ägde, såsom bestämdt var, rum å stadshotellet i måndags afton. Salongen vari fonden, på båda sidor om teatern, dekorerade med svenska flaggor och grönt.
Något efter kl. 7, då galen hunnit fyllas till sista plats, gick ridån upp för scenen, som visade en skogsdekoration jämte yppig växtlighet af naturliga granar. Så trädde en dubbelqvartett sångare in och »O yngling, om du hjerta har», uppstämdes friskt och hurtigt.
Detta var ingångsoumret. Kapten Olsson besteg härefter scenen och framsade en längre af honom sjelf författad versifierad prolog, som mottogs med bifall. Efter ett kort uppehåll började Runebergs vackra dikt »Torpflickan» att framsägas och härunder gick ridån upp, visande i tablå den sorgsna flickan och hepnes moder just i det moment, då den senare omtalar för dottern, att den man som fått hennes bjertas tro fegt undandragit sig striden för fädernebygden.
Scenförändring.
Nästa tablå visar torpflickan långsamt kommande från slagfältet, der hon sökt bland lik till sista skymt af dagen för att fiona honom, men förgäfves. Gråtande faller hon till sin moders fötter, med den bittra klagan:
»Nu vill jag icke dväljas mer på denna sveketg ö:
han fans ej bland de döde der, och derför vill jag dö!»
De vackra tablåerna väckte lifligt och välförtjent bifall.
Förra afdelniogens sista nummer utgjordes af det bekanta såognumret »Fältvakten», dramatiskt utfördt. I skogsbrynet ligger uuder månskensnatten fältvakten. Den posterande soldaten går fram och tillbaka, allt under det han sjunger ett vackert solo med ackompanjemang af de omkring honom liggande kamraterna. Under denna »sång-tablå» var salongen alldeles mörk och scenen upplyst på ett sätt som illusoriskt erinrade om det vackraste månsken.
Andra afdelningen på programmet inaleddes med framsägandet af Runebergs vackra »Döbela vid Juntas», hvarpå följde Agatas månskensaria ur »Friskytten», förträffligt sjungen af fru Helga Wickström. Och så kom sluttablåv, aftonens pisce de résistance: Svea, hotad ut fiender, och Svea, förtrampande de besegrade ovännerna.
Lutad mot en hög bautasten står Svea med avärd och sköld, under det främmande skäggige krigare med kedjor i händerna söka fjättra den stolta. Men — den slagtning är slagen och fritt är vårt land — och Svea sätter foten på nacken på samma främmande, skäggige fiender, som hon nu besegrat.
Tablåns båda afdelniogar, briljant upplysta med bengaliska eldar, voro af stor effekt och tillvunno sig mycket lifligt bifall. Under de samma utfördes fosterländska skoger.
Pabliken tycktes vara särdeles belåten med försvarsfesten, som upprepas i afton efter samma program.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 9 November 1892
N:r 173