Gotländska bilder
tecknade af Osvald Stein.
14.
Ett hemskt drama.
Det hade aldrig varit någon riktig sämja i huset hos Petter skomakare. Han var en rå, liderlig sälle och hustrun hans hade, tyckte han, alldeles för fint skinn. Under de första åren af äktenskapet hade osämjan hufvudsakligen inskränkt sig till häftiga ordväxlingar, men så småningom öfvergick mannen äfven till handgripligheter. Värst var det, när han varit ute och supit med sin synnerligen gode vän Ingmar. Då kunde det hända, att de båda, berusade, kommo hem, och då visste den stackars skomakarehustrun att hon lefde. Kunde hon iate fort nog efterkomma mannens pockande befallningar på mat och kaffe, blef det hugg och slag och när Petter i fyllan icke förmådde mera, skrek han åt Ingmar: — Tukta käringen du, hon behöfver hvad hon får.
Vid vårflyttningen kom Stina Lisa som piga i huset. Det var en stor, stark och vacker jänta på två och tjugu år, och det dröjde icke synnerligen länge förrän den liderlige Petter skomakare fattade tycke för henne. Till en början afvisade Stina Lisa honom ganska hårdhändt, men hur det var, blef hon medgörligars, och hustran såg till sin stora grämelse och bittra sorg att ett förhål lande utvecklade sig mellan mannen och tjenarinnan. Men kuschad som hon varit under hela sitt äktenskap, fick hon tiga och lida.
Om hon haft det svårt förut, blef det än värre nu. Stina Lisa tog sig en hög ton i huset, tyckte att matmodern gick heane i vägen, och Petter skomakare blet mot hustrun än hårdare än förr.
— Om jag blef dig qvitt — kunde han säga ibland — skulle jag ge ut hundra daler.
Och en gång, vär han misshandlat henne, röt han:
— När blir jag af med dig, ditt stycke?
Om du ändå hade så mycket vett att du gick och dränkte dig. Jag skulle minsann sörja dig med röd tröja!
Allt detta hörde och såg dagligen Stina Lisa, ock så småningom började hennes tankar sysselsätta sig allt mer och mer med matmodern. Hennes förhållande till Petter skomakare hade icke blifvit utan följder, och nu såg hon framför sig den tid då hon antagligen skulle, som hon sett så många andra, stå der på bar backe med sittt barn.
Om hon skulle träda i motmoderns ställe? Ja, det vore ju ingen svårighet.
Denna skulle blott först ur vägen. Men hurn?
Hon gick länge och väl och grubblade härpå, och så småningom fingo mörkrets makter henne i sitt våld. Ja, bon skulle mörda matmodern, bara hon fick tillfälle.
Hon fasade icke alls för denna tanke. Den föreföll henne helt naturlig.
Så var det tidigt en morgon i Oktober. Vädret var kallt, men vackert. Petterskomakare och hans vän Ingmar hade redan gått öfver till grannsocknen, der det fans en krog. De båda qvinnorna voro ensamma hemma.
Innan Petter skomakare gaf sig i väg, hade han träffat Stina Lisa på görden.
— Hör du — sade han — passa på i dag och tag lifvet af käringen. Du får bäst af det sjelf. Låt mig inte finna henne i lifvet, när jag kommer hem.
Dermed gick han.
Ja, visst skulle hon i dag bringa matmodern om lifvet. Det var klart det.
Kallt och lugnat öfverlade hon med sig sjelf härom. Huru? Å jo, kom tid, kom väl också råd.
Efter en stund kom matmodern ut till brunnen, der Stina Lisa höll på att skölja kläder.
— Stina, du skall följa med mig ut i hagen och hämta qvistved. Men kom först in och ät, frukosten är färdig.
De båda qvinnorna åto frukost gemensamt. Hustrun, som genom mångårig vana blifvill härdad mot misshandeln och otidigheterna, tog dem nu mera ganska lugnt och var derför tämligen glad och obesvärad. Så ock Stina Lisa. Iogen skulle kovuna ha anat, hvilken hemsk föresats hon bar på. Det var någonting inom henne, som dref henne mot ogerningen. Hon kunde icke stå emot.
De spände hästen för vagnen och begåfvo sig i väg till hagen. Der började de under likgiltigt samtal lassa på veden, Men Stina Lisa orkade ej mycket, utan satte sig på en sten och stödde sig mot en trädgren, hvilken i ena ändan hade form af en klyka.
— Mor, I kan gerna laga, att hästen får litet vatten — sade Stina Lisa — jag ser att han är törstig.
Strax intill låg en brya med knapt mer än alnsdjupt vatten. Matmodern tog ett medfördt mjölkspann och gick dit.
När Stina Lisa såg henne vända ryggen till, var det som om någon ond ande ryckt upp henne från stenen och drifvit benne framåt. Hon smög sig sakta efter matmodren och då denna lade sig på knä vil bryan för att hämta upp vattnet, gaf Stina Lisa henne en kuonff så att hon föll framstupa deri. Så satte kon trädgrenens klyka öfver den arma qvinnans nacke och tryckte ned den under vattnet.
Hur hon dock arbetade för att befria sig, fick hon åter upp hufvudet.
— Hvad i Jesu namn gör du Stina! Vill du begå en sådan himmelskriande synd.
Stina Lisa stod der flämtande. Hennes ögon voro blodsprängda, hon såg ingentiog klart, hörde som i fjärran matmoderns förskräckta, bedjande stämma. Det visste hon endast, att nu skulle Petter skomakares hustru dö.
— Hvad ha Petter och Ingmar lofvat dig, om du tar lifvet af mig? — frågade matmodern.
— De ha inte lofvat mig någonting.
Det är jag sjelf som vill se er dö.
— Olyckliga menniska, har du då intet hjerta. Se här, tag min enda guldring, om du vill skänka mig lifvet!
Men mörderskan var döf för alla den olyckligas böner.
— Så må Gud i sitt förbarmande mottaga min andal — utbrast hon — men du. . . du… hvart tar du vägen?
— Tig! — ropade Stina, fattade med båda händerna fastare tag om grepen och nedtryekte kallblodigt ånyo matmodrens hufvud under vattnet. Hon såg hur det flöt tillsammans öfver hennes hår. Hon höll fortfarande grenen qvar, en lång stund, till dess att hon icke mer förmärkte något tecken till lif hos kroppen.
Men i ett nu greps hon af den förfärligaste ångest. Hon kastade trädklykan långt ifrån sig släpade dena döda kroppen upp ur vattnet, lade den på gräset. Den mördades ögon stirrade hemskt emot henne Hon ropade matmodren vid namn.
— Vakna, vakna mor, säg attNi icke är död! Min Gud, hon svarar icke, jag har mördat henne. Nåd, nåd!
Hon lopp som en vansinnig omkring i hagen. Hvad hade hon gjort, hvad hade hon gjort?
Men så blef hon rädd. Hon skulle som mörderska blifva dömd till döden. Hon fasade. Nej, hon måste skjuta ifrån sig misstanken för brottet.
Hon skyndade hem till gården.
— Mor har drunknat i bryan, kom och hjelp! — skrek hon.
Man rusade till hagen. Der låg Petter skomakares hustru kall och stel. Stina Lisa stod, förtvifladt gråtande, bredvid.
Folket såg misstänksamt på henne.
Då kastade hon sig ned på knä.
— Förlåt mig, förlåt mig för Guds barmhertighets skull. Jag har gjort det!
Jag kunde ej annat!
Man förde henne till gården. Så kom länsmannen, och för honom erkände hon åter under förfärliga samvetsförebråelser sitt hemska dåd.
Historien är sann. Den timade i Oktober 1848 i en gotländsk socken. Mörderskan dömdes till döden, men benådades med lifstids straffarbete.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 8 Mars 1893
N:r 38