Höstutflykt till Västergarns Utholme.

Betande unghingstar, nöt och utegångsfår. Trutarnakretsa kring Wöhlers forna sommarresidens och ålkråkorna vid stranden sträcka på sina långa halsar.
När man färdas Västra vägen förbi Västergarn ser man redan på långt håll Västergarns Utholme. Den ensliga lilla ön ute i havsbandet känner man igen på \”trädet\”. Man ser nämligen att det finns ett träd på holmen och annars just ingenting. Från land verkar den kal och ogästvänlig, men kommer man väl dit ut, kommer man snart underfund med att där finns mycket av intresse. Och att en sådan naturälskare som Willy Wöhler upptäckte detta är ju inte så underligt. Han byggde också en sommarstuga där, för att komma i kontakt med naturen härute på Utholmen. Det är länge sedan dess. Och Wöhlers namn är ju närmare knutet till Stora Karlsö. Men Wöhlers lilla sommarresidens finns alltjämt kvar, beläget intill det nyssnämnda stora trädet. Vid stugan finns även ett par mindre träd samt buskar i trädgårdstäppan, men detta ser man ju ej från landbacken.

Djurvärldens sommargäster på Utholmen.
Tidigt på våren börja holmens sommargäster infinna sig. Vadare och andra mer eller mindre sällsynta sjöfåglar fylka sig på ön. Och när gräset börjar växa till, forslas hästar, nöt och får ut till det saftiga sommarbetet.
Förr i tiden var det inte så bekvämt att ta sig ut med hästar och nöt till holmen. Lammen kunde man ju ro över, men hästar och kor måste simma den långa vägen mellan storlandet och holmen. Och det var inte alltid man lyckades så väl med dessa ansträngande transporter. Nu forslar man över husdjuren i en stadig, flatbottnad pråm, som bogseras av motorbåt.

Utholmen som unghingstarnas sommarhem.
Sedan några år tillbaka har A.-B. Fritz Frigren arrenderat betesmark på holmen för sina unghingstar. Hingstfölen släppas ut någon dag i början av juni och få stanna där till slutet av september eller början av oktober, beroende på hurudan väderleken är. Vår utflykt till Västergarns Utholme gäller också närmast för att se hur hingstarna kampera därute och samtidigt bevittna hemtransporten. Det är nämligen så års, att hingstarna skola forslas hem till bolagets stallar vid Östra Vi.
Betet på holmen har varit bättre i höst än under sommaren, varför man låtit hästarna vara kvar så länge som möjligt.

• Vädret har ju hittills varit tämligen gynnsamt, säger direktör Frigren, men nu börjar det bli för långa och kalla nätter och då må hästarna bättre av att få vara på stall om nätterna och ute på bete bara om dagarna. Vi ha ju ännu mycket bra beten i närheten av stallarna, så det går ju lätt att ordna både stall- och betesfrågan.
• Hingstfölen, på vilka man ställer vissa förhoppningar, måste ju även ha extra utfodring av kraftfoder, rotfrukter och stråfoder inomhus.

Hemtransporten.
Redan i gryningen en oktobermorgon sker färden till Västergarn. Där möter en av holmägarna, hemmansägare Hjalmar Olsson, Norrgårda i Sanda, som även ställer pråmen till förfogande. Och motorbåt, som bogserare hyr man av någon fiskare.
Det går ganska lätt att infånga hingstarna, vilka synas ha en aning om vad det gäller. Herr Bramberg, som i många år varit i bolagets tjänst, har lett åtskilliga ut- och hemtransporter av hingstar, så lian vet minsann hur man skall handskas med dem för att få dem ned till inlastningsstället.
Ingen häst ledes ombord förrän så många äro samlade som på e» gång kan tagas över. Men när alla dessa – i första resan var det sex fuxiga tvåårshingstar – ha fått grimman om huvudet, leder hr Olsson fram en av dem till landgången. Hingsten fnyser först men kliver slutligen försiktigt upp på landgången ned i pråmen. De andra hingstarna, som åsett experimentet, följa sedan snällt efter. Hästarna bindas ej utan stå löst och-ledigt, hållna av ett par man, som se till att de unga -krabaterna inte ställa till något ofog.
Landgången drages in och akterbommen med rorkulten sättes åter på sin plats. Så stävar pråmen makligt ut till sjöss med granna hingstarna ombord. Det är en smula gropigt i början, men hästarna tycks inte lida av sjörädsla.

När boskapen skulle taga sig över simmande.
På återfärden från holmen få vi en pratstund med hr Hjalmar Olsson, som sedan sin barndom varit med om att transportera kreatur från storlandet till Utholmen. Han kan berätta om många äventyrliga färder och vet precis hur man skall bära sig åt för att lugna boskapen under sjöfärden.

• Det duger inte, säger hr Olsson, att slå eller hojta, för då blir de nervösa och bråkiga. Det är inte heller bra att ställa hästarna mot stäven, för om det är litet sjö så vattnet; stänker dom i huvudet, bli de rädda och vill hoppa överbord.
• Men förr i tiden var det svårare att få djurena ut på holmen eller hem igen, för då fanns varken pråm eller motorbåt till hjälp, utan man måste försöka att få kor och hästar att simma över. Det gick ju det också, men det var rakt besvärligt ibland. Jag minns en gång vi skulle föra över nöt och hästar, så var det tre gamla oxar, som vi inte kunde få att stanna på holmen. De vände med detsamma och satte kurs på Västergarnslandet. De hamnade på spridda ställen, där vi fick hämta upp dem. Och när dom kom hem så drack dom ur fyra spann vatten vardera, fastän det legat i sjön så länge. Se, det är så att en del djur inte dricker sjövattnet. Men har de en gång vant sig vid att dricka ur ,sjön, så blir de liksom tokiga efter det vattnet.
  Hr Olsson har mer att berätta, som är roligt att lyssna till. Hur det än var, när kreaturen skulle ut till holmen eller hem, så var detta en händelse förknippad även med många roande episoder. Men vi ha nått målet, hamnen i Västergarn. Och där skall hästarna i land. Hr Olsson kommenderar sona en utlärd skeppare – kanske han är det? – och det dröjer inte många minuter förrän pråmens akter är vänd mot land och bryggan kan sättas ut.
  Utan störande intermezzon gick det att få hästarna i pråmen, men ännu lättare gick det att få dem ur.

Hingstar med anrika förfäder.
När unghingstar varit ute i det fria i flera månader, kunde nian ju tro att de skulle ha blivit en si aula vilda. Men så är inte fallet. Alla hästarna voro lätthanterliga och rätt fogliga, varför även transporten från Västergarn till Visby avlöpte utan äventyr.
Självfallet är att alla hingstföl, som aspirera på att bli godkända, dels måste ha förnäma föräldrar och dessutom sådana egenskaper i övrigt, att de kunna anses vara lämpliga som avelsdjur. Det är inte alls säkert att alla de hingstföl, som påkostas en dyrbar omvårdnad, kunna göra sig gällande, när de en gång skola visas upp. Att utgallringen inte blir så stor vid premieringarna, beror på att en del unghingstar gallras ut redan under andra året, när man kan spörja individens utveckling.
När man utnyttjar en holme ute i havet för unghingstarnas sommarbete, vinner man att ungdjuren inte bara få bete utan stärkande luft och motion. På Utholmen kunna de tumla fritt omkring, så att muskler och senor utvecklas. Tack vare det kalkhaltiga betet få hästarna \”torra\” ben, fria från gallor. Gotlandshästarna röna ju också på grund av sina goda egenskaper stor efterfrågan från andra län.
Geo.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 23 oktober 1940
N:r 246