Ardre, 25 Februari.
För att med en ringa skärf kunna bidraga till hindrande at nöden i Norrland var häromdagen anordnad en enkel fest hos N. Jakobsson, Kopungs, hvilken godbetsfullt upp lät lokal för angifna ändamål. Glädjande var att se, med hvilket intresse denna anordning omfattades af alla, både rika och fattiga. Salen var inom kort fyld af deltagare, hvilka med lifligt intresse följde hvad som der försiggick. Längst uppe i salen tronade det vackert ordnade kaffsbordet med sin unadfägnad, och orgelns toner ackompavjsrade af gitarrer och åtföljla af friska qvinno- och mansröster brusade den inträdande till mötes. Fescen öppnades af komminister Hawré: med ett stämningsfullt poem, i hvilket deltagarae helsades välkomna, och hvari skildrades våra lyckliga förhållanden, framkallade genom föregående års rika skörd, och norrlänningeas vanlottade med ty åtföljande nöd, förorsaktad af der inträffad missväxt. Föredrag hölls äfver ämnet: Norrlund, då dess yta, klimat, naturprodukter, näringar och öfriga förhållanden skildrades.
Den i allo lyckade tillställningen afslöts med ett kort religiöst föredrag och bön af Fosterlandsstiftelsens reseombud Pedersén. Den enkla festen inbragte 82 kronor 10 öre, hvilken summa ytterligare blifvit tillökt med omkriog 13 kronor, utgörande detta ett bevis för att det lilla Ardre har ett folk, som ömmar för sina nödstälda likar.
Hangvar, 22 Febr.
En fågeljagt på Östersjön vintertid. Följanrde historia har barättats mig från en grannsocken hästädes. Häromdagen, då en jägare skulle begifva sig ut på sjöisen för att skjuta fågel, var lyckan ej honom mera gynsam än att han, kommen ut ett ganska långt stycke från land, på ungefär 12 alnar djupt vatten, råkade att trampa igenom isen med den påföljd, att han genast sjönk ned. Men strax uppkommen på samma ställe fattade han med händerna fast uti iskanten, hvilken dock brast sönder, så att han ånyo för andra gången sjönk ned. Sedermera uppkommen kunde han dock ehuru utmattad krafla sig upp på isen, lemnande skjutvapnet i sticket. Olyckan, som varseblefs af en qvinna från stranden, kunde dock ej antagas vara så farlig förrän genom några rop den nödstälde gat sig tillkänna. Tillskyndande hjelp hann dock ej fram, u:au mötte den nedisade och stelfrusne mannen på vägen, som begaf sig till närmaste boniog, der kläder genast måste ombytas. Tilläggas kan, att mannen varit ute för ett något så när liknande äfventyr för några år sedan.
Södra Gotland, 24 Febr.
»Hvad gör en kyss, när ingen det ser, när du den gett, du mins den ej mer», heter det ju i »Hin ondes besegrare», Till denna, oss allom bekanta text, sökte en ungersven häromsistens, i en af socknarna här på söder, göra ett slags tableau vivant. — tackars unge man! Han var ju så glad och lifvad vid detta tillfälle. Han hade fått sig »ett lite glas», ty det var ju hans årsdag idag — som sagdt, han var så glad, så glad och der kom ju — hon.
Han möter nämligen på qvällsqvisten »föamålet för sin ömma låga», som det ju så vekert heter — dock lär ej det der »föremåla» besvara hans böjelse. Ungersvennen stäler sig midt i vägen för den unga flickan och spärrer såmedels hennes »vidare befordram; fäster på henne ea ntmenande blick och säger: »en kyss och en klapp, eller du kommer ej längre!» Men, som ni sett, finnes ingen böjelse hos den sköna för den uppge mannen och i konseqvens dermed protesterar hon på det ifrigeste. Ynglingen ger sig ej! Han måste ha lösen som skulle bestå i form af kyssar och klappar (som orden lära ha fallit sig). Salig »Kajsa Varg» i verlden, »Gud frögde hennes schel dárr ha liggar !» sade ju en gång de mycket bevingade orden: »man tager» och ynglingen — han tog — då flickan ej godvilligt ville gifva honom det önskade.
Nu tyckte emellertid tösen att det gick långt öfver konvenansens lagar. Hon betraktar ömhetsbetygelsen som öfvervåld, hvarför hon också i sin vrede börjar ropa på hjelp. Folk tillströmmar och fråga efter anledningen till hennes »nödrop», hvarpå flickan förklarar, att det är henne omöjligt komma byvägen fram med mindre än hon först skall visa vissa ömhetsbetygelser till den der unge mannen, som ännu, oaktadt folkmassan, håller sitt ideal krampaktigt om lifvet och vädjar hon nu till de närvarande om »handräckning» för att bli sin af »tjäderlek» halft vansinnige antagonist fri, en sak som också genast beredvilligast beifrades. — Flickan kom nu på »fri fot» igen samt fortsätter i lugn och ro sin väg. Den älskogskranke odalsonen förständigades att omedelbarligen lemna valplatsen samt att på inga vilkor vidare förfölja sin sköna, så framt han ej slutligen ville ha’ sin ursprungliga önskan realiserad, på så vis nämligen, att blifva af tunga och grofva karlahänder »grundligt kringklappad».
Rone, 25 Febr.
Eldsvåda. Enkan Kajsa Lisa Hans onstuga på Ronehamn nedbrann i dag 25 Febr. Gumman, som vanligt ensam och frusen, fyrade på duktigt hvarvid elden genom den dåliga skorstenen troligen fattat i lofter. Den gamla förstod ej hvad som var på färde och hade nog blifvit innebränd, om ej folk sparkat upp dörrarna och burit henne ut. Hon försörjes på socknens bekostnad.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 27 Februari 1893
N:r 33