För Gotlands Allehanda av Elisabeth Lange.
Det ligger mycket i dessa rader; vi kunna bl. a. utläsa av dem, att hon höll humöret uppe trots sin sorgliga belägenhet. Fru Ehrenström hade många goda vänner i Visby stad, som satte stort värde på hennes glada, vänliga sinne och uppskattade hennes kvickhet och originalitet samt hennes glänsande förmåga att spirituellt och livfullt kunna berätta om saker och ting. Dessa skaffade henne många ljuspunkter och glada stunder i hennes nog ofta prövande tillvaro på \”Bysis\”. De inspärrade hade nämligen rättighet att ta emot besök ett par timmar dagligen – mellan kl. 6 och 8 e. m. Därav begagnade sig nu hennes närmaste vänner, bland vilka vi först och främst märka Fröken Jeana Eberstein; dotter till Biskop Eberstein, vidare Fru Lektorskan Klingwall; maka till den allom kände, originelle och frispråkige Lektorn — sedermera Prosten i Roma Jacob Gustaf Klingwall. Om honom, Carl XV:s gode vän och sångarbroder från Uppsalatiden leva ännu kvar gamla, dråpliga historier.
Men jag återgår till Fru Ehrenströms bekanta. De två här ovannämnda damerna jämte en hel del andra, t. ex. \”den fina Fru Molander\”, Majorskan Ridderhjärta och en Bokhandlarfru Andersin m. fl. beslöto då och då att muntra upp vännen Anna på det sätt, som stod dem till buds. De togo sålunda med sig sina drängar och pigor, vilka buro lyktor för att lysa sina husmödrar på de mörka och knaggliga gatorna upp till \”Kajsarn\”, och de medförde rika håvor; stora fång med ved, präktiga talgljus och allehanda goda matvaror. Nu blev det fröjd och gamman i det lilla torftiga rummet, där Fru Ehrenström hade sin hemvist. Snart sprakade en härlig brasa i den uråldriga kakelugnen; man satte fram: ljusen på bordet och tände dem, och all den goda maten bullades upp. Det blev skämt och skratt, liv och glädje, och Fru Ehrenström själv vår den gladaste bland de glada. Hon hade den oskattbara förmågan att kunna slå ifrån sig små bekymmer och vedermödor. De värda damerna hade mycket att berätta om och förtäljde allehanda nyheter från såväl Visby stad och samhälle som från landsbygden — pikanta och roliga historier om vad sig tilldragit bland vänner och bekanta m. m. Fru Ehrenström bidrog stundom själv till underhållningen med att läsa upp någon dikt som hon i en inspirerad stund skrivit för att förljuva sin ensamhet.
Men ett, tu, tre blev det snöpligt slut på kalaset. Redan kl. 8 infann sig nämligen fångvaktaren, skramlande med sin stora nyckelknippa och sade: \”Vassi gou å gå, för nå ska här stäng!\”
Ja, det var ingen pardon, och vännerna måste avtåga. De lovade emellertid att snart komma igen, och de lämnade även kvar alla \”överblivna stycken\” av den rika välfägnaden, så att vännen Anna skulle ha något att äta under de närmast följande dagarna. Med sina ringa medel kunde hon ju knappast bestå sig något själv, och min sagesman berättar, att hon var för stolt att mottaga den lilla sedel — antagligen en skillings — som dagligen delades ut till Gäldstugans invånare, och för vilken fångvaktaren skulle skaffa dem deras nödtorftiga föda utifrån staden. De respektive sedlarna, som hon erhöll, lär hon satt upp med knappnålar på väggarna i sin kammare, förklarande, att de kunde få användas av någon annan.
Ja, så kunde tillvaron stundom te sig i början av 1800-talet för en bildad dam av god familj. Livet var ej lätt för den, som råkat i nöd och armod och ej kunde gälda sina skulder. Till slut randades emellertid den lyckliga dag, då Fru Ehrenström genom sina trogna vänners mellankomst blev befriad från \”Kajsarn\”. Hon lämnade då för alltid Fosterön och begav sig med sin dotter, Fredrika Charlotta
Magdalena Marianne till Stockholm. Nu inträder en ny period i Fru Ehrenströms levnad, och jag vill även berätta, vad jag hört om den. Hennes år i huvudstaden voro i flera avseenden märkvärdiga och egendomliga.
Ja, vad skulle hon nu ta sig till? Det gällde för henne att skaffa sig och sitt barn deras livsuppehälle, och det var ingen lätt sak med två tomma händer.
I Stockholm hade hon inga närstående vänner, som kunde komma till henne med rik förplägnad och hjälpa henne med både det ena och det andra, utan hon hade blott sig själv att lita till. Det fanns, som vi nogsamt veta, ytterst få utkomstmöjligheter för en kvinna på den tiden, som här är fråga om; men Majorskan Ehrenström — hon kallade sig så nu — var rådig och initiativrik och hittade snart på en liten inkomstkälla. Vi minnas, att hon hade en stark utpräglad litterär läggning; hon var bildad och beläst och förstod sig väl på böcker och deras värde. Detta blev hennes hjälp och hennes räddning, och det dröjde ej länge efter hennes ankomst till Stockholm förrän hon började sin verksamhet därstädes som kolportör.
Hon blev snart en känd gestalt i Stockholm, där hon vinter och sommar i ur och skur, i solig som mulen dag — vandrade gata upp och gata ner, torftigt klädd och med ett stort knyte under sin gamla, slitna slängkappa, vilken knappt dolde detsamma. Så vandrade hon i många Herrans år.
Knytet innehöll gamla böcker av: olika slag, som hon lyckats komma över här och där, och som hon sedan sålde till sina stamkunder. Stor var hennes glädje, när hon spårat upp några särskilt värdefulla arbeten, t. ex. på auktioner efter lärda herrar eller i huvudstadens innehållsrika lumpbodar. Hon visste då även att sedermera vända sig till rätta personer för att få dem avyttrade. Majorskan Ehrenström hade väl reda på Stockholms dåvarande bibliofiler.
Det var säkert numera hennes största glädje och njutning i livet att på så sätt gå till sina bokvänner och att då och då få prata bort en stund med dem. Dessa å sin sida värderade henne för de bokskatter hon tillförde dem, och de beundrade tillika det jämnmod, för att ej säga den stoicism, varmed hon bar sitt öde, vilket framstod så mycket dystrare, då man jämförde det med broderns lysande bana i främmande land. Där satt han, den förnäme Greve Jacob Gråberg av Hernsö, i en storartad boning i det strålande Florens, omgiven av allt, vad bildning, konst och rikedom kunna skänka en människa.
Och systern! Hon vandrade i armod omkring på Stockholms gator, tacksam att förtjäna en slant på det med möda hopsamlade innehållet i sitt knyte. Här om någonsin passa väl Runebergs ord: \”ojämnt falla ödets lotter\”.
Majorskan Ehrenström var välkommen till sina kunder ej blott för böckernas skull, utan även för alla de intressanta historier, som hon kunde förtälja. Ja, när hon riktigt var i tagen och \”andan kom på henne\”, kunde hon sitta flera timmar i sträck och berätta sagor från Gotlands forntid och andra märkvärdiga saker. Då gingo tankarna tillbaka till den älskade Fosterön, som hon aldrig glömde. Hon talade med liv och glöd om gamla namnkunniga gutar, som hon själv känt, eller om sådana, som levat längre tillbaka i tiden, och vilka hon i sin tur hört omtalas. Och ej blott om personer kunde hon berätta, utan om allehanda gotländska förhållanden, händelser och sedvänjor. Med en förvånansvärd lätthet uttryckte hon sig, och hennes berättartalang var strålande och grep hennes åhörare på ett sällsamt sätt. Tänk, om man fått vara med och lyssnat till henne! Vilka \”Anteckningar\” man kunnat göra!
Majorskan Ehrenström försökte sig även själv på författarskap. Hon skrev vers ledigt och spirituellt och utgav från trycket år 1830 \”ett häfte poemer\” med titeln \”Skaldeförsök\”. År 1852 utkom ett annat alster av henne — en längre dikt, som hon kallade: \”Hundarnas klagan\”. Dessa tryckalster synas emellertid vara spårlöst försvunna, man har förgäves sökt efter dem i olika bibliotek.
Ja, så gingo åren, det ena efter det andra. Med aldrig tröttnande arbetsamhet och seg energi lyckades hon att försörja sig själv och sin dotter och att giva denna trots sina ringa medel en god uppfostran. Litet hjälp fick Majorskan då och då från de gamla vännerna på Gotland. När \”lämpligt bud\” gick upp till huvudstaden — d. v. s. när de själva eller någon av deras bekanta reste över till Fastlandet med en kalkskuta eller liknande fartyg blev Anna Ehrenström alltid ihågkommen. Ån var det ett penningbidrag, än något gott i matväg, såsom flera tjog ägg, dito marker smör, vidare åtskilliga kappar franska päron och \”Stenkyrkeäpplen\” samt kanske till och med ett halvt lamm. Stor blev glädjen i det lilla Stockholmshemmet, när . dessa rika håvor anlände som en kär hälsning från Gutarnas ö.
Men åren togo så småningom ut sin rätt och började att tynga den gamla vandrerskan. Krafterna avtogo, och hon fick slutligen klart för sig, vad hon länge befarat, nämligen att hon led av en tärande sjukdom Hon beslöt då att underkasta sig en operation, på vars \”räddande följder\” hon emellertid ej trodde, emedan hon kände att döden var viss och nära. Det är betecknande för Majorskan Ehrenström och den stolthet, som var karaktäristisk för henne hela livet igenom, att hon innan hon gick att \”möta sitt öde\” lämnade i uppdrag åt en person att till en välgörare frambära hennes sista hälsning och betygandet av hennes tacksamhet. Men — uppdraget finge icke fullgöras förrän efter hennes död, \”på det att saken icke skulle se ut såsom en antydan om understöd\”.
Hon avled tre dagar efter sin genomgångna operation.
Så var den gamla Majorskan för alltid borta, och hennes gestalt skulle ej längre skymta fram i det brokiga vimlet på Stockholms gator. Hon var en intressant typ i många avseenden både genom hela sin läggning och genom sin förmåga att i en tid, då så gott som inga banor stodo öppna för en kvinna, likväl utan någon särskild utbildning kunna finna på ett yrke och skaffa sig sin utkomst.
Med ett upphöjt sinnes jämnmod fogade hon sig tåligt i sin levnads många påfrestande skickelser, och hon klagade aldrig över sin ringa lott, utan uppbar den med värdighet.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 16 Januari 1942
N:r 12