Södra Gotland, 27 Juni.
Idrottsälskande tyckas sudergutarne vara nu för tiden. De gamla folklekarne ha ånyo börjat upplifvas och omfattas med synnerligt intresse. »Öfning ger färdighet. säger ordspråket och derom blir man äfven öfvertygad, då man en söndags eftermiddag betraktar något af de ganska talrika, sällskap som t. ex. täfla i varpkastning, ty mel en förvånansvärd säkerhet slungas alltid de tunga varpstenarne mot målet, Vid nästa allmänna täflan å Visborgs slätt, är jag öfvertygad om att många af denna ös sydliga invånare komma att rycka fram» och visa sin skieklighet i denna stärkande idrott, som företrädesvis öfvas i de sydligaste socknarne.
Lif och rörelse råder det f. n. vid Hoburgen i Hr Lindströms stenbrott. Omkring ett femtiotal arbetare äro der sysselsatta dels med huggning och dels med sprängningsarbeten. Mycket folk samlas äfven dit, särskildt sönceh helgdagar, för att bese det i allo prydliga arbetet af Hoburgsmarmor; ja, hela 3 å 4 mil resa ofta personer för att titta på detsamma, dervid äfven öfriga i omgifningen varande sevärdheter såsom Hoburgsgubbens »skattkammare» m. m. d. tages i betraktande. Sistlidne midsommardag torde de besökandes antal uppgått till omkring ett par hundra personer, deribland man såg flera sällskap, efter att ha beskådat hvad som varit af intresse, roa sig med varpkastning i den vackra eftermiddagsstunden. Apropå Hoburgsgnbbens skattkammare lär man ha för afsigt att företaga en undersökning derstädes med gräfning för att utröna om ej några fornsaker af historiskt värde der förefinnas.
Sydligaste Gotland.
Maximum tre kronor tyckte han sig vara värd! Från en grannsocken berättas följande lilla enkla men rätt betecknande historia. Två odalmän stodo en mulen qvällsqvist för någon tid sedan och talade bl. a. om att vara mörkrädd. Bonden A. tyckte sig vara lika »kolugn» under-natten som dagen. B. påstod motsatsen. Nej, nej! A. var så säker på att ban ej var det ringaste rädd eller vidskeplig, ja, lika säker var han derpå som att »Gud ajgar dagem» B. Nå vi få väl framdeles se hurn dermed kan förhålla sig.
Någon tid härefter, skulle A. som vanligt ot vid 10-tiden på qvällen och »kara ner ti rössi». Då detta väl var gjordt, bördes derborta från den mörka vrån- en hemak röst, liksom kommande från grafven: »Mickå! Däu hart givä russi håj för säjsta gangen, berajd di ti å dåj; däuv hart ajn mindut på di»! Men vu blef A. mäkta förskräckt. Började bedja om nåd samt proponerade att om han finge lemna höskullen med lifvet, skulle hav der lägga qvar — kr. 2,50 — till »trollet». Men »trollet» fortsatte: 2,50 jär för läjtä; vittå gi mi 3 kronor, skattå fa ga. A. gick in på förslsget, men lär också förklarat att denna summa vore det högsta han ville betala »trullä».
Trollet (som man väl förstår var B.) hade vunnit sitt påstående, hvarför han nu också lemnade skallen glad och belåten, låtande de 3 kronorna ligga qvar. — Nu går, säges det, A. alltid i stallet om qvällarna med ljus och lykta samt om dagarna så mycket som möjligt i sällskap. De 3 kronorna törs han ej ta derifrån Gå oändligt gérna han än ville, ty han är mycket penningsnål) de skola ligga der, säger han, till trollets disposition.
Berättelsen har den egenskapen att vara sannfärdig.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 28 Juni 1893
N:r 98