Idrott och sport.

Handbollsdomarna sakna pondus
men får det ej genom utvisning.
I söndags spelades en rafflande DM-match i handboll mellan Gute och A 7. Gute vann med 21-20 efter en cupfight, som sent skall glömmas, Publiken levde sig fullständigt med i spelet och då domaren en gång godkände ett mål, som måldomaren underkände, protesterade man så våldsamt, att spelet avbröts några sekunder tills domaren åter kunde göra sig hörd på planen.
Det gavs och togs hårda törnar i den matchen och Gotlänningen yrkar direkt och Gotlands Folkblad indirekt på, att domaren skulle utvisat ett par spelare för att få spelet inom justa gränser.
Signaturen har sett och varit med om ganska mycket i handbolisväg – både i Visby och på fastlandet – och trots att jag saknar meriter som handbollsdomare vågar jag säga: Hade domaren i matchen visat ut några spelare hade han gjort ett stort fel. Under hela matchen begicks ingen sådan ojusthet, som skulle berättigat en utvisning. Kan en domare inte hålla spelet inom justa gränser utan att \”i matchens början visa ut ett par spelare\”, då är han inte mycket värd.
Det hårda spelet här nere är ofta bara prat. Fastlandshandbollen är betydligt hårdare, det kan bl. a. gutepojkarna tala om, som just överrumplades av Flottans hårdhet och därför förlorade så stort. Handbollen är en sport för män, även om gotlandsflickorna också spela riktigt bra, och man måste lära sig tåla törnar. Går någon avsiktligt in för att förstöra spelet och är ojust, då skall han naturligtvis ut från planen. Men begås i stridens hetta ett fel, då finns det något som heter straffkast. Frikasten bli alltför ofta resultatlösa för att kompensera en svårare förseelse.
Vad domarna i gemen sakna här nere, det är pondus. Sandström har det, och jag är övertygad om att han inte alltför ofta behöver begagna sig av utvisningsrätten. Ingen skall tro, att man får pondus genom att visa ut en spelare. Nej, det är dugligheten och uppträdandet på planen som avgör den saken.
Och till sist: Tjata inte för mycket på publiken. Den dag hand— publiken sitter tyst och stilla på sina atser och inte ger sina sympatier till känna, den dagen är det slut med handbollsintresset på Gotland. Att det sedan finns några element bland publiken, som busvisslar åt domarens beslut är beklagligt men inte så mycket att fästa sig vid. De får nog litet vett i skallen de också så småningom. Och inte vore det någon större svårighet för handbollsförbundet att ha ett par funktionärer, som håller reda på de värsta skrikhalsarna. Men se för all del till, att inte den stora publiken för den skull slutar upp att skrika och heja. Då skulle mycket vara förlorat.
A. B.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 12 januari 1943
N:r 8