För en tid sedan hade jag nöjet att i dessa spalter anmäla första delen av en uppsats i Fauna och Flora om fågellivet på Fårön, författad av Sigfrid Durango. Fortsättningen på den intressanta skildringen föreligger nu i nummer 5 av tidskriften. Med spänning har jag tagit del av förf:s uppgifter om kentska tärnans förekomst som häckfågel på Fårön. Denna tärnart har veterligen inte häckat på Gotland förut, och någon fastare bosättning har den inte fått på mer än en plats i vårt land, nämligen på Måkläppen i Skåne, där d:r Paul Rosenius första gången iakttog fågeln år 1911. Numera har en koloni på något hundratal par sin boplats på nämnda fågelskär.
Durango omtalar, att han den 2 juli i år hittade två bon av kentska tärnan på Avagrundet. I bona funnos resp. 2 och 1 ägg. \”Genast jag såg de stora gråvita äggen med deras kraftiga svart- och leverbruna fläckar, förstod jag att de måste tillhöra den kentska tärnan\”, skriver förf. Däremot fick han inte säkert syn på fåglarna i molnet av fisk- och silvertärnor; vid tillfället rådde även tät tjocka. Han tyckte sig dock ibland skymta dem, men var inte alldeles säker på sin sak, \”ty i dimman förvanskades alla proportioner\”, heter det. Ej heller lätena gingo att urskilja i det allmänna fågelskränet och dyningens hårda slag mot holmens stenstränder.
Förf. synes dock vara övertygad om att det verkligen varit ägg av kentska tärnan han påträffat på Avagrundet. Utom de två redena med ägg funnos ytterligare två tomma bon alldeles intill. \”Troligen hade ungarna kläckts, ty äggen verkade övergivna\” skriver förf. och finner detta antagande bestyrkt av den omständigheten, att de kentska tärnorna på Måkläppen bruka kläcka under första hälften av juni. Själv gjorde han ju sitt bofynd den 2 juli.
Det i uppsatsens första del omnämnda fyndet av ett rosenfinkbo på Fårö sätter förf. främst bland sina ornitologiska upptäckter på ön, och därnäst kommer i betydelse, enligt hans mening, de bofynd han gjort av kentska tärnan. Det är ju en smaksak hur man skall värdesätta fynd av sällsynta fåglar. För min egen del skulle jag i varje fall ha satt ännu större värde på de märkliga fågelfynden, om i dessa båda fall icke blott ägg och bon, utan också själva fåglarna kunnat iakttagas med säkerhet. Måhända kan det lyckas hr Durango att någon annan sommar göra en sådan bestämning.
Samtliga Sterna-arter häcka på Får-ön, enligt vad förf. iakttagit. Skräntärnan, som ju hör till de sällsyntare tärnarterna i vårt land, har iakttagits häckande på flera platser runt ön: på Avagrund, Askegrund och Aurgrund, möjligen också någonstädes på kusten mellan Långhammars och Lutterhorn. Ensamma skräntärnor ha vid olika tillfällen iakttagits fiskande i träsken på ön; liknande fisketurer inåt insjövattnen av de vid kusten häckande skräntärnorna har undertecknad åtskilliga gånger iakttagit i Tingstäde och Fardume träsk.
Den lilla täcka småtärnan, familjens lille minste, har glädjande nog ökat på Fårö. I år har den, enligt hr Durango, häckat praktiskt taget på alla lämpliga lokaler runt ön. Småtärnor iakttogos ofta inne i träsken. Enligt författarens mening voro de flesta där på fiskafänge, men hans uppgift, att småtärnor observerades alla de gånger förf. besökte träsken, synes kunna tyda på att de möjligen häckat där, en åsikt som vinner i styrka, när man får höra, att de ävenledes övernattat vid ett av dessa träsk. Småtärnan är ju en kustfågel, men det händer i sällsynta fall, att den slår sig ned som häckfågel även vid insjövattnen; själv har jag iakttagit häckande småtärnor såväl i Tingstäde som Fardume träsk.
Vad förf. berättar om mindre strandpiparens förekomst på Fårön är ytterst intressant. Hittills har man endast känt en enda häckplats på Gotland för denna lilla vadarfågel, nämligen vid Ronehamn. Förf. har nu funnit bon av mindre strandpiparen vid Ekeviken och Norsholmen.
Bland rovfåglarna synes pilgrimsfalken saknas på Fårö; däremot ha både lärkfalk och tornfalk iakttagits häckande. Kungsörnen ses rätt ofta om hösten och vintern men häckar säkerligen ej. Samma är förhållandet med havsörnen, som dock tidigare häckat på Fårö. G. Sandelin vid Ava har berättat för förf., att han för sex sju år sedan sett ett gammalt örnbo på Avanäset. \”Det var då en halv famn ved i det\”, yttrade han.
Även bruna kärrhöken, som på Gotland hittills veterligen endast påträffats som häckfågel i Lina myr, har av förf. funnits häckande i Alnäs träsk. En ortsbo, som kallade fåglarna \”glador\”, uppgav, att de kommit till träsket för sex eller sju år sedan. Man hade även sett boet ett år. \”Sorgligt nog synes kärrhökarnas framtid på Fårön vara rätt osäker — liksom på så många andra ställen\”, skriver förf. \”Det är märkligt att ett så stort antal jakträttsinnehavare ej kunna lära sig respektera lag och förordning. Okunnigheten skall man ej tala om\”. Det kan i detta sammanhang förtjäna understrykas, att kärrhökarna äro fridlysta under hela året i hela vårt land.
Förf :s uppgift, att smådoppingen möjligen häckat i Marpis träsk, där H. Wigsten sett de sällsynta fåglarna i maj och juni 1936, är av mycket stort intresse; den torde förut knappast ha med säkerhet varit känd som häckfågel på Gotland. En tillfällig häckning av storlommen är 1937 vid Ekeviken kan också räknas som en anmärkningsvärd ornitologisk upptäckt.
Hr Durango har under sina fågelstudier på Fårön åren 1935-38 kunnat notera inalles 143 arter, av vilka större delen varit bofasta på ön och där kläckt ut ungar. När härtill kommer, att flytt-fågelsträcken vår och höst ha en av sina mest frekventerade rastplatser på den numera fridlysta Norsholmen, torde man utan överdrift kunna påstå, att Fårön hör till Gotlands allra intressantaste naturområden även ur ornitologisk synpunkt.
Sigfrid Durango är all heder värd för de vackra resultat av sitt undersökningsarbete han kunnat framlägga i de båda uppsatserna i Fauna och Flora.
V. J.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 november 1938
N:r 257