Vamlingbo, 4 Augusti.
Skarlakansfeber har utbrutit å åtskilliga familjer härstädes der såväl barnen, som ock äldre person r blifvit svårt angripna af denna elakartade sjukdom.
Tvänne pojkar från en grannsocken, respektive 4 och 10 år gamla och bröder kommo häromdagen i delo med hvarandra, dervid den äldre brodern — med något tillhygge påstås det — gaf den yngre ett så våldsamt slag i ansigtet att näsan nära nog bortslets.
Långt drifvet religionsnit kan man säga att en person från längre norr belägen socken utöfvade häromsistens, då ban vid försäljningen af diverse varor till en här bosatt person, för hvilka betalningen sedermera skola sändas med posten, uttryckligen föreskref att pengarne ej finge skickas på en sådan tid att de fortskaffades på en söndag, ty det vore en ganska svår synd.
En ganska stor förlust fick en fiskare häromdagen på sina strömmingsgarn som voro uthängda till torkning, ty en grannes oxar beredde sig inträde genom hägnaden och ramponerade fiskredskapen betydligt. Vid fiskarens ankomst till platsen låg en af oxarne Ifastsnärjd i tre stycken garn, hvilka bokstaffigen voro lindade kring både hornen och fötterna.
Lau, 1 Aug.
Barnfest hölls i Lau skolhus 31 Juli. Sedan en Davids psalm blifvit sjungen till musik, började festen med afsjungandet af ps. 33:1 samt bön och hälsningstal af läraren Vilb. Nyberg. Derefter sjöngs samfäldt en sång, bvarpå följde ett samtal med barnen öfvar dagens betydelse af predikanten P. Nilsson. Derpå afejöngs åter en eång at V. Nyberg, hvarefter densamme till barnen talade något öfver 3 Job. 1:4: Jag har ingen större fröjd än den, att jag ser mina barn vandra i sanningen. Talet efterföljdes af deklamation, hvarefter gemensamt sjöngs sången: O, hur saligt att få vandra etc. Efter sångens afsjupgande upplästes en berättelse af P. Nilsson, hvilken berättelse gaf anledning till åtskilliga goda tillämpningar. Nu följde åter en sång af Vilh. Nyberg, hvarefter hölls femton minuters rast, under hvilken tid barnen serverades kaffe. Efter rastens slut sjöngs åter en sång, hvarefter festtal hölls af Vilh.
Nyberg öfver ämnet: Lifvet — en ström. Detta ämne gaf talaren anledning att påpeka, bhurnsom strömmen är en bild af menniskolifvets olika åldrar med dess många olika växlingar. Liksom den lilla vattendroppen från okända rom i jordens inre kommer fram ur berget och då för första gången träffas afdagsljuset, så danas menniskan utaf högre kratter på ett för oss obegripligt sätt och ser för första gången dagens ljus, då hon föds till verlden. — Utaf de framsipprande dropparna bildas en källa, hvilkeo, skyddad för alla stormar, ligger der så lngn och fridfull. Den, som betraktat ett nyfödt barn och skådat in i dess ögon, han har också settlikheten mellan detta och den lilla källan, Likasom himmelen synes afspegla sig i den lugna källans vatten, så afspeglar sig den rena, himmelska oskulden i barnets öga. De små vattendropparne leta sig vidare väg förbi stenar och utskjutande uddar. Allt flera droppar förena sig med dem, och snart hafva de tillsammans bildat en bäck. Den flyter numera icke så sakta utan störtar med stor hastighet fram mellan stubbar och stenblock, understundom bildande större ock och mindre fall. Vattendropparna störta dervid plötsligt ned i djupet, der de surra omkring några hvarf för att nästa ögonblick åter fortsätta det växlande loppet. Allt tyder på lif och rörlighet, ja, en vild ysterhet, I likhet med denna bäck tillväxer barnet och har snart hunnit in i upgdomsåldern. Mycket har nu förändrats: Det himmelska i dess drag framträder numera icke så tydligt eller ock är det alldeles försvunnet. Allt liksom leker för det samma; glädje och lefnadslust är dess lösen. Utaf hela dess väsende tycker man sig kuona läsa följande: Njut af den flyende riden, som är så srarligt förliden! Lef medan lifvet dig ges! Allt flera droppar hafva sällat sig till de förra och nu bilda de tillsammans en å. Den flyter än lugn och mejestätisk, än brusar den med skum och dån fram mellan bergen, förande med sig alla flyttbara föremål, som komma i dess väg, än bildar den större och mindre fall, der qvarnar, sågverk och andra maskinerier sattes i rörelse, än delas dess yta af stora stenblock och annat, som liksom blifvit kastadt dit för att bindra dess vidare framfart. Men ingenting kan tygla henne. I likhet härmed har nu ungdomsåldern etterträdts af mannaåldern, Den äger till en början qvar något af ungdomens natur, men andra lefnadsförbållanden komma enart attstämpla menniskan med en allvarlig prägel. Ån har pu vuxit till en flod. Dess vatten flyter alltjämt framåt och närmar sig mer och mer hafvet. Floden får också efterhand allt större likhet med detsamma, Snart är den icke me ra sjelfständig: des vågor blanda sig med hafvets vågor, Hvilken symbolisk bild utgöricke detta till ålderdomen. Lugna och hvila äro nämligen utmärkande för denva lefnadsålder, som snart efterföljs af den eviga hvilan, då den bräckliga stoftshyddan lagts i gratven. Efter festtalet följda en sång, hvarefter stycket »Lisa på heden: deklamerades. Sedan derefter till barnen utdelats åtskilliga skrifter och minneskort, hölls at Vilh, Nyberg ett afslutningstal på vers, hvarefter festen afslöts med bön och afsjungandet af ps. 33: 3.
Den enkla men vackra festen var talrikt besökt och tycktes efcerlemna ett godt intryck på såväl barn som äldre.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 Augusti 1892
N:r 118