återkom hit onsdags afton efter att ha lyckats aflemna sin post vid Ölands norra uddes fyr.
Kapten Snöbohm försökte först att angöra Vesterviks skärgård, men fann detta vara omöjligt; flere minuter till sjös låg ett ogenomträngligt band af hafsis, som trotsade ångarens genombrytningsförsök på alla ställen.
Det fans då ingen annan råd, än att afgå till Öland, såsom afsigten också i onsdagsnumret uppgafs vara. Intill norra fyren fann Klintehamn rent vatten och fick sålunda der tillfälle att blifva af med sin post, som från fyren afsändes genom dess betjening under ledning af löjtnant E. Arnelius, som befann sig med ångaren på resa till Karlskrona efter tilländagången permission.
Väderlekstelegrammet i onsdags lofvade sydlig vind och stigande temperatur. Det blef sannspådt. Ty i går blåste vinden friskt från sydvest och kölden var endast några få grader. Och telegrammet igår, torsdag, bebådade ytterligare frisk vest.
Äfven detta blef sannspådt och det var med de all:a bästa förhoppningar man följde Klintehamn, då han i natt ånyo afgick till Vesterviks skärgård. Ty enligt te’egram derifrån hade vestvinden satt isen till hafs, så att Idö var angörligt.
Men den med sådan glädje helsade friska vestliga blåsten förde i dag på morgonen med sig någonting, som man gerna kunnat undvara och som mycket förminskat våra utsigter att erhålla post. Ett intensivt yrväder började nämligen. Föga troligt är, att Klintehamn, innan detsamma begynte, hunnit växla sin post och under detsamma har det gifvetvis varit omöjligt. Intet telegrafiskt meddelande har kunnat anlända från ångaren, så att man, då detta på middagen skrifves, sväfvar i okunnighet om hvar den befinner sig.
Så mycket torde vara säkert, att någon post ha vi sannolikt icke att hitvänta i afton.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 20 Januari 1893
N:r 11