Stormen sveper in öfver Norderstrand. Bitande, hvinande, med snö som piskar i ansigtet, murar igen ögonen och fryser skägget till is.
Dernutanför ligger hafvet. Yrsnön står deröfver som en rök. Hvitgröna rulla vågkammarne inmot land.
Längst inne vid stranden har issörjan tornat och packat sig. Sjön sätter den i ständig, böljande rörelse.
Så mycket som möjligt i lä af fiskebodsk nutarne står en grupp qvinnor med ängslan präglad i de af dagarnes slit och släp hårdnade dragen. De söka spanande genomtränga snömolnen, de vrida händerna och ur ett beklämdt bröst stiger en snyftning.
Folk kommer härtill. Hvad är det? Hvad är det?
Ute på isflakarne synas oljeklädda män och ynglingar med bräder, stegar och rep.
De skynda fram så hastigt de kunna, än snafvande på isblocken, än sjunkande ner i sörjan, A! Nu ser jag. Derute på vågtopparne kan jag svagt skönja konturerna af en liten båt. Än synes den högt uppe, än försvinner den.
Det är en fiskarbåt med tre man ombord. I sin hårda kamp för det dagliga brödet ha de i går afton gått ut för att aflocka hafvet ett kargt byte.
Så bryter nordvesten lös, sätter in isen mot land. De äro utestängda, kunna ej komma till den nära stranden.
Under mödosamma timmar söka de, drifvande söderpå, ett inlopp. Men öfverallt är stängdt.
Stäfven vändes åter mot norr, mot sjöarne Kanske det skall lyckas bättre der!
Senorna spännas om årorna. Storm och sjö äro mäktiga fiender, men de tres förenade krafter lyckas hålla dem stången. Långsamt, arbetsamt sträfvar den bräckliga farkosten långs iskanten. Ingen utsigt att någonstädes komma in.
Man är rädd för isen, vågar ej sätta båten in i den. Ett försök nyss hade nästan blifvit det sista.
Ängsligt följer man de tre männens strid med elementen derute. Man känner att det är en kamp på lif och död, som der kämpas. Skola de lyckas hålla båten på köl? Skola de lyckas nå stranden, eller nödgas rida ut stormen på hafvet? Gud nåde dem då!
Männen på isen våga sig så långt ut som möjligt. De ha båt med sig, lägga ut stegar att gå på, rulla hop de medhafda linorna, färdiga att kastas.
— Att man ej tar till raketapparaten!
— Den är redan i bruk för en annan båt som drifvit söder på!
Arma menniskor!
Lifvade af den hjelp man söker erbjuda från land, besluta sig de nödstälda fiskarena att sätta sin båt in i isen.
Så, nu klyfyer den sörjan. Det är hemska ögonblick. Qvinnorna springa villrådiga fram och tillbaka. De säga ingenting, men nog sända de i sitt hjerta varma böner till himmelens Gud.
Nu… nu… försvinner båten i sörjan… den har kantrat!
Nej, der är den igen! Årorna taga spjärn mot isstyckena. Det går långsamt och söderpå drifva de.
Skola de lyckas taga sig in?
Gång på gång tyckas hjelparne från land vara nära. Men så går åter den nödstälda båten ifrån dem.
Der hoppar en af fiskarena ur farkosten, söker skjuta den genom sörjan.
Men förgäfves! Han sjunker neri det iskalla vattnet till midjan. Genomvåt måste han upp i båten igen och fortsätta kampen.
Halftimmen går och ännu en. Så nära de äro, och ändå icke i säkerhet Sjön och isen äro dock hårda!
Man ropar uppmuntrande till dem.
En oljeklädd man hoppar på isstyckena så nära han kan och slungar med fart linan mot båten.
Men det misslyckas!
Åter ett försök, som också misslyckas.
Men man vet hvad det gäller och om och om igen slungas linan.
Ett hurrarop ljuder från folket på isen och ett fröjderop svarar från qvinnorna på stranden. Nu ha de nödstälda fått linan till sig. Den knopas fast.
Så, nu börjar man hala! Det är tungt, men alla spänna så villigt musklerna.
Nu är båten vid den mera fasta delen af sörjan. Karlarne hoppa ur och hjelpa sjelfva till med att skjuta på.
Om en stund äro de i land, medisade, uttröttade, men dock vid godt mod. De se under sydvestarne ut mot det upprörda hafvet. De säga ingenting. Men, om också icke medvetet, tacka de nog Honom, som från döden frälsat.
Ty det var en långa timmars kamp, som gälde lif eller död!
Men — de som kämpa längre söderut?
När detta på middagen skrifves, tyckes, sorgligt nog, deras öde vara besegladt. De två i denna båt voro fiskaren Nygren och hans son. Vid 1/2 8-tiden på morgonen syntes de drifvande i isen tätt under vågbrytaren, och hade då folk kunnat vara till hands och kastat till de nödstälda en lina torde de ha varit räddade.
Men ödet var icke så gunstigt.
I snöstormen dref båten med ilande fart söderut med issörjan. Den sågs från Kopparsvik först och sedan vid 1/2 10tiden utanför Högklint, alldeles redlös i ismassan.
En person från staden, som ridande begifvit sig ut för att spana efter båten och blifvit den varse, skyndade genast åter hit för att, om möjligt, få dykarebåten Hero ut att hjelpa de stackars menniskorna. Folk erbjöd sig frivilligt att följa med och två personer förklarade sig beredda att hvar och en betala 50 kr.
hvar för kol.
Men ännu kl. 1 har Hero ej afgått och lär ej heller komma att göra det.
Jag intervjuade en af Neptunkaptenerna om saken.
— Det har varit omöjligt — sade han. När ännu utsigt fans att möjligen kunna rädda dem, rasade snöstormen så, att det icke var tänkbart att gå ut med ångaren. Den skulle föröfrigt först ha ångan upp.
Och nu, sedan det blifvit klart och vädret ej lägger hinder i vägen, skulle det vara till ingen nytta. Redan här utanför satt fiskarebåten fast i ett isband, vinden är pålandig och de ha naturligtvis drifvit ner på grunden söder om Högklint. Dit kan Hero omöjligen gå och vara till någon hjelp. Det vore att riskera både far.yg och långt flere menniskolif.
Nej, så sorgligt det än var, vi kunde ingenting göra för de båda stackars fiskarena. Så länge det var möjligt, var det ogörligt, och nu är det försent.
Försent!
Ja, detta torde nog vara den sorgliga sanningen.
Dock — något hopp om räddning för de arma vilja vi dock ännu hysa, såvida deras båt ej blifvit söndermalad af isen eller de sjelfva förfrusna. Möjligen har folk från Buske fiskläge fått syn på båten och kunnat göra något för dess räddning.
Men ännu kl, 1/2 3 vet man härom ingenting.
De tre, som räddades vid Norderstrand, voro laxfiskaren Olsson samt fiskarne Petter Vallin och Vilhelm Nyström. De voro ytterst medtagna och sade sjelfva, när de kommo i land, att sjelfva hade de ej kunnat berga sig. Det hade varit ute med dem, om ej den behjertade hjelpen från land kommit så i sista stund. Vallin hade fått sina båda fötter nästan förfrusna.
Den 3 Mars! Det är sorgliga minnen förbundna med den dagen. Det var 3 Mars 1888 — alltså för 5 år sedan — som 9 man af Neptunbolagets folk under ett oväder, liknande morgonens, gingo förlorade inne i sjelfva hamnen.
Skulle 3 Mars 1893 också ha kräft offer? Låtom oss i det längsta tro motsatsen.
Solen lyser klar i middagsstunden och naturen har, efter förmiddagens oväder, återtagit ett nästan leende utseende. Ingenting vittnar mera om den kamp, fiskarena vid Norderstrand för några timmar sedan fingo kämpa för sitt lif, och ingen skulle väl kunna ana att kanske på annat ställe tvänne män kämpa sin sista bittra, qvalfulla strid mot öfvermäktiga, hjertlösa element!
I matmödrar, som svansen er på torget bland de fattiga fiskarena, hvilka kanske med risken af sitt lif aftvungit hafvet ett magert byte, och som ären nog hjertlösa att pruta ett par ören på en half val strömming, kännen I ej ett styng i edra hjertan, då I läsen om dessa hafvets arbetares hårda öden!
Osvald Stein.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Mars 1893
N:r 35