Gotland rundt, inomlands med eget ekipage, har ett par personer från sydligaste Gotland nyligen rest. Utgångspunkten var Gotlands sydligaste pastorat, Vamlingbo—Sundre och togs vägen långs vestkusten till det nordligaste pastoratet, Fårö. Vägen allt till Vamlingbo gick ut efter ostkusten samt till en del genom de naturskönt belägna dalsocknarna Bäl, Vallstena, Hörsne och Dalhem.
Under resan hade man ett godt tillfälle bedöma årets gröda och kom man till det resultatet att densamma längst norr och söder ut var under medelmåttan, dock voro rågarna i söder i ögonen fallande bätira äv i norr, I en del af öns mellersta socknar, såsom Dalhem och angränsande socknar var all gröda och hövall vacker; detta med anledning at dessa socknars goda jordmån samt att man der haft något regn. Öfverallt, med undantag af mellersta Gotland, klagades öfver brist å regn.
För rundresan åtgick nio dygn.
Hon sökte hans graf, men fann honom lefvande. För några år sedan utreste till den stora vestern en ung handtverkarefamilj från det nordligaste Gotland. Efter att hafva stannat några år deröfver å andra sidan atlanten hemreste hustrun.
Under den första tiden korresponderade de äkia makarne flitigt med hvarandra, men ett tu tre kom ej flere bref från mannen. Deremot fiek hustrun underrättelse från en frände i Amerika att mannen vore död.
Efter flere misslyckade försök att få vidare veta detaljerna ungående sin mans frånfälle, beslöt hustrun att resa öfver, för att, om ej annat, åtminstone få se sin käre aflidne makes graf. Men döm om hennes förvåning och bestörtning, då hon en half timme efter landstigningen på gatan möter sin kära, äkta hälft frisk och sund.
På samma gång man inbillat hustrun att msnnen vore död, hade man inbillat mannen att hustrun var död. Detta högst eimpla, fast i vestern mycket vanliga tilltag, lär vara gjordt af en bekant familj till det äkta paret, som det säges — för att få dem åtskilda och mannen omgift med en medlem af intrigfamiljen!
Klinte, 16 Juni.
Två menniskolif nära att utslockna. I dag när ångbåten Klintehamn med en hel massa passagerare och vuror lagt till vid »Bornholm» (broändan), der en myckenhet folk var samlad, stodo två unga flickor, systrar, den yngsta blott 8—9 år gammal, invid kanten af bron och sågo på den hop folk, som fans på båten. Då kom en skjuts med 2 hästar i fart körande rakt upp på de båda flickorna, hvilka, förskräckta för hästarna, skulle söka undvika dem och lutade sig utåt, men råkade båda, hårdt omfattande hvarandra, att störta i sjön samt gingo till bottnen. Lyckligtvis observerades tilldragelsen af den raske och modige förste styrmannen på Klintehamn E. Smitterberg, som ögonblickligen störtade sig i sjön och när flickorna åter syntes uppkomma öfver vattenytan fattade uti dem och höll dem uppe, tills bjelp af andra tillkom och flickorna, som fortfarande höllo fast i hvarandra, blefvo räddade, Hade bjelpen ej kommit så skyndsamt, så hade Erika och Sigrid Lindblom nu ej hört till de på jorden lefvande. Eburu den raske och beslutsamme ynglingen ej utförde denna vackra handling för att få pris och beröm, så förtjenar dock bedriften att blifva känd.
Sedan flickorna blifvit räddade, flöt den enas nya vackra sommarhatt på vattnet, men herr Smitterberg sprang andra gången i sjön och bergade äfven den.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 19 Juni 1893
N:r 94