Den 29 December 1854 på morgonen afseglade Ölands ordinarie postbåt, förd af skepparen Johan Nilsson, till Böda, efter att hafva i storm och költ onsdagen 27 hitfört post. Vinden var I. N. V., laber kultje med jämn köld. Tela dagen hölls V. S. V. kurs. Iskymnimen trodde man sig vara 4 mil 8. V. om Stora Karlsö. Vinden drog sig nu nera vest, och kl. 6 var den full S. V. med tilltagande storm. Alltså vändes nordvart, under hopp att kunna ligga upp under Ölands norra udde. Vädret ökade sig allt mer och snart var det full storm med stark snöyra. Att nu söka Gotland var icke möjligt, således fortsattes till kl. 12, då vinden sprang på N. V. med en sådan våldsamhet, att förmasten bräcktes och gick öfver bord tillika med seglet. Båten, utan segel, kastade sig nu tvärs i sjön och öfverspolades oupphörligt af brottsjöarne. Faran var stor och enda räddningen bestod i att hastigt få seglet åter hissadt. Detta var dock ej lätt i ett sådant väder och då, ehuru två man jämt öste, båten var beständigt fyld med vatten. Men genom stora ansträngningar lyckades det att få akterseglet förut och, bottenrefvadt, &ter hissadt.- Nu måste vändas åt Gotlandskusten. En lika farlig fiende som stormen tillkom nu, nämligen kölden. Hvarje sjö, som öfverslog båten, mnedisade den och besättningen.
Skepparen, hvilkens mod och rådighet tilltog med faran, anordnade så att en af besättningen bortslog isen på de ställen der den var åtkomlig, två andra öste och sjelf styrde han båten, som med pilsnabb fart mellan brottsjöarne ilade mot land.
Kl. 1/2 5 märktes förut bottenbrytningar — det farliga Skarlakansgrundet utanför Tofta. Ått styra in i dessa hade varit säker död. Således måste man ånyo vända till ejös. Ännu en timme hölls ut, men då voro krafterna uttömda. Ötlveransträngniogen vållade utmattning. Båten ville ej heller längre vaka och hända hvad som helst, land måste angöras. Åter vändes mot land. ”Till all lycka skingrades snötjockan något och efter en timmes länsning upptäcktes ett ljus ur ett fönster på Klintehamn, hvilket vägledde den lille trötte seglaren in i isen, några hundra famnar från hamnen. Omöjligt var det visserligen för de uttröttade att komma i land, men de voro glada att vara så nära, att då dagen kom, menniskohjelp kunde påräknas. L’kväl kändes kölden för de arma menniskorna ailtför bister. De genonivåta kläderna fröso allt närmare kroppen, och snart skulle den ene efter den andre ha stelnat och af trötthet insomnat — sannolikt för alltid — om ej skepparen anbefallt att alla borde lägga sig tätt sammanpackade på bottnen i båten, höljande öfver sig det föga värmande, isomklädda seglet. I denna ställning afvaktades dagen.
Strax på morgonen, då båten blef synlig, utsändes från hamnen en mindre båt, och kl. 10 voro alla räddade.
Men — de gingo oj ifrån denna färd utan åtskilliga allvarsamma kylskador i händer och fötter och skepparen Johan Nilsson ådrog sig under färden bröstlidande.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 8 Mars 1893
N:r 38