FOLE, 17 sept.
En kännbar förlust har Fole friförsamling gjort i det att en av dess mest verksamma medlemmar Augusta Österberg den 11 d:s fått hembud, 69 år gammal. Förra lördagen fördes under högtidliga former hennes stoft till sitt vilorum & Fole kyrkogård. Samling ägde rum i missionshuset; där kistan tidigare placerats. Före avfärden till kyrkan läste pastor Söderdahl ett för tillfället väl valt bibelord samt förrättade bön. Sedan anhöriga och vänner tagit ett sista farväl utbars kistan under dämpad orgelmusik och placerades på likvagnen, varefter färden ställdes till kyrkan, där jordfästningen förrättades av kyrkoherde Widegren, som höll en anslående dödsbetraktelse i anslutning till orden: »Salig är den tjänaren, som hans husbonde finner vakande när han kommer». Före jordfästningen sjöngs: »Jag är en gäst och främling», o. s. v. och efter akten »Salig, salig den, som kände den, som trodde dig allena», o. s. v. Ett mycket gripande inslag i sorgehögtiden var söndagsskolbarnens hyllning till sin avhållna lärarinna. De hade bildat häck vid kyrkporten och vid sorgetågets inträde i Kyrkan stämde de alla upp sången: »Till det härliga land ovan skyn», o. s. v. Även ute vid graven sjöngo de en sång och lade ner några blommor.
Bland de många kransar, som sänts till båren må nämnas en från Fole fri församling och en från söndagsskolbarnet samt en från pastor Ljungström. Den högtidliga akten avslöts med sjungandet av sångversen: »Skola vi väl alla mötas», o. s. v. Efter jordfästningen samlades gästerna åter i missionshuset där kaffe intogs och en minnesgudstjänst följde. Vid detta tillfälle talade förutom pastor Söderdahl även pastor Larsson, Hemse, hr och fru Tingström Visby och pastor Sandberg, Klintehamn, sjöng en solosång.
I Församlingen i Fole, som den avlidne tillhört i 45 år, har hon nedlagt ett mycket förtjänstfullt arbete, och icke minst i söndagsskolan, som hon förestått i mer än 30 år. Många äro de Herrens tjänare hon under årens lopp härbärgerat i sitt hem. Hon var en predikanternas vän, som mer än de flesta förstod predikanten i hans gärning. I blommor blev hon bäddad, men så hade Hon också strött många blommor på sin väg genom livet, »Vad hon kunde, det gjorde hon». Nu är hon borta — nej hemma. Välslignat vore hennes minne.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 september 1934
N:r 218