjag inlade jernvägsområdet enligt sådana föreskrifter och naturligtvis icke efter mitt eget godtfionande; och kommer det således icke i något afseende mig vid, att området å Visby hamn blifvit för jerovägens framtida behof intaget och lagfaret, utan berodde detta uteslutande på kontrollerande ingeniörens derför gillade och behörigen faststälda plan.
Detta hoppades jag tillräckligt tydligt hafva ådagalagt i det beriktigande jag aflät på den förra, i denna tidning förekomna artikeln, men Visbyboarne synas fortfarande hatva utsett mig såsom syndabock för en sak, hvari de sjelfva antagligen uraktlåtit att i tid bevaka fina intressen.
Förmodligen är det väl ingen som trott att hr L. i föreliggande fall handlat i medvetenhet om förbiseendet och om allt det trassel, som blir en följd sf den omskrifna åtgärden. Men vore det icke derför skäl, att han sjelf toge fram »syndabocken» eller den som missledt honom?
Gotlands Allehanda
Lördagen den 1 Februari 1890
N:r 17