som uppväckte både harm och ovilja hos alla dem, som åsågo densamma, gjordes i går morgse af kapten Vulferona, då han med ångaren Gotland vid 9-tiden skulle afgå härifrån till Vestergarn för att lasta spanmål.
Det blåste styf nordvest med snötjocka. Strax innan ångaren kastade loss, kom härutanför skonerten Karl Johan, kapten Fisch, på resa från Finland i barlast hit för ordar. Fartygets signal efter lots kunde ej upptäckas genom snöbyarne, hvadan kapten Fisch måste söka att komma in i hamnen på egen hand.
Med den rådande vinden var detta intet lekverk. Ankaret fäldes i gattet, men draggade med. I detsamma kommo lotsarne ut i sin båt och hastigt nog fick man nu ut tross till moringeflottet för att sedan kunna hala upp skutan.
Kapten Vulferona hade usder tiden fått sin båt svängd och skulle nu gå ut. Det hördes tydligt att han icke var nöjd med att skutan låg i vägen i gattet. Han hade icke mer än lemnat inre kajen, då väntan blef hans blod för lång, han lät ånghvisslan varuande ljuda, och så satte han fart i maskinen och gick — rätt på Karl Johans grästross som låg spänd i vattenytan. Den brast naturligtvis af, och Gotland fortsatte sin väg utan vidare.
Vid det förhållande att ingen den minsta fara fans i ett dröjsmål för kapten Vulferona, som ju låg i fullkomlig trygghet och då detta dröjsmål väl icke hade behöft blifva längre än högst en qvarts timme, på hvilken tid skonaren hunnit hala sig undan, framstår kapten V:s beteende som en besynnerlig handling af den ena sjömannen mot den andra. Men då härtill kommer, att skonared, om den händelsevis icke haft ännu en tross ute under vatten, ovilkorligen, då »Gotland» slet af den andra, måste ha slagits ned på de farliga grunden söder om badhuset och förlist, kommer den egendomliga manövern i en ännu underligare dager. Kapten Vulferona måste som sjöman ha tillfullo insett den i vägen liggande skonarens farliga belägenhbet, och vid sådant förhållande har man svårt att förstå, hur man skall kunna förklara hans tillvägagående, Ingen af de många vid tillfället på kajen stående sjömännen kunde det åtminstone, och deras harm och ovilja tog sig synnerligen starka uttryck.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 8 November 1893
N:r 174