Några intryck från Petrus de Dacia-spelen.
I världens mest stämningsfulla ”teatersalong”, den härliga kyrkoruin, i vilken troligen den märkelige dominikanermunken Petrus de Dacia ligger begraven, upplevde jag, djupt gripen, det drama, vars kärnpunkt är hans trofasta kärlek till bondfliekan och undergörerskan Christina von Stombelen. Det störde ej, att det historiska sammahanget i någon mån var rubbat. Det väsentliga skildrades gripande i färg, ord och framförallt toner: ett människohjärtas kamp mellan jordisk och himmelsk kärlek i en ofördragsam tid, som ej förstod, att de båda egentligen ha samma ursprung, för så vitt som den förra är, likt Petrus’ och Christinas, djup, ren och trofast. Och denna kamp framställdes i toner, som stego mot de höga tempelvalven med en sådan uttrycksfullhet, att den andlöst lyssnande, fulltaliga publiken kände, hur musiken kan tolka vad som rör sig djupast i en människosjäu. Och detta det kanske ädlaste av alla språk är internationellt. Musiken binder samman människor av olika ras och från skilda länder. Den är världsspråk, ty den går direkt från hjärta till hjärta. — Länge än skall i mitt öra ljuda priorns vackra, djupa röst, Christinas klara, litet spröda, innerliga stämma, den sjuka kvinnans varma alt, skälvande av kroppslig smärta, Petrus de Dacias uttrycksfulla sång, klosterfolkets mjukt och ändå klangfullt sjungna körer, fiolernas, särskilt i ett par intermezzon, underbart ljusa klang, allt en stor konstnärlig framgång för alla de medverkande och inte minst för dirigenten-kompositören. Det var en fest även för ögat: dräkternas vackra, harmoniska färgspel i en utomordentligt vacker belysning mot bakgrunden av den majestätiska grå ruinen. Då den sista tonen förklingat och det sista altarljuset, tänt av människohand, slocknat, lyste genom det vackra, höga fönstret i väster den ljusa aftonhimlen som ett stort löfte om den frid, som vinns först bortom jordelivets strider. Tyst och stilla reste sig publiken, vid facklors sken lämnade vi ruinen och voro efter några timmars förtätad medeltidsstämning åter i vår egen tid.
Och när jag sedan gick hem genom de tysta gatorna, en ättling till de många, som där gått kanske ofta tunga steg, men som för länge sedan slutat sin vandringy -tänkte jag på människohjärtats oföränderlighet. I oro, i kärlek och hat har det klappat under munkkåpan och riddarens rustning såväl som i en jäktad nutidsmänniskas bröst. Vilken människa har väl helt undgått dess stormar? Och så efter några korta, hastigt svinnande år — tystnad och frid. Vi gripas för var gång vi få blicka in i ett människohjärta. Så som den fromme donimikanermänkens öde framställdes i den kyrka, där han en gång varit prior och där han sover den sista sömnen, blev det till ett skönhetsminne, som jag aldrig glömmer.
Esther Lindström.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 25 Juli 1938
N:r 168