har, såsom vi redan i onsdags kunde meddela, på det lifligaste afstyrkt Visby stifts sammanslagning med något som helst annat stift.
För fallständighetens skull meddela vi i dag den af kapitlet lemoade motiveringen för det afstyrkande utlåtandet.
Efter en historisk återblick på Gotlands kyrkliga ställning, yttrar domkapitlet:
Nu har blifvit frågasatt, att Gotlands ställning såsom eget stift skulle oppböra af skäl som i intet afssende stå i sammanhang med den erfarenhet man gjort om fördelarne eller olägenbeterna för Gotland af denna kyrkliga sjelfständighet.
Af sådana olägenheter kan domkapitlet icke tänka sig mer än ivänne, nämligen å ena sidan den mindre omfattning, hyilken presternas ansökningsrätt sålunda haft, å andra sidan för församlingarna inskränktare tillfälle att göra sig skilda presterliga krafter tillgodo, Men bvad det förra vidkommer skulle hvarje vidgning af ansökniagsrätten medföra ett i motsvarande grad ökadt antal medtäflare, och hvad det senare förbållandet angår, skulle genom öns afskilda läge och de gotländska pastoratens jämförelsevis ringare lönevilkor den sannolika följden blifva att öfver hufvud de bättre krafterna drogos öfver till fastlandet, de sämre komme att, sedan de der förgäfves sökt befordran, söka sig hit.
Gäller det deremot att framdraga fördelarne för Gotland af att utgöra ett särskildt stift, så äro de visserligen både många och stora. För öppen dag ligger den betydande svårighet det skulle, då stiftsstyrelsen sannolikt komme att på fastlandet förläggas, för gotländingen innebära, särdeles vissa tider af året, att icke hafva på sjelfva ön stiftsstyrelsen att tillgå, vare sig kyrkans, folkundervisniogens eller det högre allmänna läroverkets angelägenheter afses. Exempelvis må anföras de svårigheter, som skulle uppstå vid ansökningshandlingars inlemnande och predikoprots afläggande, då ångbåtsförbindelsen är afbruten, vid presters brukande af sin rätt att i äktenskapsmål förfråga — sig hos domkapitlet, vid lärareförordnanden, som jämväl kräfva skyndsamhet, eller vid erforderlig granskving rörande den månatliga -utbetalningen af lärarnes lönebelopp. Hvad som mer torde dölja sig för menige mans blick, men icke dertör är mindre vigtigt, är behofyvet af biskopens omedelbara närhet samt tillfälle för honom att odeladt egna sig åt stifteta andliga och intellektuella vård. Afskildheten har onekligen i någon mån hållit tillbaka och innebär en fortgående fara för dess utveckling icke blott i materielt hänseende. Att en man här På platsen finnes med den högre bildning en iskop bör antagas besitta, och som kan genom att året om här vistas och verka blifva rätt förtrogen med det gotländeka folkets egendomliga skaplynne och behof samt folket med honom, fiuner domkapitlet vara af stor betydelse, i första hand med hänsyn till öns andliga framåtskridande i jämnhöjd med Sveriges fastlandsprovinser, men derjämte ock för det materiella framåtskridandet såsom med det förstvämda nära samhörigt. Sannolikt synes derför domkapitlet vara, att icke ens ur ekonomisk synpunkt indragningen af Visby biskopsstol komme att medföra någon säker förmån och ännu mindre skulle en dylik indragning kunna försvaras ur synpunkten af erforderliga medels beredande till rika, men ofta nog i viss mån slumrande själsanslags väckelse och mognad hos Gotlands befolkning. Icke blott för anskaffande af nödiga presterliga krafter för öns behof, hvilka nästan ständigt visat sig på den sjelfmanta anmälans väg otillräckliga, utan äfven för de befintliga krafternas fördelning och användning, erfordras på platsen en biskop, hvars personliga omedelbara ingripande och förmedling jämväl ofta kan tjena att förekomma eller bilägga kollisioner mellan prester och församlingar. Äfven i nationellt hänseende torde olägenheter vara att af den i frågasatta förlusten för Gotland af egen biskop förutse såväl med hänsyn till den sannolika följden af en öfver huvud här sänkt bildningsnivå, som på grund af befolkningens minskade tacksamhet mot ett fosterland, som ej vidare funne sig böra för henne göra samma uppoffring, som under flere århundraden kunnat af det bäras.
Slutligen anhåller domkapitlet få fästa uppmärksamheten på den väsäntliga förlust i ekonomiskt hänseende, hvilken Visby stad, hvars pastor presbendarius biskopen nu är, skulle komma att genom hans aflägsnande härifrån lida, derest icke staten ville träda mellan till erforderlig utfyllnad i pastorslönen, hvarigenom dock dess ekonomiska vinst af den föreslagna indragningen blefve på ett beaktansvärdt sätt minskad.
— Af en alldeles olika uppfattning i föreliggande fråga är återigen Linköpings domkapitel, som rörande stiftssammanslagningen till förmån för Hernösandsstiftets delning yttrar:
Genom den k. propositionen i ämnet vid detta års riksdag ådagalades, säger domkapitlet, behofvet af Hernösands stifts delning, och samma behof hade äfven framhållits af 1888 års kyrkomöte och blifvit utan någon meningsskiljaktighet erkändt af riksdagens båda kamrar. Tvifvelsutan är en sådan delning en trängande nödvändighet både ur kyrklig och fosterländsk synpunkt. Ehuru det vore önskligt, att den skulle kunna genomföras utan rubbning af nuvarande stiftsindelning i södra Sverige, finner domkapitlet likväl frågan vara så vigtig, att det icke anser ett förslag i sådan riktning böra utan vidare afböjas, äfven om olägenheter dervid icke kunna undvikas.
För Visby stifts förening med Linköpings stift talar onekligen urgammal häfd, men denna torde för närvarande, då Gotland under mer än tre århundraden varit skildt från detta stift, föga betyda. Tyngre väga de skäl, som tala deremot. Med en areal af 163 qvadratmil och en folkmängd, enligt 1891 års befolkniogsstatistik, af 389,062 personer, fördelade på 21 kontrakt, 149 pastorat och 205 socknar, är Linköpiogs stift ett af de största i riket. Dess eforalstyrelse har under sin uppsigt och vård ej mindre än 3 högre och 4 lägre allmänna läroverk; och få, om ens något, af rikets domkapitel förvaltar så många och stora kassor och fonder som Linköpings.
Om domkapitlet redan af dessa skäl anser sig böra afstyrka Gotlands förläggande till Lioköpings stift, finner det deri lika stor anledning att uttala sig mot stiftets tillökning med större eller mindre delar af det södra granustiftet. Skulle också endast ett eller två kontrakt af Kalmar stift, t. ex, Stranda och Handbörds, förenas med TraKop inga stift, blefve dess utsträckning i norr och söder — från Södermanlands och Nerikes gränser till närheten af Kalmar stad — synnerligen olämplig. Om redan Karl 9, under erinran om Linköpings stifts storlek, genom brefvet af 18 Mars 1603 ansåg nödigt att derifrån afsöndra det område, som nu utgör Kalmar stift, hafva förhållandena sedermera icke så förändrats, att en tillökning af Linköpings stift kan i våra dagar vara nyttig eller önskvärd. Och då det af liknande skäl ej heller torde medföra någon fördel, att Vexiö stift, af ungefär samma storlek som Linköpings, ökas med andra delar af Kalmar stift, anser domkapitlet förslaget om detta senara stifts delning icke vara egnadt att på bästa möjliga sätt underlätta lösningen at frågan om inrättande af ett nytt stift i Norrland.
På annat sätt förhåller det sig med förslaget om förening af Kalmar och Visby stift, hvilka torde stå hvarandra närmare i fråga om samfärdsel och yttre förhållanden. Dassutom skulle det stift, som bildades genom deras förenivg, icke blifva till areal och folkmängd större än ungefär halfva nuvarande Linköpings stift, medan antalet af dess pastorat blefve två tredjedelar så atort som detta stifts, och dess allmänna läroverk icke hälften så många. Genom en sådan förening skulle för öfrigt Visby stift komma att utgöra en mer »jilfständig och betydande del af det hela än genom en förening med Linköpings stora och folkrika stift, som redan nu kan taga sin biskops och eforus’ hela tid och kraft i anspråk.
Då härtill kommer, att af flere slags orsaker, såsom testamentariska bestämmelser och dylikt, en sjelfständig förvaltning af vuvarande fonder och stiftelser inom de stift, som kunna på ett eller annat sätt blifva underkastade förändringar gevom de föreliggande förslagen, torde blifva nödvändig, men på grund af de skäl, som nyss anförts, hvarje ökadt arbete i detta afseende vid stiftsstyrelsen i Linköping möter allvarsamma svårigheter, finner sig L’n köpings domkspitel böra, såsom den under puvarande förhållanden ändamålsenligaste utvä gen att möjliggöra Hernösands stitts delning, hos k. m:t förorda förslaget om Kalmar och Visby stilts förening.
— Vexjö domkapitel afstyrker den äfven ifrågasatta delningen af Kalmarstiftet mallan Vexjö och Linköpings stift.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 18 Augusti 1893
N:r 127