(Från riksantiqvarien Hildebrands föreläsningar.)
De fotografier, som tagits öfver de gotländ ska kyrkorna, och hvilka under föreläsningarna förevisats, gifva det intryck, att vid ifrågavarande kyrkors uppförande både det praktiska och det dekorativa varit tillgodosedt En äfven dekorativt verkande anordning utgjordes af de es. k. ljud- och ljusöppningarna å tornet. De anbragtes ursprungligen en och en, men utfördes senare i grupper. Man var vid de äldsta kyrkornas uppförande å Gotland jämförelsevis ei vidare angelägen om att nedlägga mycken omsorg på dekoreringen af kyrxans yttermurar, å hvilka man vanligen nöjde sig med vida och enformiga ytor. Man märker dock, huru med tiden fordringarna å dekorativt verkande elementen sträckte sig äfven till det yttre, och detta i allt högre grad. De första dekorativa anordningarna utgjordes af ljud- och ljusöpppingar, gruppvis anordnade, sockeln, som ej var absolut nödvändig men gaf ett angenämt intryck, bågsträngar — sällan å Gotland — konsoler, kolonnernas kapitäler och baser, Sockeln ansågs till en början ej absolut nödvändig, likväl anbragtes, der den saknades, en god stengrund, och först derpå uppfördes då den vertikala muren. Likväl nöjde man sig ej länge härmed. Ögat kräfde nämligen utt se de för en bygnad utmärkande elementerna tydligt framträda, och snart förelåg sockeln, till en början enkel, men senare mera komplicerad. Emellan bågarne och de dem uppbärande stöden gjordea att börja med en enkel list, som med tiden gjordes mera komplicerad. I Gotlands kyrkor anbragtes sällan bågsträngar; endast der två hvalf sammanstötte, anbragtes en båge. Listerna gjordes till en början helt enkla med nedåt sneddad profil å en i muren infattad sten. Sedermera gjordes de mera framspringande och fingo då utseende af en platta med skråkant eller hålkäl med rät eller urhålkad indragning på undersidan. Hörnkonsolerna voro i regeln ytterst enkla, en tvåsidig, ur muren framspringande platta, hvars två sidor gingo samman i en spets nedåt. Konsolerna under skiljebågarne voro äfven från början helt enkla, lika de nyssnämda listerna. Men småningom ville man riktigt tydligt framhålla deras karaktär af bärande elementer; de gjordes större och fingo flera arkitektoniskt dekorativa delar. De grundelementer, som härför ifrågakomma, och som användes i oändlig mångfald, voro: platta (en slät sten), skråkant, hålkäl och rundstaf, denna antingen half eller fjerdedels. En rätt vanlig sammansättning var: en platta, så en hålkäl, dock ej omedelbart vidtagande vid plattans bas utan något indragen under denne och skild från densamma genom en mindre vertikal kant; efter hålkälen en rundstaf, derefter en hålkäl, på samma sätt som föregående, så en skråkant, som kunde efterföljas af ännu en. Omväxling åstadkoms äfven genom målning af de olika delarne. De elementer, som förekommo i kolonnernas baser och kapitäler, voro vanligen i den äldsta tiden hufvudsakligen af arkitektonisk art, särskildt i baserna, hyilka, såsom vidgade neråt, upptogo de olika elementerna i en ordning, som är motsatt den i konsolen förekommande. De vida ytorna å sjelfva kapitälerna lockade dock snart till dekorering af annat slag än som användes vid konsolerna. Ordningen var dock en annan. De tillagda, icke arkitektoniska dekorationerna, förekomma här såsom vanligt af tre slag: geometriska, vegetativa och animala.
Al dessa äro de geometriska svagt representerade å Gotland; inom andra medeltidskulturområden förekomma de mera ofta som t. ex. i England. Å Gotland förekomma de, som sagdt, obetydligt, knappast mer än å Drottens kyrka i Visby, der man finner denna grupp representerad å korpotalens röste. Antagligen fann man denna grupp för enkel å Gotland, der fordringarna voro högt uppdrifna. Redan under hedendomen voro motiverna å metallarbeten i hög grad utmärkta i konstnärligt afseende. För kyrkobygnader hämtades visserligen motiver utifrån, men då redan å den hedniska tidens föremål mycken omsorg nedlagts, stälde man snart stora fordringar äfven i arkitektoniskt afseende. Under den hedniska tiden användes blott geometriska och animala motiver, endast i sällsynta undantag vegetativa. När Sverige kristnades, vann den kristna konsten insteg i landet. Denna konst var, som man vet, en utvecklipg af den antika, i hvilken mycket smakfulla växt- och bladornamenter förekommo. Emellertid gick man inom den kristna konsten allt längre och längre i stilisering och kom så in på från verkligheten helt skilda områden. Å Gotland gjorde de vegetativa elementerna sig gällande från början. De anbragtes tidigt å kapitälerna. Till en början gjorde man ornamentets yta paralell med bottenytan, men längre fram var man ej nöjd härmed uten ville hafva en kraftigare utveckling, Man lät då bladets stjelk tölja utmed kapitälets botten, sjelfva bladet sprang kraftigt fram. Denna nya form blef rådande under öfvergångens tid, då man öfvergaf rundbågen för att vända sig till spetsbågen. Detta var ej ett enstaka fonomen, utan en yttring af en sammanhängande, på allt inverkande och kulturlifvet beherskande rörelse. Man kände behof af ett mera kraftigt framhållande af förekommande elementer.
Basen, det element, som beredde öfvergången mellan kolonnen och grunden, vidgade sig nedåt. Den stod ej direkt å grunden utan hvilade å en plint, hvars öfre yta var qvadratisk, Under den romantiska tiden tålde man ej att se hörnen å denna plint tomma utan anordnade der ornamenter, hvilka ej löst tillfogades utan regelbundet, utgående från basen, tydligt visade sitt sammanhang med denna, Dessa hörnblad försvunno efter hand i utlandet, men bibehöllos å Gotland och antogo der otaliga former. Portalernas arkitektoniskt dekorativa elementer voro först helt enkla. Portalerna voro endast en öppning i muren med en rundbåge öfver; senare gjordes ett, och Ännu senare flere språng, ötver hvilka rundbågar slogos. Då sprången emellertid voro rätliniga, voro de ej för ögat så välgörande, som man önskade, man satte då in i hvarje vinkel en kolonn, och öfver två mot hvarandra svarande kolonner slogs då en rundbåge. Dessa kolonner hade både kapitäler och baser dekorerade, Senare dekorerades äfven de mellan kapitälerna framspringande murhörnen. Hvad kapitälerna anginge, så täcktes, som bekant, den romanska kapitälen vanligen med en fyrkantig platta och visade derunder öfvergången från plattans och den ötverliggande murens fyrkant till kolonnens rundning än genom uteslutande bugtiga eller ock öfverst plana, endast nedtill bugtiga ytor. Under öfvergångstiden användes ej denna form utan i stället den s. k. kalk- eller bägarekapitälen, hvars bladordnamenter sprungo fram, såsom nyss omtalades, i en rad, sedan i tvänne. Härunder märkes å andra sidan hos baserna en benägenhet att växa, ej i höjd utan i bredd. Den grundval, som uppbar kolonnen, skulle synas fast grundad, således blef man benägen att göra basen bredare, till sist så bred, att den gick utanför midten af plintens sidor. Då var man redan inne på afvägar. Då på detta sätt hörnbladen- fingo ett ytterst inskränkt utrymme, syntes intet skäl för deras bibållande. Att de emellertid bibehöllos, torde tillskrifvas att man vant sig vid dem. I utlandet öfvergåfvos de; under gotikens tid smälte bas och plint samman till ett och omformades i öfverensstämmelse med den nya tidens fordringar. Ej så å Gotland, der med undantag at vissa dekorativa elementer den gotiska stilen ej fick insteg utom Visby.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 21 Oktober 1891
N:r 163