I Koldmo by i Arbrå socken i Helsingland lefde i slutet af 1500-talet bonden Erik Jonsson. En af dennes söner, Mikael, tog namn efter födelsebygden och är stamfader för de grenar af Kolmodinska slägten, som äro bosatta på Gotland, i Upland, Vestmanland och Vestergötland.
Ättling i 6:e led af denne Mikael K. föddes 16 Mars 1823 på Stenstu i Endre socken Gustaf Kolmodin. Fadren var kronofogde och i goda ekonomiska omständigheter, hvadan sonen fick en vårdad uppfostran. Student i Lund 1842, vistades han först ett par år vid akademien och sedan 1845—47 vid Väderbruanrs landtbruksskola, samt öfvertog efter återkomsten till Gotland fädernegården Stenstu. Han var der föreståndare för länets landtbruksskola 1848—51 och utvecklade en gagnrik verksamhet dels genom sin undervisning, dels genom det för närliggande bygder välgörande föredömet af ett väl skött jordbruk.
På 1850 talet började de rörelser på det religiösa området, hvilka ntmynnade i bildandet af evangeliska fosterlandsstiftelsen. Denna rörelse omfattades med värme af K., som stundom sjelt såsom ledare sågs samla omkring, sig liktänkande till gemensamma uppbyggelsestunder och äfvenledes på många sätt verkade för att statskyrkan skflle tillgodogöra sig nitet hos den vaknande lekmannaverksamheten. Och till sitt skaplynne eljes konservativ, var han på detta område ultraliberal, liksom han sedan som riksdagsman varmt kämpade för religionsfrihet och fördragsamhet mot olika tänkande.
Det var emellertid såsom riksdagsman, som Kolmodin kom i tillfälle att använda sina rika pund på ett sätt, som ådrog honom stor uppmärksamhet. Han kom upp till riksdagen 1867 just i brytnin gens tid mellan det gamla, som svunnit, och det nya som ännu famlade i kaotiskt virrvarr, sträfvande att taga bestämda former. Bondeståndet var som stånd försvunnet, men dess ättlingar hade samlats i riksdagens andra kammaren, der de snart fuono sig utgöra nog stort antal att taga hand om ledningen. För att nå denna makt kräfdes emellertid män ur deras egna led i besittning af den mångsidighet i bildning, den klarhet i omdömet och den skärpa i debatten, att de kunde hålla stången mot de i riksdagsstriderna väl förfarne ledamöter af det gamla borgarståndet, som utgjorde kammarens slagfärdigaste kämpar.
Eno sådan man fick partiet i Gustaf Kolmodin. Väl ville hau icke egentligen taga åt sig något af förtjensten vid bildandet af det frisinnade och sparsamhetsyrkande gamla landtmannapartiet — noga att skilja från den bakåtsträfvande och med statsmedel slösande grupp af detta parti, som au nämnes nya lanudtmanvapartiet — men visst är, att han genast från början ryckte in i dess led och lika svart blef en af dess ledare åtminstone vid öfverläggningarna. Och I debatten var Kolmodin en erkänd och alltid med nöje hörd mästare. När han begärde ordet, vardt det tyst i kammaren, när han talade, lyssnade man uppmärksamt eller gladdes maa muntert åt hans qvicka angrepp på motståndarne. Det hvilade för öfrigt en helt annan prägel öfver debatten i vårt underbus för ett tjugatal af år tillbaka. Till sådana anföranden man der då kunde få böra at en Kolmodin, en Lars Hierta, en Casparsson, en Hedlund, en Key, en Erik Sparre m. fl. finnas nu sällan motstycken.
Emellertid var det icke måsga år som Kolmodin räknades till landtmannapartiets varmaste anhängare. Det var I försvarsfrågan han tänkte olika med flertalet, och åå derför K. vid ett af partiets enskilda sammanträden 1871 högtidligen förklarade sig utträda ur partiet och lemnade salen, lär det hafva rådt en djup och betydelsefull tystoad låvgt efter det han tillslutit dörren bakom sig. Så kom då K. efter den tiden stundom att kämpa i annat led än Key och Posse, haus forne politiske liktänkande, och isyonerhet den sistoämde har nog att minnas mången skarp snärt och mången tornering i debatten, der segern hemfördes icke med öfvertygelsens och bevisföringens vapen utan med röstsedlarnes makt.Under sitt ombudsmannaskap vid riksdagen för Gotlands norra härad, som varade från 1867—75, då hav, återvald, afsade sig uppdraget på grund af försvagad helsa, var K. ledamot af lagutskottet 1869—1871, af bevillniogsutskottet 1872 och af särskilda utskottet för elementarundervisningens ordnande 1873. Lifligt intresserad af frågorna om vårt folks upplysning arbetade han tillika 1870-—72 såsom ledamot af komitéa för revision af läroverksstadgan.
Såsom riksdagsman kämpade han utom, såsom ofvan nämts, för religionsfrihet, för försvarets stärkande genom införande at allmän värnplikt, för skogarnes skyddande gevom lagstiftnivg samt emot de klassiska språkens förherskande vid elementarunde rvisningen.
I allmänhet sedt var K. icke någon itiativets man. Men fans der ett ini tiativ, som han gillade, var hans understöd lika säkert gifvet, som hans motstånd, ifall han ogillade ett väckt förslag.
Ett sådant af honom understödt initiativ var framställningen om skiljandet af militärbefälhafvarebefattningen vid Gotlands nationalbeväring från landsböfdingebefattniogen inom Gotlands län. Bland positiva följder af K:s riksdagsmannaverksamhet torde det böra antecknas såsom hans förtjenst, att denna reform, efter häftigt motstånd icke minst af dåvarande landsböfdingen Gyllenram, till lycka och gagn för provinsens fredliga utveckling omsider 1873 vardt genomförd.
Vid kyrkomötena 1868, 1873 och 1878 var K. lekmannaombud fr Visby stift, men nödgades af helsoskäl 1883 afsäga sig uppdraget.
I Gotlands läns landsting har K. med undantag af år 1879 varit ledamot alltsedan denna institutions begynnelse 1863, först såsom ombud för norra häradet, på de sista 10 åren för Visby stad.
I slutet af 1870 talet, då K. dragit sig tillbaka från det politiska lifvet, sålde han sin fädernegård och slog sig ned i Visby för att bättre kupna vårda en helsa, som alltifrån uogdomen icke varit den bästa. Här lefde han stilla och tillbakadraget, i offentliga uppdrag förnämligast sysslande såsom mångårig direktör vid riksbankens härvarande afdelningskontor, såsom ledamot af stadsfullmäktige, såsom direktör i lasarettsstyrelsen och vid sjukhemmet m. m.
Alltid lika lifligt intresserad för tilldragelserna inom såväl politikens som litteraturens fält, följde han med stor uppmärksamhet händelsernas gång och bibehöll ännu in i det sista en förvånande skärpa i omdömet och ovanlig minnesgodhet. Ännu igår e. m. underhöll han sig med sin omgifning, och ingen trodde då, att slutet var så nära. Ett hjertlidande, som på de sista veckorna tillstött i hans sjukdom, torde hafva påskyndat döden, som inträffade i morgse kl. 5.30.
Enkling sedan många år tillbaka, då hans hustru — en syster till professor Hj. Nathorst — vid unga år afled, dog K. barnlös.
Rättänkande och rättrådig, ömmande för nästans nöd, vare sig andlig eller lekamlig, sjelfständig både uppåt och nedåt, försonlig mot motståndare samt af ett mildt och vinnande sinnelag, lemnar den aflidne efter sig minnet af en god menniska, som icke ville någon illa.
Hvile han i frid efter många år af sjukdom och lidande, hvilka han bar så som en man anstår!
Gotlands Allehanda
Lördagen den 25 Februari 1893
N:r 32