(Från Gotl. Allehandas flygande.)
Möbelverkstaden i Hörsne.
Det är en allmän klagan, att vår industri ej följer med sin tid, att vi, hvad stil och utseende beträffar, låta öfverflygla oss af utlandet, om det också måste erkännas att i ärlighet står vårt svenska arbete framför det främmande. Men den tiden är nu förbi, när man uteslutande fäste sig vid denna egenskap hos en sak; vi ha fått större fordringar, vi vilja ha ett arbete, hvars yttre också tilltalar oss. Och hvad har följden häraf blifvit? Jo, vi ha vändt oss till utlandet för att få våra behof tillfredestälda med förbigående af våra egna landsmän hvilka stå och stampa på samma plats som i fars och farfars tid.
Ett bland våra yrken, som på det sista årtiondet gått så nedåt, att det snart sagdt ej mera finnes till, är möbelsnickeriet. Härtill äro, som ofvan antydts, yrkets utöfvare till en del sjelfva skulden, ty der möbelsnickaren ger akt på hvad tiden fordrar af hans arbete och bemödar sig om att fylla de nya anspråken, der kan det ännu löna sig att arbeta. Kanske ej så mycket i de stora städerna, der omkostnaderna blifva så dryga, att man ej kan uthärda konkurrensen i pris med de utländska alstren. Men flerstädes på landsbygden har en möbelindustri uppstått, som är särdeles beaktansvärd och hvilken helt säkert skall kunna utvecklas i betydlig grad.
Äfven på Gotland har under en följd af år möbelsnickeriet haft en idkare, som ingalunda är bland de sämste. Det är snickaren P. Barkandar i Hörsna. Egendomligt nog är han likasom ägaren till en annan indastriel inrättning, hvilken vi förut beskrifvit, en selfmade man. Han började i mycket blygsam skala, men har nu utvidgat sin tillverkning så, att den börjar gå utom ön.
Hvad som särekildt väcker ens uppmärksamhet under ett besök vid den lilla snickerifabriken i Hörsne är den behändighet, hvarmed man vetat tillgodose sig nyare tiders uppfinningar på träarbetets område, dessa hjelpmedel, som i så väsentlig mån underlätta arbetet och spara in en dyrbar tid. Skulle man förr i tiden såga itu en planka tog det sin rundliga tid, der två man ihärdigt stodo och drogo sågen fram och tillbaka; skulle det stämmas hål för tappar, kostade det hundratala klubbslag och skulle der »kelas» ett vackert listverk, vågade man minsann ej anförtro det åt hvem som helst. Det der gamla sättet har också snickaren i Hörsne användt, till dess han började finna att det gick för långsamt, att det tog för mycket arbetskraft. Så skaffade han sig en liten ångmaskin, och rätt som det var hade han i gång sitt ångsnickeri. Maskinerna, som användas äro mycket enkla, till största delen och så mycket som möjligt hemmagjorda. Nu finnes der bandsåg och cirkulärsågar, stämmaskin, svarf och s. k. fräsmaskin, hvilken sistnämda användes till de ofvan omnämda »kelningarna». Allt är mycket praktiskt inrättadt, är anlagdt på att endast göra så stor nytta som möjligt med minsta möjliga omständligheter, och det målet tycke vara uppnådt. Nu köper man här sin råvara i form af bräder och plank, denna råvara tages inom den lilla fabrikens väggar, förarbetas och går ej ut derifrån, förrän den blifvit en prydlig möbel. Ingenting behöfver göras utom verkstaden, Sniderierna, som på ett visst slag af möbler spela så stor roll, tillverkas också här.
Om man änskönt helt flyktigt betraktar det arbete, som utgått från denna lilla aflägse och föga omtalade fabrik i Hörsne, märker man genast en sträfvan att tillgodogöra sig allt det bästa och nyaste, som uppstått och dagligen uppstår på detta område. Och häri tro vi förklaringsgrunden ligga — åtminstone i väsentlig mån — till den framgång Hörsneverkstaden rönt och fortfarande röner. Dess arbeten ge intrycket af soliditet och på samma gång stil. Tillverkaren har ej varit nöjd med att endast låta möbeln nödtorftigt fylla sitt ändamål, den skall också vara behaglig för ögat, tillfredställa formsinnet och i en samling af flere till hvarandra hörande föremål — ett möblemang, som man säger — får ingen sak verka störande; det ena skall fullständiga det andra, bidraga till intrycket af helheten. Och härmed har verkstaden i Hörsne lyckats i vår tanke mycket väl. Men härtill fordras att man arbetar ej blott med såg, hyfvel och stämjern utan äfven med tanken, dertill fordras, att man ej låter sina idéer surna, utan friskar upp dem gångefter annan. Detta tankearbete är kanske mera ansträngande än det kroppsliga, men skall en industri kunna hålla sig uppe, gå framåt, då måste hufvudet och handen arbeta gemensamt. Der så sker, der slår man sig säkert igenom, och vårt näringslif skulle säkert vinna på att följa den regeln: både hufvudet och handen.
Gotlands Allehanda
Måndagen 29 Oktober 1888
N:r 87