Plankaffärerna på Gotland.

Om i någon bransch af affärsverksamheten det tarfvas enighet affärsmännen emellan, så är det i trävarubranschen. Hvad en sådan på förtroende grundad enighet kan uträtta, har svenska trävaruexportföreningens medlemmar i förening med finska trävaruexportörer visat, då de nu, efter att vintern 1890—91 samtlige hafva minskat sina skogsafverkningar med cirka 1/5, för innevarande försäljningsår hafva glädjen se sin sträfvan krönta med framgång, i det att prisen & deras trävaror betydligt stigit i sand ordning, hvilken prisstegring lofvar att blifva beståndande lika länge som enighet exportörerna emellan är rådande.
Se vi nu återigen på vår gotländska plankskeppning, så ter den sig jämmerlig; samma låga prisnotering i försäljningen år ut och år in; om också för tillfället en del affärsmän på Gotland anse sig kunna betala bonden något högre pris än vanligt, så blir följden endast den, att desse förtjona mindre på varan, ty någon efterfrågan i marknaden, särskildt i år större än vanligt, röna icke gotlandsplankorna. Men hvad är anledningen till att vår i sig sjelf ganska goda gotlandsplanka så litet är eftersökt och så svårsåld, ehuru dess qvalitet öfver hufvud taget godt kan jämföras med 3:dje sort af Hudiksvalls och Hernösands distrikters sortering? Följande fyra orsaker och rätteledningar kunna uppställas:

1:o. Plankorna försågas här ej, hvad dimensioner, torkningsmån och kantrispor beträffa, med den noggranhet, som är absolut nödvändig för att sända dem uti marknadstäflingen; detta kan skrifvas på sågställarnes konto och på likgiltigheten hos skogsägaren, som bör forsla sina timmerstockar till den såg, der han får desamme bäst föreågade, vore det än aldrig så långt, och belöningen derför uteblir icke, i det att köpmannen då kan och bör betala högre pris för varan.

2:o. Sedan nu plankorna kommit i köpmannens händer, bör han vid staplingen noga sopa plankorna fria från sågdus, ty eljest blånar plankan lättare och kommer i en lägre qvalitet; — i Norrland användas tvänne framför sågklingan roterande qvastar, som sopa plankan ren omedelbart efter den lemnat klingan. Hvad staplingen angår, är den af synnerlig vigt: bäst är att använda ribbor emellan lagren, men man bör då noga se till, att plackan har fullt stöd öfverallt, eljest slår den sig; plankorna böra staplas efter hand som de emottagas och icke, såsom det sker på flere ställen af ön, ligga ostaplade under veckotal; — dessutom skola staplarne takas och de ändar, som äro utsatta för solen, väl täckas. Fel mot denna punkt skrifvas på köpmannens konto.

3:o. Före skeppningen skola plankorna noga justeras i längder efter det mått, engelskt eller franskt, hvilket af utrikesköparen angifves.

4:o. Nu är det vår och plankorna skeppningsbara, — men hvilka pris hafva af köpmannen erhållits: en spottstyfver af plankans egentliga värde, hvilket gör, att han ej heller nästa uppköpsår vågar betala bonden högre pris. — Men hvilka äro då de ytterligare anledvingarne till, att varan ej betingat fullt pris i marknaden? Jo, förutom de ofvan påpekade den, att enighet och förtroende köpmännen på Gotland emellan ej är rådande, hvad trävaruskeppningen från ön beträffar; — ty så fort någon ljusning i trävarun: marknaden inträffar, skyndar en och annan köpman på ön fortast möjligt att kasta sig i armarne på första anbudsgifvare och dymedelst slumpa bort sin vara för rampris; men icke nog med att denne sig så beteende köpman förstört priset för sig sjelf, han har åfven åstadkommit ett prisfall under hela löpande året för alla sina medbröder i trävaruskeppningen, — Hederlige affärsmän emellan borde dock en öfverenskommelse om minimipris o. s. V. kunna komma till stånd; men det skulle vara en öfverenskommelse, som at samtlige kontrahenter skulle hållas, ty eljest skadar den mera än gagnar.
Detta är i korthet hvad som i anseende till plankskeppningen från Gotland bör komma till vederbörande skogsägares, sågställares och köpmäns vetskap. Säkert är, att, huru ringa bidrag af furuplankor Gotland än lemnar till verldsmarknaden, många faktorer tyda på, att detta bidrag dock räknas med i den stora förbrukningen, hvarför vi skola vara måna om denna icka obetydliga biflod till öns inkomstkällor. Om vi vårda skogen rätt och ej hugga för mycket balkar och slipers, utan hellre spara skogen tills den blir fullmålig, så kunna vi och våra efterkommande i ännu många generationer hafva en ganska god och säker inkomst af skogens förvandling till plankor. — Tyvärr är gotländske bonden så godt som nödsakad att anlita skogen för att skaffa medel till skatt, hvilken således utgör den indirekta skogssköflingen på Gotland; — men som detta för oss in på nationalekonomien, ötvergifva vi nu detta ämne och lemna åt lämpligare bhjernor att fiona ut sättet för afbjelpandet häraf.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 11 Mars 1892
N:r 39

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *