i söndags innehålla de i dag hitkomna Tidning för Idrott och Göteborgs Handelstidninog lävgre, särdeles liffalla och sympatiska skildringar. Till någon missuppfattnivg gör sig dock den förra tidningen skyldig, då den varnar för att inblanda i de gamla gotländska lekarne sådan nymodig sport som hopp och kapp: spripgoing. Såväl den ena som den andra äro nog lika nationelt gotländska som pärk och varpa.
Ur Handelstidningens uppsats anföra vi slutorden såsom värda att beakta, skrifna som de äro af en gotländsk man med öppen blick och vaket sinne. Han säger:
Jag kan dock ej underlåta att innan jag nedlägger pennan uttala en tanke, som vid detta tillfälle trängt sig på mig och som nog delas af månge gotländske män.
Det kan nämligen uppstå en fara för att förlora sin karaktär af, om jag så får säga, folklighet och i stället ryckas in i sportens allt uppslukande ström — och det vore i sanning skada, Det är en stor skilnad mellan den mo!erna sporten, der det gäller att genom den mest uppdrifna träning åstadkomma snart sagt onaturliga resultat, och dessa genomsunda lekar, der den af bhårdt kroppsarbete mången gång böjde mannen kastar bort alla bekymmer och af bjertans lust hängifver sig åt nöjen, som icke blott stärka kroppen ntan förvisso äfven skärpa hans intelligens, Och detta gör han utan en tanke på vinst i form af belöningar: det är för lekens skull han leker.
Det är detta som kan, måhända lättare än man tror, ändras till skada.
Lika nyttiga och utmärkta som de hittills anordnade idrottstäflingarna visat sig vara för intressets väckande, lika farliga kunna de följande, om de alltför ofta anordnas, blifva genom att taga bort just det, som gör gotlandslekarne till något i verlden så godt som allenastående, jag menar den ypperliga egenskapen, att de öfvas för sin egen skull och icke för utmärkelses eller vinnings skull. Jag vet, att denna fara ingalunda är obekant för de män, som nu så duktigt skört om saken, men det kan nog ändå ej skada att särskildt påpeka den.
Nej, att påpeka detta, skadar icke, och icke minst bör man inprägla i allmogens medvetande, att det icke ytterst är för prisens skull man täflar, utan för de gamla fäderneärfda lekarnes egen skull. Men gent emot den håglöchet, som en lång tid gjort sig gällande i fråga om den gotländska idrotten, måste man taga i med riktiga karlatag för att få lasset ur diket. Säkert skall det icke behöfvas så stora anstalter när det väl en gång åter befinner sig på jämn väg.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 Augusti 1892
N:r 119