Från Bio till Bio.

Hansa: Halta Lottas krog.
Det må komponeras och skrivas soldatvisor hur mycket som helst — men en sak står fast. Att rubba på populariteten hos ”Bröder viljen I gå med oss till halta Lottas krog i Göteborg”, torde vara ett ganska hopplöst. företag. Den är nog och torde förbli svensk soldatvisa nr 1. Tyvärr, kanske de något ”estetiskt” betonade vilja framkasta på grund av visans något mustiga karaktär, men denna liksom ”Vi lossa sand” har sjungits av generationer svenska rekryter från Rommehed, Backamo, Axvalla och — Visborgs slätt, och kommer att fortleva länge än, Vi animeras till denna lilla reflektion med anledning av att Sveafilm hämtat namnet på sitt senaste lustspel från denna soldatvisa och låtit ”Halta Lottas krog” bli den bikupa, kring vilken svenska beredskapare av båda könen svärma. Nu må det vara. sagt först som sist, att filmens ”krog” är åtskilligt idealiserad och att supen bl. a. lyser med sin frånvaro, men krogvärdinnan finns i Marianne Löfgrens gestalt och flickor finns det — och där det finns flickor finns det också kyssar, som det heter i visan, och det hela har format sig till ett lustspel om svenska soldater och kvinnliga luftbevakare, som ifråga om glatt och hurtfriskt humör icke lämnar något övrigt att önska. I verkligheten går det betydligt lugnare till vid förläggningarna, och romantikens blåa blomma har nog svårt att frodas bland luftvärnskanoner och larmapparater. Men — vid den förläggning det här är fråga om äro, som antytts, glädjeämnena övervägande även om man inte glömt bort, att låta det bistra allvaret skymta fram. Filmen är småtrevlig och underhållande utan stora anspråk, och de medyerkande äro över lag goda krafter. I Åke Grönberg har svensk film fått en glad och gemytlig typ, som man vill se oftare, och Lasse Dahlquist spelar sin löjtnant sympatiskt och käckt. På spinnsidan märkes främst Emy Hagman som klämmig luftbevakerska med lättantändligt hjärta och för övrigt är det gott-onr:kvinnlig fägring. -Naturligtvis har berättelsen sin stygga bov — bovar, rättare sagt, vilka emellertid hållas korta, och en verkligt kostlig scen är den, då tvenne civila fridstörare bultas möra av luftbevakerskorna. Må det sagda vara nog. Det är en lättsmält anrättning som ingen behöver ångra att taga del av.
Som förspel får man till livs några glimtar från Västerbotten, vilka belysa västerbottningarnas sega energi och företagsamhet. En förnämlig film om en förnämlig landsända.
W…

Röda Kvarn: Himlaspelet.
Rune Lindströms berömda Himlaspel är åtminstone i sin filmversion en smula svårförståelig till att börja med — man sitter ganska undrande inför dessa levandegjorda dalmålningar och har svårt att frigöra sig från känslan, att det hela är mera konstigt än konst. Men det dröjer inte så länge förrän man levat sig in i stämningen och med stegrad gripenhet följer Mats Ersson på hans väg till Gud fader för att kräva sin käresta tillbaka. Här talar verkligen de gamla kurbitsmålarnas naiva fromhet direkt till hjärtat, och det är mer än förvånande, att filmkameran så levande och innerligt kunnat återge den skira poesi, som utgör Himlaspelets livsluft. Och har man väl blivit gripen av det som ger scenerna äkthetens prägel, då accepterar man också helt och fullt det som denne kurbitsmålares moderne efterföljare bjuder, då finner man intet egendomligt i att möta Gud fader själv i hög hatt på Dalavägarna, att. träffa: Jonas, Jeremias och Jesaias på fäbodvallen eller att se hur kung Salomos gästabud firas i storstugan.. Det är ett stycke stor könst man här blir delaktig av, och det är icke minst en :predikan, som tränger direkt till hjärtat.
Himlaspelet har en dominerande roll, som med verklig inlevelse gestaltas av författaren själv. Han är tydligen en skådespelargbegåvning av stora mått, och han har väl också varit speciellt inspirerad vid tillblivelsen av detta sitt förstlingsverk. I övrigt äro rollerna många och följaktligen korta. Det märks emellertid hur samtliga skådespelare med. kärlek gått till sina uppgifter, varför också helhetsintrycket blivit det bästa möjliga. En särskild eloge förtjänar fotografen Gösta Roosling, känd från en rad lyriska kortfilmer. Hans bildsvep från sköna dalabygder bidra i icke ringa grad till: filmens framgång.
Ted.

Övriga program:
Roxy: Guldfeber. (Premiär.)
Royal: Gula kliniken.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 2 februari 1943
N:r 26

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *