Kronans pojkar i forcerad aktivitet.
Hos de svenska fronttrupperna. (TT.) Sprängskotten eka i bergen, grävmaskiner stånka i dalgångarna, och kronans pojkar svettas över spadar och taggtrådsrullar. Här skapas en försvarslinje av imponerande mått över höga berg och djupa dalar och genom täta skogar och blånande sjöar. Vägspärrar och stridsvagnshinder. tankfällor och stormhinder, kulsprutenästen och pansarvärnsnästen, skyddsrum och miniatyrfort späcka linjen, som egentligen består av flera linjer. Och så kommer naturen till hjälp med svår terräng och förrädiska sumpmarker.
Med endast byxor på sig arbetar manskapet på en gyttjig åker med att anlägga stridsvagnshinder. Man gräver sig ned ett par meter i jorden och ordnar en del andra trevligheter för en eventuell angripare. Den stridsvagn som klarar det
hindret finns inte, förklarar kompanichefen. Och stormhindren är lika bastanta — rad efter rad med spetsiga pålar med ett virrvarr av taggtråd emellan. Hittills ha vi förbrukat över 120 ton taggtråd, förklarar kompanichefen. Tråden behandlas för övrigt innan den spännes upp, så att den inte lyser i solen eller blir alltför synlig uppifrån. Och mitt i snåren av taggtråd ett pjäsvärn för kulspruta. Det är nedsprängt i en bergknalle och sedan gjutet i betong och fullträffsäkert för en tung bomb. En hit längre bort ligger ett eldledningsvärn för granatkastare med väleamouflerade titthåll, och ytterligare ett stycke bort trillar man ned i ett pjäsvärn för pansarvärnskanon. Det är också ned-sprängt i berg, försett med betongskydd och invändigt klätt med timmer och granris. Här är god plats för den till fem man uppgående servisen.
Ja, allt arbete utföres av vårt eget folk, påpekar chefen. Här arbetas i dubbla skift vardag och söndag, och det är ofta svårt att få pojkarna att vila sig. Det här kompaniet hade efter en dryg marsch till fots och bara sju timmars vila omedelbart satt igång med befästningsarbetet och sedan inte unnat sig någon vila förrän verket var fullbordat.
Kompanistaben kom på ålderdomshem.
Kompanistaben är förlagd i ett f. d. ålderdomshem, vilket just nu genomgår en sannskyldig föryngringskur. Här springa nyhakade fänrikar och färska studentsergeanter i trapporna. Inne på expeditionen klapprar en skrivmaskin, och i hallen en trappa upp vräker sig tunga plutonens pojkar på halmbäddarna på golvet. Marketenteriföreståndaren skryter med en dagskonsumtion av 2,000 flaskor läskedrycker. All utspisning sker i övrigt från kokvagn som ambulerar mellan arbetsgrupperna i terrängen.
I en skogsglänta ner mot en sjö sitter en grupp och inmundigar sin andra frukost. Den består av korv och potatis och grynvälling, och de för en kronans karl välbekanta delikatesserna slinka ner med förvånansvärd fart. Stor aptit både på livet och korven ådagalägger också hela bataljonens yngste medlem, den 16-årige trumpetaren Ingemar Karlsson. Han är frivillig och sköter spel och ordonnanstjänst lika bra, intygar chefen.
Uppe i skogen går en försvarslinje, sinnrikt inkomponerad i terrängen och försedd med alla moderna tillbehör i form av vapen och befästningar Här finnas eldställningar och automatvapen, byggda i ett sammanhängande system så att några dödvinklar inte uppstå utan kulkärvarna mötas. En sammanhängande hinderlinje har också byggts. Genom skogen har dragits breda gator för att få goda skottfält, och mellan de kapade trädstammarna har spänts taggtråd. Ställningen är försedd med något som
militärspråk kallas fasta punkter miniatyrfort skulle lekmannen säga. De har sprängts in i berget och försetts med betongpåbyggnad. En sådan fast punkt är en labyrint av eldställningar, skyddsrum och förbindelsegravar. Ammunition och livsmedel för rundlig tid förvaras här.
En torva lyfts upp ur en till synes oskyldig kulle — och en kulsprutemynning tittar fram bland mossa och gräs. Invändigt äro dessa \”kullar\” gjutna med betong och försedda med alla moderna finesser. Det finns många sådana \”kullar\”…
Två fältsportande soldater laga maten, själva.
Bataljonschefens min uttrycker enbart stolthet, då han omtalar att huvudvägarna äro preparerade på ett lämpligt sätt, att dödsfällor finns vid sjöarna och att flera vägspärrar äro så anordnade, att ett par man endast ha att sitta på en bergstopp och droppa ned handgranater…
Skarpskjutning och ladugårdsskötsel.
Ute på ett fält ligger en skyttelinje av sågspånsdockor, och bredvid dem har en kulsprutetropp i form av några träskärmar fattat posto. Denna fiende visar tecken, till att vilja avancera mot de egna ställningarna, och därför träda 8 cm. granatkastare i aktion. Med värnpliktiga studentsergeanter som eldledare börja granatkastarna spotta ur sig sina spränggranater. En dov knall höres, sedan ett skarpt visslande ljud, och med ett brak plumsar granaten ned strax bakom skyttelinjen. Nästa skott ligger mitt bland dockorna Kulsprutetroppen tas sedan under eld med resultat att ena träskärmen åker 10 m. upp i luften vid andra skottet. — Nej, det är inte bara tur, det är skicklighet också, upplyser chefen. De här eldledarna kan sin konst! I försvarsställningarna äro granatkastarna liksom alla andra vapen inskjutna på tänkbara mål, så det skall bli ett hett mottagande för alla motståndare, anser chefen. Rekordet slog en finlandsfrivillig, som ledde elden så bra, att första skottet tog mitt i en skyttelinje!
övningarna äro slut, men för en del av manskapet återstår ännu en syssla. Korna och tjuren Albert på den närbelägna gården skola vattnas och skötas om. Några av gårdarna i trakten ha utrymts av befolkningen, och skötseln har övertagits av militären. Man plöjer och sår och brottas med Albert och mjölkar korna och idkar bondens fria liv — så långt beredskapen tillåter.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 6 juni 1940
N:r 128